Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolstadius, Erik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
297
Tolstadius
298
febr. 1693 i Stockholm, d. där 28 juli 1759, var
son af dåv. komministern i Jakobs församling Anders
T., sedermera kyrkoherde i Almunge, och hans maka i
första giftet Anna Magdalena Schnack. T. blef student
i Uppsala 1708, filos, magister 1718. prästvigdes
1719 samt kallades till huspredikant hos grefve
Abraham Brahe. 1722 blef han huspredikant hos
riksrådet grefve Karl Gyllenstierna och tilllika
pastorsadjunkt i Jakobs och Johannes församlingar i
Stockholm. 1723 blef han kyrkoherde i Skepps-holms
församling och kallades sedermera till kyrkoherde
i Jakob och Johannes, till hvilken befattning han
utnämndes 1747. - Den nya period i Sveriges historh,
som ingick med Karl XIT:s död 1718 och enväldets
fall, var en brytningstid äfven i religiöst och
kyrkligt hänseende. Den svenska pietismen nådde under
1720-talet anmärkningsvärd styrka. Den var ännu af
relativt konservativ karaktär i motsats mot den senare
radikala pietismen och påminde närmast om den engelska
puritanismen. Som en af dess märkesmän framträdde
snart nog P. I händelsernas centrum kom han 1723,
då han 4:e söndagen efter Trettondagen uppträdde mot
en söndagen förut för rikets ständer hållen predikan,
i hvilken predikanten gått illa åt pietismen. T. blef
kallad inför Stockholms stads konsistorium till
förhör, men redde sig tämligen väl, slapp undan med
en varning och vädjade slutligen till riksdagen, där
saken blef liggande. Sin befattning som pastorsadjunkt
i Jakob måste han emellertid lämna, men genom
vänners och gynnares bemedling blef han kyrkoherde
i Skeppsholms församling. Den lilla träkyrkan,
Holmkyrkan kallad, belägen på Blasie-holmen,
gjorde T. under årtionden till en medelpunkt för
Stockholms andliga lif. Han har blifvit kallad
"Sveriges Francke" (Linderholm). Liksom denne var
han af ett eldigt sinne, liksom denne utomordentligt
praktiskt verksam ej blott med predikan, utan ock med
en själasörjarverksamhet utan like. Liksom Francke
inrättade han, fast i blygsammare former, en skola
och sörjde för fattiga och sjuka. Som predikant hör
han till Sveriges märkligare. Knappast någon före
honom har talat så direkt ur hjärtat, så omedelbart
ur stundens stämning. Mäktigt förmådde han gripa sina
åhörare. "Än öppnades helvetets portar", skrifver en
af dem, "än följde det mest smältande evangelium",
och "i bönen blödde hans hjärta". Af ingripande
betydelse så väl för den svenska pietismen, som för
T. personligen blef Dippels besök i Sverige. Denne,
som ställde sig kritisk gentemot den äldre pietismens
collegia pietatis, kände sig mera tilltalad af T:s
predikningar, liksom T. snart nog rönte djupgående
inflytande af honom. Kykten om T:s dippelianism
började sprida sig. Konsistoriet inkallade
honom till förhör, saken antog med tiden stora
dimensioner. K. m:t tillsatte 1729 en kommission,
som skulle företaga en
ingående undersökning med T. och öfriga för
dippelianism anklagade. Domen föll först 1731 och
var hvad T. beträffade frikännande. Olika meningar ha
gjort sig gällande om T:s verkliga förhållande till
Dippels lära. Henning anser, att han med rätta blifvit
frikänd. Linderholm finner detta vara riktigt, om man
ser saken rent dogmatiskt. Ser man den mera allmänt
och religiöst, måste man nog säga, att T. genom sin
beröring med Dippels lära om Guds kärlek erfarit en ny
väckelse, lämnat sin tidigare lagiska åskådning och,
med likgiltighet i öfrigt för det mesta af Dippels
åskådning och för dess grundprincip, utvecklats
till en mer evangelisk uppfattning. Beröringen med
Dippel har verkat på honom som en inre befrielse,
utan tvifvel förklaringen till, att han aldrig
kunde förmås till att fördöma Dippel. Verkligt
ortodox blef T. aldrig. 1734 kom T. ånyo inför
konsistoriet. Det hade nämligen försports, att T. på
Böndagen s. å. skulle ha talat försmädligt om kyrkorna
och kallat dem afgudahus och på Palmsöndagen alldeles
förkastat nattvarden. En långvarig tvist mellan
konsistoriet och T. blef följden. Den af slutades
först 1741, då T. "gaf i allt öfrigt ett nöjaktigt
och med Guds ord öfverensstämmande svar på de frågor,
som honom till förene i anledning af dess predikan
om den heliga nattvarden blifvit meddelte, hvaröfver
konsistorium sig hjärtligen fägnade". Därmed var fred
ändtligen sluten.
I slutet af 1730-talet började herrnhutismen vinna
insteg i Sverige. Dess förnämsta förespråkare i
Stockholm blef predikanten T. Odhelius. Gjörwell
berättar, att Odhelius strax i början och sans facon
sökte omvända den inflytelserike T. och att han nog
skulle ha lyckats härutinnan, om han ej varit så
het och positiv och något mera talat om helgelsen
och dess efterjagande. Nu lyckades det icke, och ett
nytt parti, "odhelia-nerna", bildades i motsats -till
"tolstadianerna". Spänningen mellan dem blef ganska
stark, men T. själf var af alltför fridsamt lynne
för att drifva polemik från predikstolen. Bestämdt
afvi-sande ställde sig T. också emot den mest
framstående svenske herrnhutaren, A. Gradin.
T. var extemporatör och sysslade icke med homiletiskt
författarskap. Emellertid upptecknade åhörare hans
predikningar, och åtskilliga utkommo i tryck. Samlade
utkommo dessa 1817, och en ny, äfven på handskrifter
grundad, fullständigare samling föranstaltades
af K. M. Ekbohrn 1856 under titel: Samlade, till
större delen förut otryckta predikningar. Man bör nog
iakttaga mycken försiktighet vid bedömandet af dessa
predikningar som uttryck för T:s förkunnelse. Utom
predikningar ha utgetts T:s Uppbyggelige husförhör
(1761). De under T:s namn offentliggjorda Andeliga
sånger (2:a uppl. 1787; 3:e fullständigare uppl. 1828)
äro blott ett af tryck af en pietistisk sångbok
från 1730-talet "Andeliga wijsor, om hwargehanda
materier, och wid åtskilliga tillfällen", för hvilken
T. säkerligen stod alldeles främmande. Till T. som
den svenska pietismens förgrundsfigur har åtskilligt
legendariskt stoff anknutit sig. Man finner det i en
lefvernesbeskrifning öfver T. "Der christlich lebende
und leidende T.", utg. 1761 i Altona af L. Segerholm,
en tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
