Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Toll, Johan Kristofer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förband med denna egenskap en inom den tidens
administration ingalunda vanlig redbarhet och
oegennytta. T. kom snart äfven att spela en stor
politisk roll, men denna hans verksamhet är ej
så höjd öfver allt tadel. Visserligen visade han
sig som politiker alltid fosterländsk, beslutsam,
orädd att åtaga sig ansvar och outtömlig på utvägar,
men han var äfven hänsynslös med afseende på såväl
mål som medel, vän af en oinskränkt konungamakt samt
benägen för äfventyrliga företag. Men just härigenom
blef han en ovärderlig medhjälpare åt Gustaf III, då
denne började drifva en äfventyrlig politik. 1782-83
sändes han till Frankrike och Tyskland för att skaffa
säkra upplysningar om tidens mystiska ordensväsen
och till Polen för att inhämta underrättelser om
landets tillstånd och söka åstadkomma ett giftermål
mellan prinsessan Sofia Albertina och polske konungen
Stanislaus Poniatowski. Vid återkomsten blef han
konungens förnämste förtrogne med afseende på det
krig denne då tillämnade mot Danmark. T. utarbetade
fälttågsplanen och insattes, då konungen 1783
företog sin resa till Italien, i en kommission,
som kallades "beredningen för försvarsverket", men
var den egentliga regeringen och särskildt hade till
uppgift att sätta armén och flottan på krigsfot. Då
T. därvid fick högsta tillsynen öfver allt, som
rörde den förra, var han, ehuru ej officiellt, dock
i verkligheten krigsminister. Politiska konjunkturer
nödgade konungen att afstå från kriget, och hans
försök att genom T. 1785 förmå den missnöjda danska
änkedrottningen till ett revolutionsförsök med
svenskt bistånd misslyckades oaktadt den skicklighet,
hvarmed T. utförde uppdraget. På T:s råd sammankallade
Gustaf III 1786 ständerna, som T. synes ha hoppats
kunna styra; detta lyckades icke, men T. bibehöll
dock konungens förtroende och erhöll nu ett slags
officiell bekräftelse på sin ställning till armén,
då han s. å. utnämndes till generalmajor och förste
generaladjutant. Äfven i förberedelserna till 1788
års krig var T. Gustaf IILs förnämste medhjälpare,
ombestyrde arméns utrustning och uppgjorde
fälttågsplanen. Han har t. o. m. beskyllts för att
ha varit den egentlige upphofsmannen till detta
ödesdigra företag, men visst är, att konungen ej
följde hans råd med afseende på förutsättningarna för
krigets utbrott. Då efter öfverkomsten till Finland
det missnöje utbröt, som ledde till Anjalaförbundet,
sökte T. förgäfves förmå konungen till kraftåtgärder
mot frondörerna; i stället lyckades T:s motståndare,
bland hvilka G. M. Armfelt var den förnämste, beröfva
honom konungens förtroende, och han fick bära skulden
för bristerna i arméns utrustning. När Gustaf III
24 juli 1788 bröt upp från Helsingfors, fick T. ej
följa honom, och de råkades sedan aldrig. Gustaf
fortfor dock att begagna sig af hans ovanliga
ämbetsmannadug-lighet. Han sattes först jämte Euuth i
spetsen för kommissariatet i Finland, men fick kort
därefter uppdrag att ordna Skånes försvar mot ett
befaradt danskt anfall, hvilket han kunde utföra
endast genom att för statens räkning anlita sin
egen kredit. 1789 sändes han till Karlskrona som
generalintendent vid flottan och led. i en kommitté
för dess utrustning. Där voro svårigheterna ännu
större, men för T:s fosterlandskärlek och energi funnos
inga hinder, och förnämligast genom hans arbete
möjliggjordes 1790 års ärorika sjökampanj. Genom
bemedling af Ruuth förmåddes också konungen nu att ge
honom en offentlig upprättelse och ett erkännande
åt hvad han uträttat genom att utnämna honom
till kommendör af svärdsordens stora kors. Från
generaladjutantskapet erhöll han visserligen
afsked 1790, men återfick efter uträttadt uppdrag
i Karlskrona militärbefälet i Skåne och bibehöll
det äfven under freden. Efter Gustaf III:s död,
1792, satte hertig Karl honom åter i spetsen för
krigsväsendet som chef för Krigskollegium, medlem
af konseljen och Rikets allmänna ärendens beredning
samt utnämnde honom till generallöjtnant. Men då
hans kusin G. A. Reuterholm kommit till makten,
gjorde han slut på T:s krigsministerskap genom
att s. å. låta honom af gå som envoyé till Polen,
hvarest han under stora personliga faror fick bevittna
de våldsamma skakningarna vid det olyckliga rikets
undergång. Där mottog han från Armfelt bref om dennes
planer att med rysk hjälp störta Reuterholm. T. af
rådde all rysk inblandning, men icke dess mindre
blef han, då den armfeltska intrigen kom i dagen,
hemkallad och, därför att han ej angett Armfelt,
1795 dömd till förlust af "ämbetet" och 2 års
fästningsstraff, till hvars aftjänande Wismar
bestämdes. Då Reuterholms välde nalkades sitt
slut, fick T. i juli 1796 lämna sin förvisningsort;
och sedan Gustaf IV Adolf s. å. blifvit myndig,
återfick han sina värdigheter, blef led. af
konseljen och fick hos den unge konungen samma
inflytelserika ställning, som han en tid innehaft
hos fadern. Denna gång sökte han dock motarbeta en
äfventyrlig utrikespolitik, och när han 1799 sändts
till Petersburg för att åvägabringa ett närmande
till Ryssland, som då stod i begrepp att kasta sig
i andra koalitionskriget mot Frankrike, lyckades
han genomdrifva förnyandet af 1791 års förbund,
visserligen utan subsidier, men utan skyldighet för
Sverige att deltaga i koalitionen. S. å. blef han
friherre. Vid Norrköpings riksdag 1800 var han ledare
för det rojalistiska partiet och genomdref genom sin
hänsynslöshet och fintlighet regeringens afsikter på
Riddarhuset och i bondeståndet. S. å. åtföljde han
konungen på ett besök till Petersburg och var en af
undertecknarna af det där afslutade väpnade nordiska
neutralitetsförbundet. Med anledning af detta ansågs
nödigt att ställa Skåne under en generalguvernör, och
1801 utnämndes T. därtill. På denna plats uppväckte
han åtskilligt missnöje hos den skånska aristokratien,
men vann i hög grad allmogens förtroende samt
befordrade kraftigt provinsens utveckling, särskildt
genom det s. k. enskiftesverket. 1802 utnämndes
han till general af kavalleriet och En af rikets
herrar. Den underhandling, hvarigenom Wismar 1803
pantsattes till Mecklenburg-Schwerin, var T:s verk.
Då Gustaf IV Adolf beslutit inblanda sig i kriget
mot Napoleon, fick T. 1804 befallning att uppgöra
kostnadsförslag härför, och han utförde uppdraget,
men sökte tillika förmå konungen att afstå från
kriget. Denne var dock orygglig, och T. beordrades
att underhandla om ett engelskt subsidiefördrag.
Han förstod då att så bedrifva saken, att Sverige
genom konventionen i Hälsingborg 31 aug. 1805
endast förpliktades att förstärka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
