Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tizian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
strålande kvinnlig skönhet finnas från T:s yngre dagar:
förutom de redan nämnda den s. k. Tizian och hans
älskarinna (anses framställa hertig Alfons d’Este
och Laura Diante, i Louvre). Ypperst på detta område
äro 3 för hertigen af Urbino utförda målningar, den
s. k. Venus från Urbino, en på en bädd i en kammare
hvilande naken ung kvinna i ungefär samma ställning
som Giorgiones Venus (1538, Uffizigalleriet),
den endast i en päls skrudade damen (Wien) och
den s. k. Bella (omkr. 1536), en rikt klädd dam
i knästycke (Pittigalleriet). Porträtt af hertig
Federigo Gonzaga och hans gemål (Madrid; se fig. 6)
äro från samma tidpunkt, likaså de koloristiskt
öfverlägsna Magdalena (Pitti) och en allegori till
familjen Davalos ära i Louvre.
T. hade nu längesedan intagit hedersplatsen
som den främste målaren i Venezia. När Giovanni
Bellini, som han sökt uttränga från befattningen
som samhällets officielle målare, dog, 1516, blef
han dennes efterträdare, utförde i denna egenskap
många officiella porträtt af doger o. a. och fick
beställningar på stora monumentala målningar. Liksom
de öfrige målarna i Venezia utförde han sina
målningar på duk – hans fåtaliga fresker tillhöra
hans tidigare skede. Bland de för Dogepalatset
utförda monumentalverken voro Slaget vid Chiaradadda
med massor af soldater, stridande i störtregn, och
Slaget vid Cadore (fullbordad 1538 – vid en eldsvåda
1577 förstördes den jämte många andra konstverk,
en skisserad kopia finns i Uffizigalleriet). 1540
fullbordades Marias tempelgång, den täcka
framställningen af den lilla flickan, som frimodigt
stiger upp för templets trappa till de väntande
prästerna, medan modern och hennes öfriga anhöriga
samlats nedanför (målningen sitter på sin ursprungliga
plats i broderskapet S. Maria della Carità, hvars
byggnad nu upptas af akademiens galleri). Till de
närmast följande åren höra takmålningar i S. Maria
della Salutes sakristia; Kain och Abel, Abrahams
offer, David och Goliat, med figurer i liflig,
lidelsefull rörelse. Äfven Kristus inför Pilatus
(1545, Wien) eger mycken liflighet i uttrycken.
T. målade 1533 det första porträttet af kejsar
Karl V (helfigur, kejsaren stående med en hund
bredvid sig), med hvilken T. i början af 1530-talet
trädt i beröring. Sedan följde (1548) den stora
framställningen af kejsaren i rustning till häst på
slagfältet vid Mühlberg, som gaf uppslaget till det
moderna ryttarporträttet (dessa båda i Pradomuseet
i Madrid, en skiss till ryttartaflan i Augsburg)
och 1548 en helfigursbild (sittande, i Gamla
pinakoteket, München). Kejsaren upphöjde honom 1533
till grefve och riddare och inbjöd T. att som sådan
bevista riksdagarna i Augsburg 1548 och 1550. Äfven
tronföljaren, sedermera Filip II, framställde T. med
utomordentlig karakteriseringskonst (Madrid och
flerst.). T. gjorde 1545 ett besök i Rom, som han
förut ej sett, gjorde där bekantskap bl. a. med
Michelangelo, fick bostad i Vatikanen och målade en
grupp af påfven Paul III och dennes båda sonsöner,
förbluffande och genial i karaktär och psykologisk
skärpa (Neapels museum). Han målade äfven några
porträtt af påfven ensam. På återfärden från Rom
besökte T. för första gången Florens. Bland öfriga
porträtt är Frans I (i profil, utfördt med ledning af en medalj,
1530-talets slut, Louvre; se Frans, sp. 1176), ett
täckt barnporträtt Alfonsina Strozzi (1542, Berlin),
författaren Pietro Aretino (1545, Pittigalleriet; se
Aretino) och T:s dotter Lavinia, som han framställde
vid olika åldrar och i olika anordning, än bärande ett
juvelskrin, än på sina uppåtsträckta armar en skål
med frukt – på en variant är hon framställd som Salome
med Johannes’ hufvud i skålen – (Berlin, Madrid,
Dresden). Själfporträtt af T. vid olika åldrar finnas
i Wien, Berlin, Uffizigalleriet och Pradomuseet.
T:s ålderdomsstil betecknas – sannolikt åtminstone
delvis till följd af konstnärens aftagande syn –
af allt mera summarisk bredd i föredraget.
Målarens glädje öfver färgernas rikedom och
glans ger vika för sträfvan efter koncentrerad
ljusverkan, enkel färghållning i grått eller brunt
och en egendomlig, halft visionär uppfattning.
Inom detta skede falla exempelvis Johannes döparen
i öknen (Venezia, Accademia), S. Lorenzos
martyrdöd (Jesuitkyrkan där), Treenigheten (Madrid),
Törnekröningen (Louvre omkr. 1560, München
1570), Grafläggningen (Madrid 1559), Nattvarden
(Escorial, 1564, stympad). Äfven på sin ålderdom
målade han praktfulla, af lifskraft strålande
gestalter (Adam och Eva i Madrid), likaså flera
mytologiska ämnen: Venus och Amor (Madrid 1554).
Europas bortröfvande (Boston 1562), Juppiter och
Antiope (tillkomståret okändt, Louvre), Venus med
spegeln (Petersburg o. flerstädes), Amors uppfostran
(Villa Borghese), Visheten (takmålning i k. palatset,
Venezia). Bland porträtt böra ej glömmas
Mannen med handsken (Louvre) och Mannen med
palmkvisten (Dresden). Sysselsatt med en Pietà,
afsedd för hans egen graf, bortrycktes den
snart ett århundrade gamle mästaren af pesten.
Han begrofs i Frarikyrkan; ett ståtligt monument
uppsattes öfver hans hviloplats 1852.
T:s alstringsförmåga var oerhörd, Vasari omtalar
hans verk som "oändligt många" och tilllägger:
framför allt hans porträtt. Det är själfklart, att
många af alla dessa målningar, som gå under hans namn,
äro ateljéarbeten, i hvilka mästaren har större eller
mindre – eller alls ingen – andel.
T. sammanfattar i sitt måleri de föregående
venezianske konstnärernas sträfvan och resultat och
ger skolan dess bestämmande karaktärsdrag och dess
fasta, säkra grund, som sedan förblir bestående. Han
är det venezianska måleriets suveräne härskare. Hans
konst är öfverströmmande kraft, skönhetslust,
jämvikt, harmoni, lifsfrodig rikedom. Han är en
lysande kolorist, med en färg af djup och glödande
glans, en storslagen monumentalkonstnär, ofta nog
nyhetsman i komposition och gruppering. Vissa af
hans målningars dramatiska och patetiska hållning
peka fram till barocken, i sin ålderdomsstil,
där konturerna upplösas i färgtonernas spel, är
han en föregångare till Rembrandt. Han är typisk
renässanskonstnär i sitt förhärligande af människans
skönhet och lifsfrodighet, hans gestalter höja sig
öfver det individuella. Hans porträtt äro likaså på
en gång individer och typer. Utan minsta ansträngning,
utan spår af effektsökande skildrar han sina modeller
rättframt och omedelbart med en psykologisk blick af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
