- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 29. Tidsekvation - Trompe /
303-304

(1919) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolstoy, Lev Nikolajevitj

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

303

Tolsto)

304

"Svanesången" i "Från Kaukasus"), Tri smerti (1859;
"Tre dödsfall" i "Lif och död", 1887, och i "Döden",
s. å.), Semejnoje stjastie (1859; "Katja", 1885;
"Familjelycka", 1889), Polikusjka (1860; "Polikaj"
i "Bilder ur ryska samhälls-lifvet", 1887) och
Holstomjer (förf. 1861, senare tryckt; "En hästs
lefnadshistoria" i "Döden", 1887). T. hade redan vid
denna tid vunnit en plats bland samtidens förnämsta
författare. Som konstnär är han redan mästaren: det
är höjden af konst, och dock faller sig allting så
naturligt och enkelt, som om det aldrig kunde tänkas
annorlunda. "Familjelycka" är en liten roman, som
kan anses som förelöpare till "Anna Karenin". Det är
första gången förf. behandlar äktenskapets problem,
till hvilket han återkommer i sin stora roman och
i "Kreutzersonaten". Till T:s mest betydande,
i psykologiskt hänseende finaste alster hör
"Polikusjka", suparen och slarfven, som är på väg
att resa sig med stöd af sin husmoders förtroende,
när förlusten af de anförtrodda penningarna drifver
honom till själfmord. I "Polikusjka", i "Tre dödsfall"
och i "Snöstorm" återkommer T. till jämförelsen
mellan "folket" och "herrskapet": alltid står hans
sympati på det förras sida, utan att han döljer
dess brister. Med samma sympati tecknar han äfven
"en hästs lefnadshistoria" och ett träds död.

Naturligtvis kunde T. icke vara oberörd af de
strömningar inom samhället (efter Krimkriget),
hvilka senare utmynnade i bonde-emancipationen och
reformerna i rättskipningen. Det är en tid af otåligt
planerande i alla riktningar. T. förlorade emellertid
snart tron på de liberala reformernas effektivitet,
"ofverklassen", som skulle genomföra dem, vore i
grund fördärf vad, själfvisk, oduglig till allt
godt verk. T. bosatte sig 1861 på sitt gods, gifte
sig 1862 med Sofia Bers, dotter till en läkare
i Moskva, tjänstgjorde som fredsdomare, tog fatt
i folkskolan, studerade i utlandet skolväsendet,
skref läroböcker för den första undervisningen:
ABC-böcker och barnberättelser ("För barnen", 1-2,
1888-89) och utgaf en pedagogisk tidskrift. Hans
pedagogiska uppsatser äro rika på originella uppslag
(och på paradoxer). T. tror icke på civilisationen:
framåtskridandets idé tillhör endast Europas folk; den
är främmande för hela österlandet, är främmande för
massan af Europas folk, är alltså ingen allmängiltig
lag. Hela undervisningsväsendet är förfeladt: det är
ett mekaniskt pluggande, utan betydelse för verklig
bildning. Ingen har rätt att påtvinga en annan sin
undervisning, ty ingen vet, hvad framtiden behöfver
eller hvad som kräfves för människans bildning. Hvarje
generation har sin uppgift; en föregående generation
har ingen rätt att inplanta sm uppfattning hos en
följande: därigenom hindras denna att bli hvad den
bör bli, sig själf. "Uppfostran är sträfvandet till
moralisk despotism, upphö j dt till princip", "är
en människas sträfvan att göra en annan sådan hon är
själf". Endast religiös uppfostran är berättigad. Den
skola, som vi nu ha, uppfostrar till skrymteri,
lättja, utsväfningar och fritänkeri, gör lärjungarna
högfärdiga samt lär dem göra skulder, dricka och
röka. Filosofi, juridik, historia o. s. v. lär sig
studenten endast för att kunna svara vid examen;
klassisk "bildning" är

för bildningen värdelös. T:s anmärkningar mot
universiteten hänföra sig emellertid väsentligen
till undervisningens obligatoriska karaktär
och examensväsendet: dess uppgift är att utbilda
ämbetsmän, men det ryska samhället har för studenter
ingen användning. I st. f. det nuv. gymnasiet
och folkskolan vill T. ha "skolor" af helt annat
slag. Skolan skall rätta sig efter folkets behof,
sådana folket själft fattar dessa behof. De, som
äro föremål för undervisning, skola ha oinskränkt
frihet att taga emot blott den undervisning, som
de finna sig behöfva och vilja taga emot. De bästa
"skolorna" äro offentliga föreläsningar, museer,
lekar, skådespel, taflor, sagor, visor, arbete och
samtal. Hvem som vill, om han blott kan någonting
och känner sig hågad att undervisa, skall få vara
lärare; det skall stå hvar och en fritt att taga emot
hans undervisning eller låta bli. Beviset för sin
teori ser T. däri, att den del af folket, som saknar
uppfostran i vanlig mening (d. v. s. tvångsuppfostran)
och just på nyss beskrifna sätt får sin bildning,
är bättre, starkare, friskare, själfständi-gare,
rättrådigare, nyttigare än de skolbildade. Den
vittra och vetenskapliga litteraturen är för
folket onyttig, nyttig endast för författare,
sättare o. s. v. För folkets bildning behöfs ej ens
läskunnighet: folket hämtar sin bildning ej ur böcker
(helst som några böcker för folket ej finnas),
utan ur lifvet. T. är böjd att anse läskunnighet
för folket skadlig. Hvilken metod som brukas vid
läs-undervisningen är likgiltigt. "Den bästa metoden
är frånvaron af all metod"; ljudmetoden anser
T. vara "den mest komiska uppfinning af ett tyskt
hufvud". Synnerligen intressant är T:s redogörelse
i den af honom utgifna tidskr. "Jasnaja Poljana" för
undervisning och disciplin, i hans folkskola och för
de erfarenheter han där gjort. Emellertid fortsatte
T. äfven sitt vittra författarskap, för inkomstens
skull - förklarar han (senare) själf - och för att
nedtysta själens oroliga frågor, men naturligtvis
i första hand för att ge uttryck åt de idéer, som
rörde sig i hans inre. Hans afsikt var att skildra
dekabristerna (från 1825); det stannade vid några
kapitel iförst långt senare tryckta). Dessa ledde
honom tillbaka till de napoleonska krigen. 1865-69
utkom (i "Russkij vjestnik") T:s ena hufvudarbete,
Vojna i mir ("Krig och fred", 1886). en skildring af
Rysslands inre och yttre historia 1805-15. Man har
gjort allvarsamma (och grundade) anmärkningar mot
denna roman från historisk synpunkt (mot det långa
bihanget om "1812 års fälttåg" från historisk och
filosofisk). Det är en rad tämligen fristående taflor,
med en rikedom på skarpt och liffullt tecknade manliga
och kvinnliga figurer samt dramatiska scener. Som
glanspunkter anses skildringen af Moskvas brand,
af Borodino (öfver hufvud bataljmålningarna), Andrej
Bolkon-skij på slagfältet vid Austerlitz, trojkafärden
på vintern och teckningarna ur barnlifvet. I
det historisk-filosofiska resonemanget lyckas
T. mindre. Fatalismen är ett ryskt drag; mysticismen
tillhör författaren personligen. - Anna Karenina,
T:s andra hufvudarbete (1874-77; "Anna Karenin",
1885; 2:a uppl. 1888), en af samtidens mest gripande
romaner, ställer med sitt motto: "Min är hämnden",
stora världens, societetens lif med dess tomhet och
laster i motsats till den enkla jord.-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:05:12 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfci/0172.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free