- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 29. Tidsekvation - Trompe /
313-314

(1919) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tomas Simonsson - Tomas, earl af Lancaster - Tomas of Brotherton - Tomas of Woodstock - Tomas, hertig af Clarence - Tomas af Canterbury - Tomas af Celano - Tomas af Marga - Tomasakterna - Tomas Aposteln - Tomas Biskop - Tomaschek, Johann Wenzel - Tomasfosfat - Tomas från Aquino (Thomas Aquinas)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

en innerlig känsla för fosterland, för rätt och frihet
utmärka T:s skaldskap. Enligt en nyligen framställd
hypotes är Engelbrektsvisan blott ett fragment af
en större af T. skrifven krönika om Engelbrekt,
hvilket nu till större delen förlorade arbete lagts
till grund för det parti i den s. k. Karlskrönikan,
som behandlar Engelbrekts resning och i hvilket
en annan politisk uppfattning framträder. –
Det är icke efter denne T., utan efter engelske
biskopen Tomas af Canterbury (se Becket), som
29 dec. i almanackan bär namnet ”Tomas biskop”.
(H.S.)

Tomas (eng. Thomas), engelska prinsar. 1. T.,
earl af Lancaster, äldste son till Edvard I:s
broder Edmund, f. omkr. 1277, d. 1322. Se Lancaster,
sp. 982. – 2. T. of Brotherton, earl af Norfolk,
son till Edvard I i dennes andra äktenskap, f. 1300,
d. 1338, blef 1312 earl af Norfolk, stod 1321 på
Edvard II:s sida i dennes kamp mot Tomas af Lancaster,
men slöt sig 1326 till drottning Isabella, då hon
landsteg i England och tog upp striden mot sin
gemål Edvard II och dennes gunstlingar, den äldre
och den yngre Despenser. – 3. T. of Woodstock,
hertig af Gloucester, yngste son till Edvard III,
f. 1355, d. 1397. Se Gloucester 3. – 4. T., hertig
af Clarence, andre son till Henrik IV och Mary
Bohun, f. omkr. 1388, d. 1421, blef 1412 hertig
af Clarence, utmärkte sig under sin broder Henrik
Y:s fälttåg i Frankrike och utsågs 1421 till dennes
ställföreträdare där. Lysten efter krigisk ära, anföll
han s. å. franska hären med endast kavalleri vid
Beaugé, men led nederlag och stupade själf i slaget.
2 o. 4. V. S–g.

Tomas af Canterbury [kä’ntobri]. Se Becket.

Tomas af Celano. Se Celano.

Tomas af Marga, nestoriansk biskop, kyrkohistoriker,
inträdde 832 som munk i det nestorianska
klostret Bet ‘Abê, blef dess abbot, patriarken
Mar Abrahams sekreterare, biskop af Marga och
metropolit öfver en nestoriansk kyrkoprovins. 840
skref han Liber superiorum seu historia monastica
(utg. med eng. öfv. af M. Budge, 2 bd, 1893 och
af Bedjan i Paris, 1901), en historia öfver nämnda
kloster, vidgande sig till en värdefull nestoriansk
munkhistoria från 500- till 800-talet. Se R. Duval,
”La littérature syriaque” (3:e uppl. 1907).
Hj.H–t.

Tomasakterna. Se Tomas, sp. 311.

Tomas Aposteln. Se Tomas, sp. 310 och Tomedag.

Tomas Biskop, i almanackan förr namn på 29 dec., till
minne af den engelske biskopen Tomas af Canterbury
(se Becket), som mördades 29 dec. 1170.

Tomaschek [tå’-] 1. Tomaczek, Johann Wenzel,
bömisk musiker, f. 1774, d. 1850, studerade musik hos
Wolf i Chrudin, sedermera juridik vid universitetet
i Prag, tills han bestämde sig för musiken, hvari
han gjorde grundliga teoretiska studier. Han blef
den anseddaste musikläraren i Prag och räknade
bland sina lärjungar A. Dreyschock, Schulhoff
m. fl. Hans formfulländade kompositioner (en opera,
mässa, kantater, sånger, symfoni, kammarmusikverk
och pianosaker) fördunklades af Beethovens, men ha ej
varit utan inflytande på Schumann.
A. L.*

Tomasfosfat. Se Thomas-slagg.

Tomas från Aquino (Thomas Aquinas),
medeltidsskolastikens störste filosof och den katolska
kyrkans klassiske dogmatiker, f. 1225 (eller 1227)
på slottet Rocca Sicca i närheten af staden Aquino i
Kalabrien, d. 7 mars 1274 i klostret Fossa nuova,
nära Terracina, på väg till konsiliet i Lyon,
tillhörde en förnäm, greflig ätt, uppfostrades af
benediktinerna i klostret Monte Cassino, studerade
vid universitetet i Neapel och inträdde vid sexton års
ålder i dominikanorden. Han sändes 1245 till Paris,
där han blef Albertus Magnus’ lärjunge och vid 27
års ålder själf uppträdde som lärare, enligt tidens
sed föreläsande öfver Petrus Lombardus’ sentenser,
till hvilka han skref en omfattande kommentar. Redan
i detta sitt ungdomsarbete röjde han den blifvande
store systematikern och började tillgodogöra sig
det aristoteliska tänkande, i hvilket han införts
af Albertus, för att ge ny form åt det kristna
trosinnehållet. Från samma tid förskrifver sig afh. De
veritate
, i hvilken han behandlar både den teoretiska
och den praktiska filosofiens grundproblem. Senast
1261 lämnade han Paris och uppehöll sig till 1264 vid
påfven Urban IV:s hof i Viterbo och Orvieto. Där
fullbordade han sitt filosofiska hufvudarbete,
Summa de veritate fidei catholicæ contra gentiles
(vanligen kalladt ”Summa contra gentiles” eller
”Summa philosophica”; tr. 1476, senaste uppl. 1909),
den kristna medeltidens förnämsta apologetiska
arbete. T. visar sig där som mästare i de äkta
aristoteliska begreppens användning i kampen mot
arabiska och judiska misstolkningar och till försvar
för den kristna världsåsikt, som aldrig förut fått så
fasta former. Liksom öfriga kristna skolastiker kände
T. då Aristoteles endast genom förmedling af judarnas
och arabernas ofta vilseledande öfversättningar. Men
genom en öfversättning direkt från grekiskan, utförd
af en hans ordensbroder, sattes han i stånd att börja
författa sina ryktbara kommentarer till Aristoteles”
skrifter
. Med filologisk noggrannhet och filosofiskt
skarpsinne åstadkom han därvid Aristoteles-tolkningar,
som ej blott täflade med, utan öfverträffade den
arabiska kommentarlitteraturen och lade en fast
grund för den aristoteliserande nydaningen af den
kristna skolastiken. Han gick dock ej ensidigt i
Aristoteles’ lära. Huru han inträngde äfven i den
nyplatonska tankevärlden, visa hans kommentarer till
den Pseudo-Dionysiska skriften ”De divinis nominibus”
och till ”Liber de causis”. Äfven till skrifter af
Boëthius skref han värdefulla kommentarer, liksom han
var väl förtrogen med den föregående skolastikens
förnämsta auktoritet, Augustinus, hvars platonism
han väl fattade, om ock ej rätt uppskattade. Så
rustad, gick han till den stora uppgiften att i Summa
theologica
(1. theologiæ; tr. 1485; senaste uppl. i
5 bd 1895) sammanfatta hela det kristna trosinnehållet
i en enhetlig systembyggnad. Detta verk började han i
Rom, hvarest han sedan 1265 beklädde en af hans orden
honom lämnad lärostol. Men redan 1268 sändes han till
Paris för att bekämpa den där alltmer sig utbredande
averroismen. Men han fick strida ej blott mot dennas
anhängare, som anfördes af Siger af Brabant, utan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:35:03 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfci/0177.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free