Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 29. Tidsekvation - Trompe / 229-230 (1919) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjärfärger - Tjärgadd - Tjärhandelskompanierna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

molekylen. Dessas verkan är mycket olikartad, och
i detta hänseende måste man skilja mellan två helt
olika slag. En del, företrädesvis sura grupper, såsom
karboxyl, –CO₂H, och sulfonsyreradikalerna, –SO₃H,
meddela kromogenen, utan att utöfva någon nämnvärd
inverkan på dess färg, sura egenskaper, hvarigenom
den får förmåga att ingå saltartade föreningar
med fibrerna eller med deras betmedel (se
Färgning, sp. 291–292). Andra åter, bland hvilka de
viktigaste äro aminogruppen, –NH₂, hydroxylgruppen,
–OH, och de alkylerade amino- och hydroxylgrupperna
(t. ex. –NHCH₃, –N(CH₃)₂, –OCH₃, OC₂ H₅, etc.),
både meddela kromogenen saltbildande egenskaper
och förstärka eller förskjuta dess färg. På grund
af denna sin färgändrande förmåga ha de fått namnet
auxokroma (af grek. (a͡uxa’ne͡ın, öka, och chrōma, färg)
grupper. Man skiljer mellan två slags auxokroma
grupper, de batokroma (af grek. ba’thos, djup),
färgfördjupande, och de hypsokroma (af grek. hy’psos,
höjd), färgförhöjande, grupperna. De förra, för
hvilka i synnerhet –NH₂ och –OH-radikalerna äro
karakteristiska, förskjuta kromogenens färg i
riktning: gult, grönt, blått, svart eller gult,
orange, rödt, brunt eller violett. Som ett exempel
kan azobensol



nämnas. Det innehåller den kromofora gruppen
–N = N– och är följaktligen färgadt. Men då det icke
innehåller några saltbildande grupper, har det
ingen förmåga att fästa på fibrerna och är således
intet färgämne. Vid substitution af någon auxokrom
grupp blir den däremot ett typiskt färgämne, och
ju flera auxokroma grupper, som inträda, desto mer
förhöjes färgen. Så är t. ex. monoaminoazobensol gult
(anilingult), diaminoazobensol rödt (krysoidin) och
triaminoazobensol brunt (bismarksbrunt). – I korthet
må blott ett viktigt undantag från kromoforteorien
omnämnas. Baeyer har nämligen visat, att syresalterna
till trianisylkarbinol, (CH₃ O . C₆ H₄)₃ COH och
homologa föreningar äro intensivt färgade, ehuru de ej
innehålla någon kromofor grupp. Orsaken till färgen
antas vara tillståndsändringar i molekylen af ännu
okändt slag; Baeyer har kallat fenomenet halokromi. –
Om färgämnenas indelning i substantiva och adjektiva
och om färgningens teori och praktik se
Färgning.

Tjärfärgämnena indelas vanligen dels efter de
kromofora grupper, som de innehålla, dels efter
molekylstrukturen. De viktigaste grupperna äro 1
nitro- och nitrosofärgämnen; 2 azofärgämnen
(se d. o.); 3 trifenylmetanfärgämnen (se d. o.); 4
xantinfärgämnen (se d. o.); 5 antrakinonfärgämnen
(se Alisarin); 6 parakinoniminfärgämnen; 7
azinfärgämnen; 8 akridin- och kinolinfärgämnen;
9 indigofärgämnen (se Indigoblått); 10
svafvelfärger (se d. o.).

Nitrofärgämnena innehålla den kromofora gruppen
–NO₂. Som typ för dessa kan pikrinsyra (se
d. o.) nämnas. Det är ett vackert
gult färgämne, som färgar siden och ylle. Dess
största användning har dock varit inom
sprängämnesindustrien. Andra nitrofärgämnen äro
martius’ gult och naftalingult.

Parakinoniminfärgämnena äro derivat af kinonmono-
och diimin, och Det viktigaste
hithörande färgämnet är anilinsvart, som erhålles
genom behandling a£ anilinklorhydrat med
något oxidationsmedel under medverkan af en
katalysator. Färgen framställes direkt på fibern
och utmärkes genom sin stora äkthet.

Azinfärgämnena. Som grundsubstans kan följande
formel anses



där x kan vara antingen syre, svafvel eller kväfve. I
första fallet kallas färgämnet en oxazin, i andra
fallet en tiazin och i tredje fallet en azin i
eg. bemärkelse (eg. azazin). Bland viktigare hit
hörande färgämnen må nämnas gallocyanin, meldolablått
och nilblått (oxaziner), metylenblått (se d. o.;
tiazin), safraniner, induliner och nigrosiner
(aziner).

Akridin- och kinolinfärgämnena härstamma
resp. från modersubstanserna akridin (se d. o. i
Suppl.) och kinolin (se d. o.). Bland hithörande
kunna nämnas akridingult, bensoflavin och kinolingult.

Om aurin och dess natriumsalt korallin se
Trifenylmetanfärgämnen. Om krysoidin se Azofärgämnen.

Litt.: "Fortschritte der teerfarbenfabrikation"
(10 bd, 1913), som innehåller all patentlitteratur,
Heumann, Friedländer och Schultz, "Die anilinfarben
und ihre fabrikation" (1896–1906), Schultz, "Die
chemie des steinkohlenteers" (bd 2, 1901) och
"Farbstofftabellen" (1914), Möhlau och Bucherer,
"Farbenchemisches praktikum" (1908), Mulliken,
"Identification of the commercial dye stuffs"
(1910), och Rosenstiehl, "Traité de la couleur"
(1913).
I. B.

Tjärgadd, tekn. Se Tjärbränning.

Tjärhandelskompanierna i Sverige. Genom den snabba
utvecklingen af sjöfarten i västra Europa under
förra delen af 1600-talet stegrades afsättningen
af beck och tjära i hög grad. För att ytterligare
befordra denna handel beslöt man i Sverige att i
öfverensstämmelse med tidens merkantila åsikter
lämna rättigheten att utskeppa dessa varor till ett
slutet bolag. Borgerskapets invändningar lämnades
utan afseende, och 31 mars 1648 utfärdades oktroj
för Norrländska tjärhandelskompaniet, hvilken
skulle gälla i 20 år. All den tjära och det beck,
som tillverkades n. om Stockholm och Nyen, skulle
exporteras uteslutande af kompaniet från någon af
städerna Stockholm, Åbo, Helsingfors, Viborg och
Nyen. Inom landet var rörelsen fortfarande fri,
likaså själfva industrien, såvidt den angick tjära,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>