Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tiosinamin - Tiosulfat - Tiosvafvelsyra - Tiosyror - Tiotalsystem - Tiotolen - Tioättiksyra - Tip - Tipasa - Tiphia - Tipi - Tipitaka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tiosinamin [tiå-; af grek. theion, svafvel],
Allylsvafvelurinämne,
CS
H
med. farm., färglösa eller något rödaktiga kristaller,
lösliga i vatten och alkohol, med lökaktig lukt
och bitter smak. Insprutadt under huden eller in
i musklerna, skall medlet besitta den märkvärdiga
egenskapen att mjuka upp ärr och bindväfssvålar,
och detta ej blott om insprutningen sker i eller
invid dessa, utan äfven om ärren äro belägna i
aflägsna, inre organ. Verkan anses bero därpå, att
medlet framkallar en stark vätskegenomdränkning af
ärret med riklig invandring af hvita blodkroppar
i detta. Särskildt om den sålunda uppmjukade
ärrväfnaden samtidigt kan mekaniskt tänjas, skall
den kunna småningom ge efter. Det skall sålunda
ha lyckats häfva sammansnörningar (strikturer) af
matstrupen eller urinröret, abnorma sammanväxningar
af bröst- eller bukorgan, genom ärrsammandragning
vållade misställningar af ledgångar (ankylos)
m. m. Förträngningar, vållade af kräfta, påverkas
däremot ej. Medlet insprutas i 10–15 procentig
lösning uti svag sprit eller i vatten med tillsats
af något glycerin för att öka lösligheten; mängden
är 1/2, senare l kbcm. 2 gånger i veckan under några
veckor eller månader – antingen invid ärret eller,
oberoende af dettas säte, på ryggen. Insprutningarna
vålla någon bränning på injektionsstället, stundom
en del andra biverkningar. De böra ej göras på
tuberkulösa. Då tiosinaminet är rätt svårlösligt, har
man i stället användt en lättlöslig förening däraf med
salicylsyradt natron, s. k. fibrolysin, som sprutas
under huden i dubbelt så stora doser som tiosinamin.
C. G. S.
Tiosulfat [tiå-]. Se Tiosvafvelsyra. –
Tiosulfatmetoden vid silfvertillverkning. Se Silfver,
sp. 481.
Tiosvafvelsyra [tiå-; af grek. theion, svafvel],
kem., en svafvelhaltig syra, HS . SO2 . OH, förr
kallad undersvafvelsyrlighet, som ej är känd i
fritt tillstånd, utan endast i form af salter,
tiosulfat, hvilka bildas vid inverkan af svafvel på
sulfit. Se Natriumthiosulfat. – Tiosvafvelsyradt
natron, kem. Se Natriumthiosulfat.
K. A. V- g.
Tiosyror [tiå-; af grek. theion, svafvel], kem.,
syror, i hvilka en eller flera syreatomer äro
ersatta af svafvel, vanligen så, att en atomgrupp
OH (hydroxyl) är ersatt af en SH-grupp, i hvilket
fall tiosyrorna stå i samma förhållande till
vanliga syresyror som merkaptaner (se d. o.) till
alkoholer. Den vanligaste organiska tiosyran är
tioättiksyra l. tiacetsyra, CH3 . CO SH, som är
färglös, vid 93° kokande, af svafvelväte och ättiksyra
luktande vätska. Vid upphettning med utspädda syror
sönderfaller den i svafvelväte och ättiksyra. Den
används som reagens vid bestämning af arsenik i
tapeter, tyger o. d. – Bland oorganiska tiosyror
märkas tiosvafvelsyra (se d. o.) samt tritiokolsyra,
(HS)2CS, som utgör den egentliga kolsvaflan (jfr
d. o.), d. v. s. koldisulfidens hydrat. – Till
tiosyrorna kan man äfven räkna cystin (se d. o.). Jfr
Lovén, J. M., sp. 1185.
K. A. V-g.
Tiotalsystem, talsystem, hvars bas eller grundtal är
10 (se Decimalsystem och Talsystem).
Tiotolen [tiåtålen], kem. Se Tiofen.
Tioättiksyra [tiå-], kem. Se Tiosyror.
Tip, plur. tips, eng. 1. Sportv., förutsägning
om häst, som vid kapplöpning anses ha utsikt att
vinna; underrättelse (till vadhållare o. s. v.) om de
täflande hästarnas egenskaper och utsikter att segra
i kapplöpningen. Tippad som segrare säges den hästen
vara, på hvilken man hoppas mest i en kapplöpning. –
2. Hand., i förtroende gifven (hemlig) vink eller
upplysning om utsikterna för en spekulationsaffär.
1. B. C-m.
Tipasa, fornstad på Algeriets kust, grundlagd
af fenicierna, romersk militärkoloni,
sedan municipium. Staden var en viktig
handelshamn. Kristendomen fick insteg där redan
på 200-talet. Vandalkonungen Hunerik (477–484)
sände en ariansk biskop dit, men hellre än att
frångå sin homousianska trosbekännelse flydde
en stor del af dess invånare till Spanien. Sedan
försvinner T. ur historien. När det förstördes, vet
man ej; många ruiner äro kvar. Så tre basilikor,
omgifna af kyrkogårdar med mosaiksmyckade
stenkistor; klippgrafvar finnas under "den stora"
basilikan. Äfven af termer finnas ruiner. Nu
ligger på T:s plats en stad med omkr. 3,000 inv.
J. C.
Tiphia, zool. Se Dolksteklar, sp. 646.
Tipi, byggnad. Se Indianer, sp. 490.
Tipitaka (pali, af sanskr. tripitaka, eg. "trekorg",
"de tre korgarna"), namn på de heliga skrifter, som
bilda buddismens kanon. Enligt traditionen skall
denna ha blifvit sammanställd på ett kyrkomöte i
Rajagrha (pali Rajagaha) strax efter Buddhas död
(477). Detta kan emellertid icke vara riktigt;
samlingen har nog skett småningom. De båda första
hufvudafdelningarna (Vinaya och Dhamma) synas
dock till sina grunddrag föreligga fr o. m. detta
möte. Till sina grunddrag torde kanon ha förelegat
färdig vid tiden för det s. k. 3:e konsiliet
(245 f. Kr.) i Pataliputra. Flera redaktioner ha
funnits. Den viktigaste är den på pali affattade, som
gäller hos de sydlige buddisterna (på Ceylon, i Burma
och Siam). Den består af tre till omfång mycket olika
hufvuddelar (tripitaka). A. Vinaya-pitaka, texter,
som handla om munkdisciplin och församlingsordning
(sanskr. vinaya, ledning, tukt, disciplin), sådan
den utvecklat sig redan under Buddhas tid och
snart nog efter hans död erhållit fasta former;
utg. af Oldenberg, "Vinaya Pitakam" (5 bd, 1879–83);
öfv. af afd. Patimokkha (sanskr. Pratimoksa, ett
slags biktformulär), Mahavagga och Cullavagga af
Oldenberg i "Sacred books of the East" (bd 13, 17,
20). – B. Sutta-pitaka, innehållande texter, som
handla om läran (dhamma, sanskr. dharma, alltså
äfven kallad Dhamma-pitaka), mest under form af
längre eller kortare läroframställningar (sutta,
sanskr. sutra). Det är den ojämförligt största
afdelningen, indelad i fem Nikayas (afdelningar,
samlingar). Det äldsta sutta-materialet torde
gå tillbaka till Buddha själf och hans närmaste
lärjungar. Sutta bestå dels af längre föredrag,
predikningar eller filosofiska utredningar, ofta i
dialogform, dels af kortare sedelärande berättelser
med tillämpning, ofta i anslutning till en gammal
religiös dikt. Sutta indelas i: 1. Dighanikaya,
"den långa samlingen" (utg. af Rhys Davids och
J. E. Carpenter i "P(ali) T(ext) S(ociety)" 1890,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
