Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Topelius, Zakarias (Zachris)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var han lärare i historia, statistik och svensk
språklära vid Helsingfors lyceum. Då det icke syntes
vara några utsikter för honom att vinna befordran vid
universitetet, för hvilken han var svagt meriterad,
sökte han lärarplatser i landsorten och utnämndes
1852 till lektor i historia vid Vasa gymnasium, men
tillträdde ej tjänsten. Hans vän Fredrik Cygnæus
lyckades intressera de maktegande för T., och 1854
utnämndes han, utan ansökning, af universitetets
kansler till e. o. professor i Finlands historia. 1856
företog han en längre utrikes resa och publicerade
i "Helsingfors tidningar" (1856–57) reseskisser
från Tyskland och Frankrike under rubrik Söder om
Östersjön. 1863, då historiska professuren delades
i två, förordnades T., likaledes utan ansökning,
till förste ord. professor i finsk, rysk och nordisk
historia, hvilken professur han 1876 utbytte mot den
i allmän historia. 1875–78 var han universitetets
rektor, och sistnämnda år tog han som emeritus afsked
från sin professur. Han fick då statsråds titel.
Förrän universitetet öppnade sina portar
för T., hade han en lång följd af år varit
tidningsutgifvare. 1841–60 redigerade han
"Helsingfors tidningar", där en stor del af
T:s dikter och berättelser först såg dagen. Där
skref han bl. a. ett stort antal krönikor, de
s. k. Leopoldinerbrefven, 1843–54, som behandlade
dagsnyheter och stora spörsmål i en kåserande
form. Där började han 1842 binda den oförvissneliga
krans af sköna sånger, åt hvilka han gaf namnet
Ljungblommor och hvilka sedermera utgåfvos häftesvis
(1:a h. 1845, 2:a 1850, 3:e 1854) samt utkommo
samlade 1860 (många uppl.). "Ljungblommor" utgöra
det hufvudsakliga af T:s ungdomsdiktning. Samlingen
mottogs tämligen knarrigt af kritiken, som klandrade
bl. a. de mystiska inslag, genom hvilka inflytandet
från Almquist gjorde sig gällande. Många af de lyriska
och lyriskt episka sångerna, såsom Vintergatan,
Ödemarkens jul, En liten pilt, Ynglingens drömmar och
Snöflingorna, vunno emellertid genast en utomordentlig
popularitet både i Sverige och Finland. Hvad han
diktade under sin mannaålders dagar utkom 1870 i
samlingen Nya blad (många uppl.), och dikterna från
hans ålderdom ingå i samlingen Ljung (1889). Genom
dessa tre diktsamlingar, som innehålla de mest olika
stämningar från ett rikt sångarlif, förvärfvade
sig T. namn som en af de mest framstående lyrikerna
på svenskt tungomål. Till skillnad från Runebergs
klassiskt enkla och rena diktning är T:s lyrik
till sin innersta natur romantisk. Öfverallt i
T:s diktning möter man romantikens symboliska
uppfattning af naturen som en spegelbild af
människovärlden. Han låter innehållet icke sällan
uppgå i idel stämning. Romantikens "långa längtan"
besjöng T. i flera dikter (t. ex. På Roines strand),
och denna längtan tar sig icke sällan på rent
romantiskt maner uttryck i en poetisk sträfvan hän
mot "det oändligas strand". T. gaf tjusande, veka
bilder af det finländska insjölandskapet, och med
ännu varmare hänförelse tolkade han stämningar från
sin hembygds skärgård. Det jämte naturstämningen
mäktigaste källsprånget i hans lyrik är hans
patriotism. Hans sångmö är fast rotad i fosterjorden,
och fosterlandskärleken gaf
upphof till flera af skaldens bäst lyckade och
varmaste dikter (Studentvisa, Vasa-marsch,
Islossningen i Uleå elf, Finlands namn
m. fl.). Finlands natur besjöng han i härliga
toner, och dess minnen dallra ofta i hans bröst,
som då vidgas och af fullaste hjärta jublar eller
sörjer. I detta afseende står han vid sidan af sin
store mästare Runeberg, ehuru den fosterländska
dikten hos honom ej når upp till Runebergs lugna
storhet. I T:s dikter återspegla sig intrycken
från stundens bekymmer och stundens glädje, de
förhoppningar och farhågor, de ideella sträfvanden,
som tillhörde de årtionden, då nationalmedvetandet
i Finland utvecklades. Under ett skede af sitt lif,
förra hälften af 1840-talet, var T. starkt påverkad
af Lönnrots och Snellmans åskådning, "Kalevala"
var då en nationell poetisk inspirationskälla af
stor betydelse för honom. Han ställde sig rentaf i
flera dikter i de allra radikalaste nationalisternas
led och kräfde, att kulturarbetat skulle byggas på
uteslutande finsk grundval. I ett föredrag 1843, Eger
det finska folket en historia?, framlade han denna
sin uppfattning. "Ett folk! ett land! ett språk! en
sång och en visdom!" heter det i promotionsdikten
1844, och i en dikt 1845 säger han om den nyvaknade
finska anden: "Germaniskt slagg han måste af sig
skaka". Sedan vardt det förnämligast tankens
och bildningens frihet, som T. besjöng i sina
fosterländska dikter; politiskt tog han häftigt
parti mot västmakterna under Krimkriget. Om Finlands
skuld till Sverige skref han som äldre den erkännande
dikten Originala skuldsedeln. En innerlig religiös
förtröstan på Finlands framtid genomandar hela hans
lyrik. – Näst efter de fosterländska stämningarna
äro de religiösa öfvervägande hos T. Som medlem
af psalmbokskommittéerna af 1868–69 och 1875–79
författade han en mängd psalmer, hvilka ingå i den
numera antagna nya svenska psalmboken för Finland. Men
äfven sina världsliga dikter ger T. icke sällan ett
religiöst slutackord och låter oss veta, att sången
har sitt egentliga fäste och sin rot i Gud. Med denna
uppfattning hos T. bli äfven de stora naturolyckorna
medel i Guds hand, hvarmed han bestraffar folken
för deras synder (Septembernatten 1867). Och stundom
kläder skalden sig i den stridande kyrkans harnesk
och predikar ett korståg mot vetenskapens framsteg och
de nyaste uppfinningarna (Nebulosan, Aftonstjernan,
Fotspåret i klippan m. fl.). Mot den rationalistiska
och utilistiska uppfattningen uttalade han sig
med skärpa, såsom i dikten Voltaires hjerta. Med
tilltagande ålder vardt T. gärna predikosam och
förnumstig i sin diktning. Konservativ i vanlig
bemärkelse var T. dock ej. Han ställde sin lyra äfven
i framåtskridandets tjänst och slog dess strängar
för folkfriheten, för andens rätt och ljusets segrar
(Svarta gardet, Herr Meyer m. fl.). T:s diktning i
sin helhet utmärkes genom innerlig känslostämning,
ideal uppfattning af lifvet, väckelse att ställa målet
högt och glödande maning för sanning och fosterbygd,
allt detta uttryckt i en formrik versbyggnad och en
smältande diktion, som göra den synnerligen egnad att
omsättas i musik. Åtskilliga af T:s dikter ha också
på tonernas vingar flugit kring Norden. Kritiken
anmärkte likväl med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
