Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjechiska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
183
Tjechiska språket
184
déldm = po. dzialam = ry. délaju, tjech. vidim
- po. widze = ry. vizu (urslav. *délajp,
*vidjp). Tjechiskan har bevarat och rikt utvecklat
ursla-viskans verbala suffixbildningar, tjechiskan
känner t. ex. både iterativa (regelbundet upprepade)
och frekventativa (oregelbundet upprepade)
verbklasser. Prefixbildningens betydelse för
uttryckande af olika nyanser af verbal aktionsart är
däremot betydligt vagare samt mindre rikt utvecklad
än inom systerspråket polskan. Tjechiskan skrifves
och tryckes numera med vanliga latinska bokstäfver
(tidigare har tysk frakturstil varit i bruk),
för uttryckande af i latinet felande ljudvärden
användas diakritiska tecken (ett beteckningssätt,
som leder sitt ursprung från den bekante reformatorn
Hus), sj-ljudet återges med s, tonande s;-ljud med
z, ij-ljudet med ö, mjukt n med w, mjuka d och t
med d’, £’; f betecknar ett af mjukt r uppkommet
sj-ljud (se ofvan), é ett muljerande e-ljud,
uppkommet ur äldre långt é. Vidare bör märkas,
att c betecknar ts, z tonande s och ch motsvarar
tyskt acfe-ljud. Vokallängden anges genom akut
accenttecken, för långt u används dock, utom i
uddljud, tecknet å. Vokallängden är i tjechiskan
synnerligen vanlig, den går ej blott tillbaka på
ur-slaviska kvantitetsförhållanden, utan har äfven
i en hel del fall sekundärt ursprung, beroende på
vokalkontraktion etc. (t. ex. -d ur -aja, -ajet,
-é ur -oje etc.). Tjechiskan påminner genom
sin karakteristiska växling af korta och långa
vokaler samt genom sin begynnelsebetoning till sin
fonetiska klang en smula om finska, men skiljer sig
skarpt därifrån genom sin rikedom på olika arter af
konsonantljud samt ofta förekommande, rätt våldsamma
anhopningar af sådana.
Tjechiskan uppvisar sammanhängande språkliga
minnesmärken från slutet af 1200-talet, från närmast
föregående århundraden finnas enstaka ord och satser
belagda (se vidare Tjechiska litteraturen). Den
äldre tjechiskan nådde under 1500-talet och de båda
första årtiondena af 1600-talet sin högsta kulturella
utveckling. Sedan började tyskan alltmer vinna terräng
på det slaviska nationalspråkets bekostnad. Under
den katolska reaktionens tid bemöttes alla tjechiska
böcker som kätterska med ovilja och misstro och
fr. o. m. Trettioåriga krigets orostider hade det
tjechiska skriftspråket hämmats och alltmer börjat
komma ur bruk, blott talspråket höll sig kvar nästan
uteslutande som de lägre folklagrens egendom. Sedan
midten af 1700-talet började dock tack vare lärda
patrioter det halft bortglömda skriftspråket åter
komma till sin rätt. Fr. o. m. slutet af 1700-talet
och början af 1800-talet har det tjechiska språket och
dess litteratur ånyo kommit till vederbörligt anseende
och vunnit allt större betydelse. F. n. är det näst
ryskan och polskan det kulturellt mest betydande af
de många slaviska språken.
Af alla slaviska språk torde tjechiskan vara
det i historiskt afseende bäst vetenskapligt
bearbetade. Säkert är, att intet annat slaviskt
språk eger en så god historisk grammatik som Jan
Gebauers ofullbordade "Historickå mluvnice jazyka
ceského" (1894-1909). Hans gammalt jechiska ordbok,
"Slovnik starocesky" (1901 ff.), var vid hans död
(1907) endast till hälften färdigtryckt, men arbetet
lär vara slutfördt i manuskript. Han utgaf äfven
en utmärkt elementargrammatik "Mluvnice ceskå pro
skoly stfedni" (2 dlr, 1890). Elementära tjechiska
grammatiker för utlänningar äro ej af samma rang;
nämnas kunna Masafik, "Böhmische schulgrammatik"
(5:e uppl. 1890), Schulz, "Unter-richtsbriefe" (2
kurser, 1898-1901), ytterst kortfattad, men användbar
för en första orientering är Kunz’ tjechiska lärobok
i Hartlebens "Bibliothek der sprachenkunde". Den
första vetenskapliga bearbetningen af tjechiska
grammatiken gafs af J. Dobrov-sky i "Lehrgebäude
der böhmischen sprache" (2:a uppl. 1819), det äldre
språket behandlades först mera ingående af Safafik i
"Pocatkové staroceské mluvnice" (1845). Den första
jämförande grammatiken utgafs af M. Hattala 1867. En
för språkhistoriska nybegynnare afsedd kortfattad
inledning till studiet af tjechiska språket har getts
af Hujer i "Uvod do déjin jazyka ceského" (1914);
detta arbete sysslar dock mera med urslaviskan och det
indo-europeiska grundspråket än med tjechiskan. Den
tjechiska lexikografien är rätt rik, men större
ordböcker finnas blott på tyska och tjechiska,
äldre af Jungmann (1835-39) och Kött (1878-93),
nyligen utgifven är Herzers "Böhmisch-deutsches
wörterbuch" (2 bd, 1909-17). Lätthandterligare
och fullt tillräcklig för begynnarstudier är Rank,
"Allgemeines handbuch der böhmischen und deut-schen
sprache" (8:e uppl. u. å.), för den, som via polskan
går till studiet af tjechiska språket, rekommenderas
Horas "Kapesni slovnik cesko-polsky" (1902). En
specialordbok öfver de tjechiska verbalbildningarna,
"Das böhmische verbum in seinen formen und zeiten",
är utgifven af Jos. Masafik (för några år sedan;
u. å.). Tjechiskans fone-tik är ingående behandlad
af Frinta i "Novo-ceskå vyslovnost’" (1909) samt
af Pedersen i "Den böhmiske udtale" (i "Nordisk
tidsskrift for filologie", 3:e rsekke, XI) och
Olaf Broch i "Slavische phonetik" (1911). Bland
periodiska publikationer, som speciellt behandla
tjechiskan, märkas "Casopis Musea krålovstvi ceského"
(1827 ff.), "Listy filologické (a paedagogické)"
(1874 ff.) samt "Sbornik filologicky" (1910 ff.),
med utförliga årsbibliografier öfver all på tjechiskt
språk tryckt språkvetenskap. Äfven tidskr. "Casopis
pro moderni filologii" (1911 ff.) behandlar
tjechiska språkfrågor, dess hufvudsakliga innehåll
är dock riktadt på de västeuropeiska moderna
språken. Tjechiska dialektundersökningar finnas af
Sembera, Dusek och Hosek. Den märiska dialekten är
behandlad af Bartos i "Dialektologie morav-skå" I, II
(1886-95) och i "Dialekticky slovnik moravsky" (1906,
hvartill Kött lämnat till-lägg 1910). Slovakiskan
är behandlad af Pastr-nek (i "Sitzungsberichte der
philologisch-histori-schen klasse der Kais. akad. der
wissenschaften" i Wien) samt af Czambel ("Slovenskå
rec", 1906), som äfven skrifvit ea utmärkt
ortografisk och grammatisk handledning med praktiskt
syfte ("Ru-kovät’ spisovnej reci slovenskej", 2:a
uppl. 1915). Ordböcker äro utg. af Loos ("Wörterbuch
der slo-vakischen, ungarischen und deutschen sprache",
1871) och Micåtek ("Differenciålny slovensko-rusky
slovnik", 1900; upptar hufvudsakligen endast de ord,
som ej äro identiska med ryskans). Agr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
