Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Titan - Titan - Titanaugit - Titandioxid - Titaner - Titania - Titanic - Titanit - Titanium - Titanjärn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vanligen kallad titansyra, hvilken utgör mineralen
rutil, anatas och brookit. Framställd med konst,
är den ett hvitt pulver, olösligt i vatten
och syror. Motsvarande hydrat, den egentliga
titansyran, förekommer dels som en i syror löslig
a-titansyra, dels som i syror olöslig /3-titansyra. Af
titansyrans salter förekomma flera i mineralriket,
t. ex. kalksaltet, som kallas titanit (se d. o.);
mineralet titanjärn (se d. o.) synes vara en
isomorf blandning af titansyrans järnoxidulsalt
med växlande mängder järnoxid. Titansyran nyttjas i
porslinsmåleriet för framställning af gula färgtoner
och har brukats äfven till att ge artificiella
tänder åstundad färgnyans. Järnmalmer äro ibland
titanhaltiga, och järn, som blifvit framställdt
af sådana malmer, utmärkes för ovanlig grad af
seghet. Man är dock ej angelägen om titanhaltiga
malmer i masugnen, emedan de till följd af
sin svårsmälthet förorsaka stor kolåtgång. Om
legeringen ferrotitan se Ferrolegeringar. Lösliga
titanföreningar användas som betningsmedel (se
Betning) vid färgning af ull och bomull samt till
färgning af läder. – Vid upphettning af titan
i kväfgas vid 800° bildas lätt titannitrid, TiN,
som vid upphettning med alkalier eller i vattenånga
afspaltar kväfvet i form af ammoniak. Titan kan
därför användas för att framställa ammoniak ur luften.
K. A. V-g.
Titan, grek. myt. Se Titaner.
Titanaugit, miner. Se Pyroxengruppen, sp. 675.
Titandioxid, kem. Se Titan.
Titaner (grek. titanes, lat. titanes, titani) äro
i den grekiska mytologien en äldre gudasläkt, söner
och döttrar af Uranos och Gaia. Deras antal och namn
uppges olika; men enligt den allmännaste traditionen
voro de sex manliga (Okeanos, Koios, Krios, Hyperion,
Iapetos, Kronos) och sex kvinnliga (Theia, Rheia,
Themis, Mnemosyne, Foibe och Tethys). Äfven deras
afkomlingar Prometheus, Atlas, Helios, Selene,
Hekate m. fl. räknas icke sällan som titaner. Härskare
var den yngste bland bröderna, Kronos (se denne),
sedan han störtat sin fader, Uranos. Men äfven Kronos
störtades af sin son Zeus. Många af titanerna, bland
dem den vise Prometheus, trädde frivilligt på Zeus’
sida, men de öfrige utkämpade mot inkräktarna en
förtviflad strid, till dess Zeus slutligen frigjorde
och till sin hjälp kallade de af Uranos i jordens
sköte inneslutne hekatoncheirerna ("hundraarmade"
resar) och cykloperna, hvilka senare åt honom
tillverkade blixten. Så lyckades Zeus besegra
titanerna och nedstörta dem i Tartaros. De blefvo
dock sedermera frigifna, då Zeusväldet och den nya
världsordningen vunnit tillräcklig fasthet. – Bildligt
användas orden titan och titanisk för att beteckna en
på egen kraft trotsande, mot gudomlig och mänsklig
världsordning upprorisk natur. I byggnadskonsten
nyttjas titanbilder ofta på samma sätt som atlanter
(se Atlas).
A. M. A.*
Titania. 1. Se Älfva. – 2. En af Uranus’ (se
d. o.) månar.
Titanic [taitä’nik], jämte systerångaren "Olympic"
världens på sin tid största och ryktbaraste fartyg,
byggdes 1910 efter ritningar af A. W. Carlisle för
Hvita stjärnlinjens oceantrafik
(England–Amerika). Fartyget, som dragit en byggnadskostnad
af 30 mill. kr., var utrustadt med 3 propellrar,
tillsammans utvecklande 30,000 ind. hkr, hade en
största längd af 274,3 m. och var 34 m. högt (från
kölen till kommandobryggan). Det hade en dräktighet
af 46,328 reg.-ton och en till 21 knop garanterad
hastighet, som dock kunde betydligt ökas, samt plats
för 2,400 passagerare. Enär synnerlig omsorg nedlagts
på T:s fasta konstruktion (11 ståldäck) och på dess
vattentäta skott, hvars dörrar kunde samtidigt stängas
från kommandobryggan, ansågs kolossen, praktiskt
taget, ej kunna sjunka. Fartyget var inredt med
oerhörd lyx. Det anträdde 10 april 1912 sin första
resa från Southampton till New York. Söndagen
14 april kl. 10,20 e. m. (enl. amerikansk tid;
kl. 4,20 måndag f. m. enl. svensk tid) kolliderade
T. i lugnt, men dimmigt väder med ett ur vattnet
föga uppstigande isberg 270 kvartmil från Cape
Race på Newfoundland. Vid sammanstötningen blef
fartyget i bottnen och sidledes så upprifvet,
att det redan en halftimme, sedan det sprungit
läck, började sjunka, men det kunde dock röra
sig sakta framåt. Räddningsarbetet försvårades
af ismassorna, med hvilka flera af de sjösatta
lifbåtarna tornade ihop, hvarefter de fylldes af
vatten och stjälpte. Ombord utbröt panik, men arbetet
vid radioapparaterna fortsattes plikttroget, tills
fartyget kl. 2,20 månd. f. m. mellan Cape Race och
Sable island (omkr. 50 km. från kollisionsplatsen, på
41° 16’ n. br., 50° 4’ v. lgd) försvann i vågorna. Den
tillskyndande ångaren "Carpathia" upptog alla de
räddade (tills. 705 pers., hvaraf ett 50-tal var
svenskar). Antalet omkomna, bl a. T:s kapten, Smith,
författaren W. Stead och flera mångmillionärer,
utgjorde inalles 1,635.
Titanit l. Sfen (af grek. sfen, kil, med
hänsyn till kristallernas form), miner., är till
sammansättningen ett kalciumtitanosilikat,
CaO . Si02 . Ti02, som kristalliserar i monosymmetriska
kristaller af gul, gulgrön, gulbrun, brun eller
rödbrun färg. Diamantartad glasglans eller fettglans;
genomskinlig till genomlysande, de mörkfärgade
varieteterna ogenomskinliga. Hårdhet 5–5,5;
eg. v. 3,5. T. förekommer inväxt som bruna eller
brunröda kristaller i syeniter och dioriter; anväxt
på sprickor och mineralgångar i gula eller gulgröna
kristaller jämte albit, adular, kolorit i Alperna,
undantagsvis äfven på stockar af kristallinisk
kalksten och järnmalm, t. ex. vid Arendal i Norge. De
klara gula kristallerna slipas till ädelstenar.
P. T. C. (Hj. Sj.)
Titanium, titan (se d. o.).
Titanjärn (Ilmenit, Iserit, Iserin), miner.,
är ett till järnglansgruppen hörande mineral,
med sammansättningen (FeTi)203, motsvarande 52,6
proc. Ti02 och 47,4 proc. Fe0. Vanligen är dock
titanhalten vida lägre. Titanjärn kristalliserar
i hexagonala systemets romboedrisk-tetartoedriska
afdelning, oftast med romboedrisk eller tafvelformig
utbildning. Dess hårdhet är 5–6; eg. v. växlar från
4,5 till 5,2. På frisk brottyta metallglans, eljest
matt. Ogenomskinlig eller genomlysande med brun färg
i tunna blad. Färg järnsvart till svartbrun med svart
eller brunt streck. Mineralet förekommer inväxt som
korn i basiska eruptiv, företrädesvis gabbro- och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
