Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tomas från Aquino (Thomas Aquinas)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äfven mot energiska motståndare inom sin egen orden,
främst Robert Kilwardby, längre fram ärkebiskop
i Canterbury, och bland franciskanerna under
John Peckhams ledning. Marken vacklade under
den i Augustinus’ anda uppfostrade skolastiken,
då T. ryckte undan dess platonska grundvalar för
att i stället uppföra det kristna systemet med
aristoteliska begrepp. "Det profana nya talet"
hotade allt, hvad dittills ansetts heligt. Men
T. skaffade aristotelismen segern och befäste denna
filosofis välde, ända till dess att renässansen
och den moderna filosofien på nya vägar åter förde
in platonska tankar. 1272 lämnade T. för alltid
Paris och drog sig tillbaka till Neapel för att
fortsätta arbetet på "Summa theologica", som han
tyvärr dock icke fick fullborda. Af kyrkan firades
T. som "doctor famosissimus" eller "universalis",
men vanligen som doctor angelicus, blef redan
1323 förklarad för helgon och af Pius V 1567
högtidligen proklamerad som den femte af de store
kyrkolärarna. Leo XIII hänvisade 1879 i encyklikan
"Æterni Patris" till den tomistiska filosofien såsom
grundvalen för all katolsk ortodoxi och upprättade en
särskild institution, Accademia romana di S. Tommaso,
till denna filosofis utveckling.
T. är den främste
representanten för den kristna medeltidsfilosofien;
i hans system har skolastiken kulminerat. Men öfver
sin tids sätt att tänka höjde han sig icke. Han
är därför ingen originell tänkare, jämförlig med
Platon, Augustinus eller Cartesius. Innehållet i hans
tänkande var honom gifvet genom den kristna tron,
och formerna lånade han från den antika filosofien,
till större delen från Aristoteles. Men i förmågan
att gjuta dessa tillsammans är han en mästare,
hans tankeklarhet är beundransvärd och hans
systematiseringsförmåga oöfverträffad. Att om den
systembyggnad han uppförde här ge en föreställning är
icke möjligt. Blott några enskilda punkter i hans lära
må antydas. – I frågan om förhållandet mellan tro och
vetande tillmätte T. det naturliga förnuftet ("lumen
naturale") full giltighet på dess område. Vissa af
trons grundsanningar ("prima credibilia") såsom Guds
tillvaro och själens odödlighet kunna med stöd af
erfarenheten bevisas. Men därmed kommer man endast
till vissa trons förstadier ("præambula fidei"),
öfver hvilka först uppenbarelsen kan föra, då den
yppar sådana öfvernaturliga sanningar som Guds
treenighet, arfsynden, sakramenten o. s. v. Men
äfven för detta trosinnehåll äro icke förståndet och
filosofien gagnlösa. De kunna som en trons tjänarinna
("ancilla fidei") vederlägga, hvad en falsk filosofi
mot denna invändt, genom analogier från det naturliga
klargöra det öfvernaturliga och göra dess verklighet
sannolik och tron därpå eftertraktad. Det naturliga
förståndet kan icke fatta Guds väsen i och för sig;
därför bestred T. Anselmus’ ontologiska bevis. Men
människan och världen äro skapade, blott på det vi må
känna Gud, och om hans existens kunna vi öfvertyga
oss genom det kosmologiska beviset, som leder till
Gud som alltings yttersta grund, och det teleologiska
beviset, som visar på verklighetens högsta mål. Under
påverkan af nyplatonsk tankegång anvisar T. två vägar,
på hvilka vi kunna lära känna Guds egenskaper, den
negativa, då vi om honom neka allt, som innebär
ofullkomlighet, och den positiva, på hvilken vi tillägga
honom allt, som innebär fullkomlighet, hvarvid vi
dock aldrig få glömma, att våra namn och begrepp
endast "analogice" kunna uttrycka de gudomliga
attributen. "Tron upphäfver icke naturen, utan
fullkomnar den". Det gudomliga strider icke mot
förnuftet, ehuru det står öfver detsamma. – En
af de punkter i T:s lära, hvarpå samtiden stötte
sig, var hans aristoteliska sätt att förklara
individualiteten. Mångfalden individer inom samma
species kan ej förklaras ur formen, ty denna är för
dem densamma. Grunden måste då sökas i materien, ej i
den primära materien, som är ren, tom möjlighet, men i
den kvantitativt bestämda materien i rum och tid. Af
de väsen, som äro alldeles fria från materia, Gud
och änglarna, kan därför finnas endast ett exemplar
inom hvarje species. – I frågan om förhållandet mellan
själ och kropp införde T. ett för medeltiden alldeles
nytt uppfattningssätt. För den föregående dualistiska
åsikten var förbindelsen mellan dessa människans två
sidor en obegriplig gåta. På aristotelismens botten
löste T. denna genom att fatta kropp och själ som till
väsendet lika, men skilda endast som möjlighet och
verklighet. Människan är ej rent ande, utan till sin
verklighet enhet af kropp och själ. Utan kroppen, det
materiella, skulle hennes utveckling och verksamhet
ej vara möjliga. Men det finnes hos människan äfven
psykiska funktioner, nämligen tänkandet och viljandet,
som sakna materiellt korrelat. De äro yttringar af
den det mänskliga väsendets form, som ytterst gjort en
viss del af materien till en mänsklig kropp och utgör
principen äfven för det sensitiva och vegetativa
lifvet. Härigenom söker T. ock öfvervinna de
svårigheter, som vidlåda Aristoteles’ lära om de tre
stadierna i själslifvet. – Det mänskliga lifvets mål
är full utveckling af det högsta hos människan. Detta
är hennes förnuft, hennes tänkande. Detta når sin
högsta utveckling, ej när det riktas på det ändliga,
utan först när dess innehåll är den oändliga,
fullkomliga verkligheten, d. v. s. Gud. Det saliga
skådandet af Gud är därför vårt högsta mål, men dit
nå vi icke med våra egna, naturliga krafter och öfver
hufvud ej under jordelifvet, utan först i det högre
lif, där Gud låter det oändliga ljuset lysa. Här
förbereda vi oss därför genom det kristliga lifvet
i kärlek till Gud och nästan. – Inom samhälls- och
statsläran ansluter sig T. till tidens teokratiska
uppfattning och kallar furstarna "kyrkans vasaller",
men har inlagt förtjänster om det politiska tänkandets
utveckling genom att äfven på detta område göra
Aristoteles bekant för medeltiden. – T:s samlade
arbeten utgåfvos 1570-71 i Rom i 18 bd (flera uppl.;
senast en af dominikanorden sedan 1882 utg.). Enskilda
arbeten, utom ofvannämnda, ha äfvenledes utkommit i
många uppl., såsom Quæstiones quodlibetales (redan
under 1400-talet, 11 uppl.; senaste uppl. 1895),
Opuscula (1488; senast 1886) o. s. v., likaså valda
skrifter; flera af hans arbeten ha öfversatts till
olika moderna språk. Af den omfattande litteraturen
rörande T. må nämnas arbeten af Jourdain (1858),
Gonzalez (1864), K. Werner (1885 f.), Eucken (1886;
2:a uppl. 1910), Frohschammer (1889) och Maurenbrecher
(1898). Flera tidskrifter utges med tomistiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
