- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 29. Tidsekvation - Trompe /
311-312

(1919) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tomas - Tomas - Tomas Simonsson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

311

Tomas

312

gifter, och den evangeliska berättelsen talar
f. ö. ej heller mycket om honom. Dock förekomma i
Johannes’ evangelium tecknade några spridda drag af
honom, genom hvilka man får en föreställning om hans
person. När Jesus med anledning af sin vän Lasarus’
död tillkännager sin afsikt att bege sig till
det mot honom fientliga Jerusalem och lärjungarna
söka af råda honom därifrån, säger T. till dem:
"Låtom oss gå med för att vi må dö med honom"
(Joh. 11: 16). Och när Jesus i sitt af skedstal
till lärjungarna säger: "Hvart jag går veten I, och
vägen veten I", invänder T.: "Herre, vi veta icke,
hvart du går; huru kunna vi då veta vägen?" (Joh. 14:
5). Och slutligen förekommer hos samme evangelist (20:
24-29) den kända berättelsen om T:s tvifvel på Jesu
uppståndelse och om hur hans tvifvel häfdes. Af den
först omtalade händelsen ser man, att T. med orubblig
troshän-gifvenhet är fäst vid Jesus och hans sak,
ända därhän att, när medlarjungarna rygga tillbaka
för lidande och död med mästaren, han utan tvekan
besluter sig för att följa honom. En viss likhet
företer han i detta afseende med Petrus. Men då den
senare var den glödande entusiasten, som lät hänföra
sig af sina känslor, var T. däremot en reflekterande
och prof vande ande, som i sitt inre måste kämpa
sig till visshet, men sedan också var orubblig i
sin tro och beredd att dö för den. Hvad särskildt
beträffar berättelsen i Joh. 20, förstås den först
då riktigt, när den sammanställes med de båda andra
ställena. Den har ofta blifvit missförstådd på så
sätt, att T. fått gälla för en vanlig "tviflare",
hvarför uttrycket "att vara en Tomas" blifvit
liktydigt med att vara en otrogen tviflare. - Den
kyrkliga traditionen lämnar om T. olika uppgifter
under olika tider. Enligt Tomastradi-tionen i dess
äldsta skick skulle T. ha predikat kristendomen i
Partien. Längre fram visades hans graf i Edessa, där
han skulle ha dött en naturlig död. I denna senare
berättelse kallas han Judas Tomas och identifieras med
aposteln Judas, Jakobs (tvilling-)broder. Enligt en
från 300-talet härstammande sägen hade T. predikat i
Indien (se T o-maskristna) och blifvit ofverhufvud för
hela Orientens kyrka samt slutligen lidit martyrdöden,
hvartill senare fogades den uppgiften, att hans kropp
förts till Edessa, genom hvilket tillägg man sökte
sammansmälta denna tradition med en äldre. Denna
sägen, framställd i de gnostiska Tornas-akterna (Acta
Thomce), identifierar T. icke med aposteln Judas, utan
med "Judas, Herrens broder". Enligt en på 600-talet
uppkommen version af denna sägen skulle T. ha varit
först parternas, medernas och persernas apostel och
sedan indernas samt lidit martyrdöden i "Kalamine" i
Indien. En variant af denna sägen åter förlägger hans
martyrdöd till Mailapur. Denna variant förskrifver sig
från de indiske s. k. "tomaskristna", hvilka räkna
T. som sin kyrkas grundläggare. - I den bildande
konsten f ramställes T. i begrundande ställning,
med en lans eller ett vinkelmått som attribut (se
pl. till art. Apostel). Hans åminnelsedag är i den
romersk-katolska kyrkan 21 dec. (se T o m e d a g), i
den grekisk-katolska 6 okt. samt l:a sond. efter påsk
("Tornas-söndagen" ; se Q u a s i m o d o-geniti).
J. P-

Tomas, finsk biskop (födelseåret okändt), d. 1248

i Visby, var enligt finska biskopskrönikan till
nationen engelsman, hörde till dominikanorden och hade
varit kanik i Uppsala, förr än han utsågs till biskop
i Åbo. Omkr. 1220 kom T. till Finland. Af påfvebref
från de följande åren rörande Finland framgår, att
T:s verksamhet till en början var framgångsrik och
att han förmådde en mängd hedningar, förmodligen en
del af den tavastländska stammen, att öfvergå till
kristendomen. Han understöddes därvid af påfvarna,
som bl. a. bjödo syndaförlåtelse åt dem, som kommo
de stridande kristne till hjälp. Några påfvebref
handla äfven om den finska kristna kyrkans
inre förhållanden. 1229 påbjöd Gregorius IX,
att biskopssätet skulle flyttas, enligt Porthans
förmodan, från Nousis till Räntä-mäki eller S:t
Marie. S. å. stadfäste påfven, på T:s begäran, den
finska kyrkan i besittning af de "lundar och gudahus",
som till kristendomen omvända hedningar frivilligt
förärat kyrkan. Några författare, bl. a. G. Rein
(i afh. "Biskop Thomas och Finland i hans tid"),
ha uttalat den förmodan, att T:s afsikt var att
förvandla Finland till en andlig stat, stående
direkt under påfvens skydd, men dokumenten ge icke
tillräckligt stöd åt en sådan uppfattning. Den
framgångsrika perioden af T:s förvaltning varade
icke länge. Ett påfvebref af 1237 klagar öfver, att
tavasterna affallit och förstört Guds kyrkas nya
plantering i Tavastland. Alexander Nevskijs seger
vid Neva 1240 öfver en katolsk armé, som förmodligen
till ej ringa del genom T:s ansträngningar kommit
till stånd, var äfven ett hårdt slag för den kristna
saken i Finland. I mindre vacker dager framstår
han genom ett påfvebref af 21 febr. 1245, där
det säges, att han bedt påfven att bli skild från
sitt ämbete, emedan hau låtit stympa en människa,
som till följd däraf ljutit döden, och emedan han,
ledd af djäfvulens ingifvelse, födfälskat några
påfliga bref. Påfven hade bifallit hans anhållan och
beviljat honom afsked. Det är således sannolikt,
att T. fick afsked 1245. I ett bref af den 18
febr. 1248 stadfäster legaten Vilhelm af Sabina T:s
gåfva af böcker till predikarbröderna l Sigtuna.
M. G. S.

Tomas Simonsson, biskop, den förste namngifne
svenske skalden på modersmålet, d. 25 jan. 1443 i
Strängnäs, var på 1420-talet domprost i Strängnäs
och utnämndes 1429 till biskop där. Han stod i ynnest
hos konung Erik af Pommern och deltog som rådsherre
i hans förhandlingar med tyska furstar och städer,
men slöt sig 1434 afgjordt till den folkvalde
rikshöfvitsmannen, Engelbrekt, och blef dennes
vän. Han är berömd som författare till några för sin
tid förträffliga dikter, främst sången om Engelbrekt
och Karl Knutsson, äfven kallad "Engelbrekts-visan"
(se d. o.), hvilken är något torr och krönikeartad,
tills den i de varma, liffulla slutstroferna tar
en högre flykt, och den glödande dikten om Friheten
("Friiheeth är thz betzta thing"), ett högstämdt och
ädelt uttryck för unionstidens sträfvanden. Af mindre
betydenhet är hans allegoriska dikt om Troheten
("Thz märke mz sik"), en klagosång, som förmodas
anspela på Karl Knutssons förräderi mot Erik Puke,
samt en i samma versmått skrifven dikt om Konstens
och dygdens förakt, hvilken äfvenledes tillskrifves
T. Renhet och ledighet i språket samt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 18:31:00 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfci/0176.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free