Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjädern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
215
Tjädern
216
de långa öfre stjärttäckarna och en del stjärtpennor
sina hvita spetsar. Dunungen är ofvan grågul med
rödbrun inblandning samt svarta band och fläckar,
under enfärgadt grågul. I första fjäderdräkten
äro könen hvarandra tämligen lika (brunspräckliga,
"hönliknande"); dock igenkännes ungtuppen därpå,
att hufvudet och halsen äro fint vattrade af
ljusgrått och svartbrunt samt rygg och skuldror
mörkare än hos hönan. - Tjädern finnes i Sverige
i alla större barrskogar från norra Skåne upp
till barrskogsgränsen i de lappländska fjällen;
sommartiden visar den sig ofta uppe på högfjället
t. o. m. ofvan björkregionen. Den norrländska tjädern
är betydligt mindre än den syd- och mellansvenska. På
Öland och Gottland, hvarest tjädern urspr, saknats
(resp. tidigare utrotats al’ människan), ha under de
senare åren flera inplanteringsförsök gjorts. Tjädern
uppehåller sig helst i större barrskogar, som äro
något blandade med löfskog och genomsättas af kärr och
myrar. På senare tid har man dock på flera ställen i
Sverige iakttagit, att tjädern börjat trifvas äfven
i mindre skogsbestånd, t. o. m. i hagmarker, hvarför
man får hoppas, att den med god jaktvård ej skall
behöfva vika för den tilltagande odlingen. Sommartiden
vistas tjädern mycket på marken, men tillbringar
alltid natten i träd, med undantag för honan under
rufningstiden och då ungarna äro helt små. Tjäderns
födoämnen utgöras af diverse vegetabiliska ämnen,
såsom knoppar, späda blad, säd och frön samt bär,
men den förtär äfven insekter, larver och maskar,
i synnerhet matas ungarna med insekter; under
vintern bildar tallbarr den hufvud-sakligaste
födan. Tidigt på våren, stundom redan i mars, men
vanligen i början af april samlas tjädertupparna till
sin fortplantningslek, "spelet"; honorna infinna
sig först efter midten af april. Spelplatsen är
vanligen belägen i gammal, hög-stammig furuskog med
flata berghällar; genom skogsbrand uppkomna luckor i
skogen äro särskildt omtyckta. Spelet börjar tidigt
på morgonen, vid 3-4-tiden, fram i maj t. o. m. vid
2-tiden; först spelar tuppen från det träd, där han
tillbringat natten, "från nattkvisten", men sedan
slå tupparna till på marken och utkämpa då ofta heta
strider sinsemellan, hvarvid de äldre bortmota de
yngre, ofta till skada för af vein. Efter soluppgången
spelar tuppen äfven från träd, "solspelet", hvarmed
leken för dagen af slutas. Under spelet bär tuppen
stjärten solfjäderlikt utspärrad och släpar med
vingarna (fig. 3). I själfva spelet urskiljas
tre olika ljud: "knäppningarna", som kunna liknas
vid det ljud, som uppkommer, då tunna träpinnar
slås mot hvarandra, de upprepas 8-10 gånger i allt
hastigare takt; därefter följer "klunken", liknande
ljudet, då korken dragés ur en butelj; slutligen
komma "sisningarna", som man brukat likna vid det
hväsande ljudet vid en lies slipning. Af dessa
ljud höres klunken längst, i lugnt väder 100-150
m. Under sisningen är tuppen i högsta extas, så att
han hvarken hör eller ser. Man kan därför, om man,
då man hört klunken, tar en 2 ä 3 språng framåt och
sedan står orörlig, tills tuppen slår nästa klunk,
närma sig en spelande tjädertupp. Härpå grundar sig
det förr mycket använda tjäderskyttet på
spel. Numera är ju tjädern fridlyst under vårspelet,
men som en del tuppar spelar äfven på hösten, i sept.,
utan samband med fortplantning, kan detta jaktsätt
fortfarande idkas under lagliga former. Tjäderhönan
lägger i en enkel fördjup-
Fig. 3. Spelande tjädertupp. (Efter
W. Kuhnert.)
ning på marken sina 8 till 9, någon gång 10 ägg,
som till färgen äro gulaktiga med små bruna
fläckar. Äggläggningen är i södra och mellersta
Sverige i regel af slutad omkr. midten af maj, i
Norrland infaller den vanligen i senare hälften af
samma månad. Ungarna, som framkomma efter 3 veckors
rufning, äro i början synnerligen ömtåliga för köld
och väta, hvarför väderleken i första hälften af juni
spelar en stor roll för tillgången på ungtjäder under
året. - Liksom öfriga hönsfåglar parar sig tjädern med
närstående arter. Af därvid uppstående bastarder är r
a c k e 1-hanen, Lyrurus tetrix x Tetrao urogallus,
behandlad i art. Orren, sp. 949. En annan, ehuru
betydligt sällsyntare hybrid är r i p t j ä-dern,
Lagopus lagopus x Tetrao urogallus, hvaraf 5 exemplar
äro kända, l från Sverige, l från Norge och 3 från
Finland; samtliga äro tuppar i vinterdräkt. Genom
den till största delen hvita dräkten likna de mest
ripan, dock äro hufvudet ofvan och halsens öfversida
gråaktiga, vidare finnes en mörk bröstfläck med
eller utan grön metallglans, äfven på f ramryggen
finnes mörk inblandning. Tårna äro rätt kraftigt
befjädrade. Storleken är som en mindre tjäderhöna. -
Jakten på tjäder. Tjädern skjutes i början af hösten
för stående hund (hönshund), ehuru den ej "tror"
så bra som orren och rapphönsen, utan gärna löper
undan för hunden; i synnerhet gäller detta äldre
tuppar. På vintern skjutes den med kulgevär "på
topp", då tjädern denna årstid mest uppehåller sig i
kronorna af höga tallar. Vårt moderna armégevär med
starkt bestrykande kulbana har gjort detta jaktsätt
synnerligen förödande och på många håll alltför starkt
nedbringat tjäderstammen. Armégeväret är nu sedan
1914 förbjudet till jaktbruk. Ett hufvudsakligen af
allmogejägare och mest i norra Sverige idkadt jaktsätt
är med skällande fågelhund. Som sådan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
