Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Topsöe, Vilhelm Kristian Sigurd - Toptjider (Topcider) - Toque - Tor - Tor (Bender-Tor)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anseende för kvickhet ingalunda förlorade genom T:s
penna. Därjämte utgaf han noveller, som utmärkas
genom fin iakttagelse och spirituell skildring
af nutidsförhållanden: Jason med det gyldne skind
(1875; 2:a uppl. 1881), Nutidsbilleder (1878; 2:a
uppl. 1884), Fra studielogen (1879; 3:e uppl. 1884)
och en samling Politiske portrætstudier (1878),
äfvensom ett lustspel, Umyndige i kjærlighed
(1881). Hans Samlede fortællinger utkommo 1891 i 3
bd. En karakteristik af T:s skriftställarskap har
O. Hansson lämnat i uppsatsen "Erotikens diktare"
(i "Ny sv. tidskr.", 1890). - T:s broder, Haldor
Frederik Axel T., f. 29 april 1842, tog magistergrad i
kemi 1866 och doktorsgrad 1870, blef 1873 arbets-och
1889 fabriksinspektör samt var 1901-14 direktör för
"arbeids- og fabrikstilsynet". Han har sedan 1868
offentliggjort en serie kristallografiska och kemiska
undersökningar. E. Ebg.*
To’ptjider (Topčider). Se Belgrad.
Toque [tåkk],
fr. (af kelt. toc, hufvudbonad), ett slags sammets-
eller satinhatt med smalt eller intet brätte
samt platt och ofta rundtomkring veckad kulle. Se
t. ex. porträtten af Henrik VIII (bd 11, sp. 438)
och Henrik II af Frankrike (bd 11, sp. 442).
Tor (isl. Þórr), nord. myt., är enligt Snorres Edda
son af Oden och Jord, näst Oden främst af asarna
och starkast af alla gudar och människor. Han
härskar i Trudvangar (isl. Þrúðvangar pl.) som
i Grimnismal kallas Trudheim (isl. Þrúðheimr),
hans borg heter Bilskirner med 540 rum och är
det största hus, som kännes. T. har två bockar,
Tanngnjost (isl. Tanngnjóstr), och Tanngrisner
(isl. Tanngrisner), som draga en vagn, hvari han åker
och därför kallas Åk-Tor (isl. Oku-Þórr, felaktigt
försvenskadt: Auka-Tor). Han har ock tre dyrbarheter:
hammaren Mjollner (se d. o.), hvarmed han krossar
rimtursar och bergresar, bältet Megingjord, hvaraf
hans kraft ökas med hälften, och järnhandskar. Ingen
kan tälja alla hans storverk. Om särskilda händelser
i T:s lif se Allvis, Geirröd 2, Hárbard, Hymer, Loke,
Rungner, Tjalfve, Trym, Utgårda-Loke. T:s maka hette
Sif (se d. o.), som förut var moder till Ull och med
T. hade dottern Trud (se d. o.). Med jättekvinnan
Jarnsaxa (Järnsaxa) hade T. sonen Magne (se d. o.) och
troligen äfven Mode (se Magne). T:s broder heter
Meile, hans tjänare voro Tjalfve och dennes syster
Roskva (se Tjalfve). Vid ragnarök kämpar T. mot
midgårdsormen, dödar honom och går nio steg därifrån,
men då faller han, död af det etter, som ormen blåste
på honom. T. omtalas ofta på färd österut i strid
med jättar och jättinnor och framställes i sagorna
som en storväxt man med rödt skägg; till honom komma
trälarna efter döden. Af T:s binamn äro Ása-bragr,
-þórr, Hlorrtiði, Véorr, Vingnir, Ving-þorr de
bekantaste, Hlórriði torde afse hans färd, de öfriga
hans stridbarhet. Enligt de uppgifter, som finnas om
folkets tro under fornnordisk hedentid, var T. den
förnämste af gudarna, hvars bild intog den midtersta
platsen af templens gudabilder och betecknades med
ordet áss "gud" ensamt samt uttryckligen säges vara
den mäktigaste (se Mytologi, sp. 160); uppfattningen
af Oden som den förnämste tillhör skaldediktningen och hofkretsarna (se H. Petersen, "Om
nordboernes gudedyrkelse og gudetro i hedenold",
1876). Att T. intog en framstående plats i folkets
tro, visar ock det stora antal personnamn, som
äro sammansatta med Tor-, och om vissa af dessa
säga sagorna, att deras bärare därigenom ställdes
under gudens särskilda skydd. Med Tor sammansatta
ortnamn, såsom Thors-harg (Torshälla), -vi, -lunda,
beteckna ställen för dyrkan af T., hvars allmänhet
ock röjes af den mängd amuletter i form af små
hammare, som anträffats som fornfynd. Äfven på flera
runstenar finnes Tors hammare afbildad för att freda
minnesmärket, hvilket syfte stundom är uttryckt i
ord, t. ex. Tor vige detta minnesmärke. Hammarens
helgande kraft omtalas ock i berättelserna om T. Till
lapparnas gudadyrkan har T. lånats från nordborna
under namnet Hora-galles (Thor-karl, Torgubben. Se
Mytologi, sp. 160, 172), men framställes hos dem
med två hammare, hvilket kan vara återstod af äldre
nordisk uppfattning, då under vikingatiden två stora
Torshammare af brons berättas bortförda från en ö i
Sverige och under bronsåldern yxor till religiöst
bruk förekommit parvis. - Till sitt ursprung är
T. naturföreteelsen åskan, som sedan personifierats
(se Mytologi, sp. 158), hans namn är samma ord
som ty. donner af urgerm. þunraz (se Lindroth,
"Om gudanamnet Tor", i "Namn och bygd", 1916),
och förekommer i formen þonar i runinskriften på
det forntyska större Nordendorfspännet (se d. o.),
Thunaer i fornsachsiska doplöftet och angelsaxiska
Þunor, hvilket namn är nästan identiskt med det
galliska Tanarus, som är namn på Juppiter. Af
romarna återgafs T. i äldre tid med Hercules, som
påminde om T. genom sin styrka, klubba och storverk,
senare med Juppiter, som liksom T. var åskans gud,
och den romerska dies Jovis öfversattes till germanska
språk med torsdag, hvilken dag flerstädes af svenska
allmogen helighållits, hvarför i Småland brukats
uttrycken "hålla torshelg, helga Tor, helga Toregud".
Lånord i finskan tala för, att åskans gud i
förhistorisk tid dyrkats under namnet Fjorgyn
(se d. o. och Karsten, "Germanisch-finnische
lehnwort-studien", 1915), som då väl är att fatta
som ett binamn till T. Som vållare af åskan och
därmed regn lefver T. i allmogens minne dels under
namnet T., som ock flerstädes brukas om åskan själf,
dels under smeknamnen Gobonden, Gofar, Kornbonden,
Åkergubben, Skaurmann (skurmannen) m. fl., hvarigenom
han betecknas som regnets och därmed årsväxtens
herre (se M. F. Lundgren, "Språkliga intyg om
hednisk gudatro i Sverige", s. 41 ff.). Ordet åska,
fsv. āsikkia, betyder urspr, "asagudens åkning".
Bland framställningar af T. i bildande konst
märkas Fogelbergs marmorstod af T. (se afbildning i
art. Fogelberg, sp. 717), Winges tafla "Tors strid med
jättarna" (i Nationalmuseum; se afbildning i art.
Winge, M. E.) och Wisslers bronsgrupp "Tors fiske"
(på Adolf Fredriks torg i Stockholm; se afbildning
i art. Hymer). B-e.
Tōr (Bender-Tōr), hamnplats vid Suesbukten, 28° 14’
n. br., på sydväststranden af Sinaihalfön, s. v. om
"Moses berg" 1. Djebel Mūsā (se Sinai). Karantänsort
för fartyg, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
