- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 29. Tidsekvation - Trompe /
241-242

(1919) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tobak

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

olimmadt papper (cigarretter, papyrosser) eller i
form af cigarrer (se d. o.) och cigarr-cigarretter
(små cigarrer, afskurna i båda ändar). Den till
uppdragning i näsan beredda tobaken kallas snus
(se d. o.). Vissa snussorter, i synnerhet sådana,
som äro rika på ammoniak- och andra salter,
användas, i synnerhet af svenskar, äfven till
tuggning (i folkspråket "matsnus", "mulbänk",
"mullbänk"). Tuggtobak förfärdigas af tunga och
feta blad (i synnerhet af kentuckytobak), som efter
vederbörlig såsning och svettning "spinnas" till
rullar eller stänger eller pressas till kakor.

Då Columbus i okt. 1492 anlände till Västindien,
fingo han och hans följesmän till sin förvåning se,
hurusom infödingarna insögo och åter genom både mun
och näsa utblåste rök från örtblad, som de torkat,
sönderskurit och invecklat i ett majsblad till
en lång rulle, hvars ena ända de höllo i munnen,
medan den andra antändes. En sådan rulle kallade
infödingarna tabako l. tabago, hvilket således icke
urspr. var den rökta örtens namn. Ännu i denna dag
är tabaco i det spansktalande Amerika ett allmänt
användt namn på cigarrett. Hvad det var för en växt,
som röktes, blef kändt först genom munken Romano
Pane, som under Columbus’ 2:a resa 1496 kvarstannade
i egenskap af missionär på Haiti. Han skildrade
tabako-örten som ett läkemedel, hvilket tillika var
berusande. Af Gonzalo Hernández de Oviedo de Valdés,
hvilken 1513–25 vistades på Haïti som uppsyningsman
öfver guld- och silfververken därstädes, vunnos
ytterligare underrättelser om densamma. Både han
och Pane omtala, att den röktes jämväl på så sätt,
att bladen lades på glödande kol och röken indrogs
genom näsöppningarna medelst ett Y-formigt rör, som,
äfven det, kallades tabako. När Mexico eröfrades af
F. Cortez (1519), befanns tobaksrökning äfven där
vara allmän. Kejsar Montezuma rökte alltid efter
måltiderna, och man rökte i Mexico icke endast
cigarrliknande rullar, utan ock finskuren tobak ur
målade och prydligt utsirade rör samt ur lerpipor
(många sådana ha i senare tid hittats i gamla
aztekgrafvar). Af höga anor är likaledes den mycket
omtalade "fredspipan" (kalumet) bland Nord-Amerikas
indianer, hos hvilka bruket att röka tobak torde
vara urgammalt. I Syd-Amerika var, vid detta lands
upptäckt, användning af tobak inskränkt till Guyana
och Brasilien (infödingarna där kallade den petun,
hvaraf sedan orientalernas tutun) och fick först
genom européerna själfva en vidsträcktare spridning
därstädes. Indianernas tobaksrökning antas ha urspr.
stått i något samband med religiösa ceremonier,
hörande till deras soldyrkan. – I förbigående må här
nämnas, att inandning af rök från brinnande växtämnen
var redan i äldsta tider i bruk äfven hos vissa af
Gamla världens folk. Herodotos omtalar, att babyloner
och skyter berusade sig genom inandning af rök från
döfvande örter; och såväl Dioskorides som Plinius
rekommenderar inandning af röken från brinnande
hästhofsblad (Tussilago farfara, "brösttobak")
som medel mot envis hosta. – Från Nya världen kom
tobaksplantan först till Spanien och Portugal genom
frön, som antagligen hemförts af den ofvannämnde
Hernández. Till en början odlades den där
endast som prydnads- och medicinalväxt. Frankrikes
sändebud vid portugisiska hofvet Jehan Nicot odlade
1560 tobak ("ambassadörens ört") i sin trädgård i
Lissabon, och det var till minne af honom, som Linné
gaf växten släktnamnet Nicotiana, med tillägg af
artnamnet tabacum (efter det indianska namnet). Från
sin tobaksodling sände Nicot frön till Katarina af
Medici i Frankrike, där man började använda tobaken
("herbe nicotiane") i form af snus, med anledning
däraf, att Frans II 1560 på läkarnas tillstyrkan
försökte detta medel mot sin envisa hufvudvärk. Nicot
prisade öfver höfvan tobakens märkvärdiga egenskaper
som läkemedel (t. o. m. mot kräfta) och försäkrade
drottningen, att i synnerhet tobaksrökning medförde
ett stilla lugn och stor foglighet i lynnet, så att
genom tobakens allmänna användande hennes undersåtar
skulle bli lätta att styra. Detta slog särdeles an
på den maktlystna furstinnan, och hon blef på allt
sätt verksam för utbredningen af tobakens odling och
bruk (tobaksrökning blef dock ej vanlig i Paris förr
än under Ludvig XIII:s regering, 1610–43), så att
parisarna till följd däraf en tid kallade tobaken
"drottningsörten" (herba reginæ), "katarinaörten"
och "medicéerörten". Detta påskyndade ock tobakens
segertåg genom Europa, i hög grad underlättadt af
en mängd skrifter af både läkare och lekmän, hvilka
alla sjöngo lofsånger öfver "den heliga mirakelört,
som kallas tobak" och som "fördrifver podager, stillar
feber, väcker matlust, minskar trötthet och mattighet,
förjagar dryckenskap, skaffar sömn, men fördrifver
sömnaktighet och skärper förståndet". Motskrifter,
hvilka fördömde tobaken som snart sagdt roten och
upphofvet till allt ondt, saknades icke heller, men
förmådde intet uträtta. Snusandet förblef på modet
vid franska hofvet bland både herrar och damer, och
i Rom gick det slutligen så långt, att prästerna,
då de framför altaret förrättade mässan, bjödo
hvarandra snus. Detta tyckte dock påfven Urban
VIII vara för mycket, hvadan han 1624 slungade
kyrkans bannstråle mot den, som snusade under
gudstjänsten. Hans bannlysningsbulla förnyades
af Innocentius XII 1698, men upphäfdes 1724 af
Benedikt XIII, som själf var en ifrig snusare. Uti
Italien hade tobaksväxten blifvit bekant mot slutet
af 1500-talet. Till Rom infördes den af kardinalen
Santa Croce, som varit påfligt sändebud i Lissabon,
och efter honom kallade romarna den "erba Santa
croce" (herba sanctæ crucis). – Då amiralen Francis
Drake 1586 återkom till England från Amerika och
Västindien, medförde han ombord åtskilliga engelska
kolonister. Dessa hade lärt sig röka af infödingarna
i Virginia, och inom kort var tobaksrökandet i
full fart äfven i England (i synnerhet i London),
hvilket gaf konung Jakob I anledning att 1603 mot
"det lastfulla bruket" utsända en latinsk skrift,
"Misocapnus" (rökhataren), och följande året belägga
tobaken med hög tull. Genom engelska studenter, som
besökte universitetet i Leiden, infördes bruket att
röka tobak i Holland, och redan 1610 hade tobak där
tillika blifvit en betydande handelsvara. Holländarna
voro äfven de förste, som i Europa började odla tobak
i stor skala. Det första försöket därmed

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Sep 30 02:38:01 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfci/0141.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free