Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjärnö - Tjäroljor - Tjärpapp - Tjärpärma - Tjärsalfva - Tjärstad - Tjärtal - Tjärtalg - Tjärtvål - Tjärvatten - Tjäura - Tjäuratjåkko - Tjöck - Tjöck å - Tjölling - Tjömö - Tjörn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fastlandet, Öddö, Tjärnö, med socknens
kyrka och poststation, och Långö.
1. N. H-m.
Tjäroljor. Se Oljor, sp. 625, och
Stenkolstjära.
Tjärpapp utgöres af antingen papp, genomdränkt med
het tjära och beströdd med sand, eller ock papp,
tillverkad af pappmassa, i hvilken före formningen
(jfr Papper) inblandats varm stenkolstjära,
stundom äfven mald kalksten. Används petroleumtjära i
st. f. stenkolstjära, blir pappen smidigare. Tjärpapp
används i stor utsträckning för taktäckning
(takpapp). Jfr Asfaltpapp.
Fmn.
Tjärpärma. Se Tjärbränning och Tjärvatten 1.
Tjärsalfva, Ungue’ntum pyrolei pini, äfven Unguentum
picis (eg. "becksalfva"), farm. med., en brun,
tjärluktande salfva, beredd af växlande mängder
tjära (pyroleum pini, 10–50 proc.) med vax och
svinister. Salfvan används vid kroniska eksem och
flera andra hudsjukdomar, äfven vid skabb. Den är ej
intagen i Svenska farmakopén.
C. G. S.
Tjärstad, socken i Östergötlands län, Kinda
härad. 14,041 har. 2,288 inv. (1917). Annex till
Kättilstad, Linköpings stift, Kinds kontrakt.
Tjärtal, mek. Se Smörjoljeundersökning, sp. 89.
Tjärtalg. Se Trätjära.
Tjärtvål, Sapo piceus, med., en äfven för medicinskt
ändamål ibland använd tvålsort, är vanligen en
natrontvål, i hvars smälta massa en viss mängd
genom silning renad trätjära inblandas, hvarigenom
tvålen får mörkt gråbrun till svartbrun färg och
stark tjärlukt. Sådan tvål nyttjas mot flera slags
kroniska hudsjukdomar samt som renande medel
till desinfekterande tvättningar, t. ex. efter
besök hos och beröring med personer, som lida
af någon smittsam sjukdom. Det hufvudsakligen
verksamma ämnet i tjärtvål är fenolerna i
tjäran. Tjärtvål ar ej upptagen i Svenska farmakopén.
O. T. S. (C. G. S.)
Tjärvatten. 1. (Tjärpärma) Det vid
torrdestillering af trä eller destillation
af trätjära erhållna vattendestillatet,
utgöres hufvudsakligen af en mörkfärgad,
utspädd ättiksyrelösning. – 2. Farm. Tjärvatten
för medicinskt bruk beredes på så sätt, att man
öfvergjuter 1 d. trätjära (pyroleum pini) med 10 dlr
kokhett, destilleradt vatten i en lämplig flaska,
som tillslutes och omskakas, tills innehållet
kallnat. Sedan de olösliga delarna fått afsätta
sig, afhälles den klara vätskan och silas genom
papper. Sålunda beredt tjärvatten, aqua picis, aqua
picea, infusum pyrolei pini (Ph. Suec., ed. VII),
är klart och har brungul färg samt lukt och smak
af tjära. Det innehåller tjärans i vatten lösliga
beståndsdelar (metylalkohol, ättiksyra, fenoler,
något af tjärans terpentinbeståndsdelar och af dess
vidbrända produkter m. m.), hvilka växla i mängd och
beskaffenhet alltefter olika slag af tjära. Tjärvatten
kom mot midten af 1700-talet i bruk som medel mot
lungsot, kroniska lungkatarrer, njursten, skörbjugg,
gikt, långvariga hudsjukdomar m. m. i dos af 1–2
spetsglas morgon och afton åt barn samt åt fullvuxna
1–2 stora dricksglas. Det rekommenderades äfven som
skyddsmedel mot smittsamma
sjukdomar, men torde numera ytterst sällan af läkare
förordnas till intagning – i så fall mot
lungåkommor. Snarare förekommer någon utvärtes
användning som förbandsvätska; är dock ganska retande.
1. I. B. 2. O. T. S. (C. G. S.)
Tjäura, högsta toppen, 2,042 m., på Pårtefjället,
i Norrbottens län, Lule lappmark, Kvikkjokks
kapellförsamling, emellan Njåtsosjokk och Kåtokjokk.
Tjä’uratjåkko, en 1,428 m. hög bergspets, i Jokkmokks
socken, Norrbottens län, 20 km. v. om Stora sjöfallet.
Tjöck (fi. Tiukka), by i Kristinestads
landsförsamling, Vasa län, Finland, omnämnes i ett af
de äldsta skriftliga vittnesbörden om bosättningen i
södra Österbotten, ett bref af konung Birger (1303).
O. B-n.
Tjöck å (fi. Teuvanjoki), Vasa län, Finland, utfaller
i Bottniska viken vid Kristinestad.
Tjölling, härad och socken i Vestfold fylke (före 1919
Jarlsberg og Larvik amt), Norge, ö. om Larvik. 69,64
kvkm. 3,532 inv. (1910). Jarlsberg–Larvik-banan går
genom T.
Tjömö, härad och socken i Vestfold fylke (före 1919
Jarlsberg og Larvik amt), Norge, på västra sidan
af Kristianiafjorden, s. om Tönsberg. 38,86 kvkm.,
uteslutande öar, störst ön T. (24,32 kvkm.). 3,010
inv. (1910).
Tjörn, ö i Skagerak, hörande till Göteborgs
och Bohus län, skiljes från fastlandet i ö. af
Hakefjorden och Askeröfjorden,, från ön Orust i
n. genom Stegfjorden. T. har ett rikt vägnät, som
i n. genom landsvägsbro öfver ett smalt sund står
i förbindelse med ön Mjören (se d. o.), hvarifrån
trafiken förmedlas genom färja öfver ett något
bredare sund till Orust. Ön är triangelformig med
längsta sidan, omkr. 18 km., vänd åt s. ö. Den är
sönderskuren af flera vikar, bland hvilka de största
äro Brevikskilen på västra och Svanvikskilen på
östra sidan. T. är ett skoglöst, till omkr. 5/6
af kala bergknallar uppfylldt land, men mellan
bergen slingra sig flera utomordentligt fruktbara
dalgångar. Jordens bördighet beror på de rika lager af
snäckmärgel (se Märgel och Skalbank), som dels utbreda
sig öfverallt under växtmyllan, dels flerstädes
hopat sig till formliga kullar eller uppfyllt
sänkor i bergen. Också äro dalgångarna mycket tätt
befolkade. Öns areal är 133,9 kvkm. med omkr. 7,400
inv. (1918). Medräknas Mjören och andra närliggande,
smärre öar, stiger arealen till 159,8 kvkm. med
9,618 inv. (1918). Hufvudnäringen är jordbruk, men
för en stor del af befolkningen fiske. Äfven någon
sjöfart idkas. På T. ligga fiskelägena Skärhamn
(störst, med 890 inv., 1918), Kyrkesund och
Blekel, samtliga municipalsamhällen. Sydväst om
T. ligga de beryktade Paternosterskären (se d. o.),
i v. Herrön och i n. den ofvannämnda Mjören
med säteriet Sundsby, tillhörande de Huitfeldtska
donationsgodsen (se Huitfeldtska stipendiefonden),
i hvilka äfven omkr. 1/3 af T. ingår. Gånggrifter,
dösar, grafrösen, runstenar samt många arkeologiska
fynd från sten-, brons- och järnåldern vittna, att
öns bördiga dalgångar och goda hamnar tidigt inbjudit
till bosättning. På ön ligga Stenkyrka,
Klöfvedal och Valla kyrkor samt Rönnängs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
