- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 29. Tidsekvation - Trompe /
381-382

(1919) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Torf - Torfaeus, Tormodus

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

svämmad, d. v. s. är icke transporterad af vatten. Den
är i motsats mot de på sistnämnda sätt bildade
vegetabiliska jordarternas (gyttja, vissa dyarter
och svämbildningar, s. k. sediment) en sedentär
bildning. I torfven, liksom f. ö. i många andra
jordarter, framför allt de nyssnämnda vegetabiliska
sedimenten, finnas mer eller mindre rikligt bevarade,
igenkännliga rester (frön, blad o. d.) af såväl
aflagringsplatsens som i viss grad äfven omgifningens
växtlighet. På grund häraf ha torflagringarna
bl. a. lämnat grundstommen i vår nuvarande kunskap
om vegetationens utvecklingshistoria.

Vid torfbildningen undergår växtaffallet vissa
kemiska processer, vanligen gemensamt betecknade
som humifiering, genom hvilka växtsubstansen afger
en del af sitt syre och väte och kolhalten sålunda
relativt ökas. Om dessa processer fortgå under
längre geologiska tidrymder, öfvergår torfven i ännu
kolhaltigare bildningar: brunkol och stenkol. Man
har i vissa kollager igenkänt flera af de jordarter,
som uppbygga de nutida torfmossarna. Men i dessa,
som ju bildats under den geologiskt mycket korta
tidrymden efter istiden, spela dessa långsamt verkande
processer en mycket underordnad roll. En yttring af
den fortgående förvandling, som dock försiggår äfven
här, är uppkomsten af sumpgas i vissa torflager. Våra
torfmossars jordarter bära emellertid så godt som
h. o. h. prägeln af de förhållanden, under hvilka
de aflagrats. Deras humifieringsgrad, äfven kallad
huminositet, beror sålunda väsentligen af den grad,
i hvilken substansen under själfva aflagrandet,
d. v. s. innan växtaffallet sammanpackats till
verklig torf, varit utsatt för söndetrdelning genom
luften. Är lufttillträdet vid förtorfningen rikligt,
uppkomma höghumifierade torfslag; ha de torfbildande
växtresterna skyddats genom t. ex. vattenbetäckning,
återfinnas de i torfven i vanligen obetydligt
sönderdeladt tillstånd. Hög huminositet kan emellertid
uppkomma äfven i fuktigt bildade torfslag därigenom,
att dysubstans utfälles under torfbildningen.

Liksom sålunda aflagringsplatsens beskaffenhet
är bestämmande för torfvens humifieringsgrad,
betingas däraf jämväl torfvens öfriga egenskaper,
dess botaniska sammansättning, dess halt af olika
mineralämnen och kväfve o. s. v. Den grund, efter
hvilken de naturliga torfslagen numera indelas,
är också arten af den växtlighet, af hvars rester
torfven sammansättes, dess modersamhälle. (Jfr
Mosse.) Allteftersom detta varit en kärr- eller
högmossvegetation, en komplex af sjöväxter eller
ett skogsbestånd, urskiljer man hufvudklasserna
kärrtorf, mosstorf, sjötorf och skogstorf. I
hvar och en af dessa klasser ingå flera
torfslag, hvart och ett motsvarande ett visst nutida
växtsamhälle. Den egenskap hos aflagringsplatsen,
som jämte markfuktigheten framför allt trycker sin
prägel på resp. torfslag, är tillgången på mineraliska
växtnäringsämnen. Är denna hög, uppstå mer eller
mindre askrika, ofta kalkrika och därjämte ej sällan
kväfverika torfslag (t. ex. vissa kärrtorfarter);
är näringstillgången ringa, bildas exempelvis den på
mineralämnen vanligen fattiga hvitmosstorfven. Bland
de vanligare naturliga torfslagen må följande nämnas:
vasstorf och fräkentorf, tvenne
sjötorfslag, bildade af sammanfiltade rötter, stamdelar
och bladrester af bladvassen (Phragmites communis),
och fräken (Equisetum). Båda torfslagen äro ofta
gyttjeblandade och i sådant fall askrika. Mindre
askrika varianter ge god bränntorf. Starrtorf, en
kärrtorf af växlande beskaffenhet, bildad af starr
(Carex-arter). De mera humifierade och askfattigare
starrtorfslagen ge god bränntorf. Starrtorfven
är vanligen kväfverik, och torfmossar, hvilkas
ytlager är starrtorf, äro därför i regel ypperliga
odlingsmarker. Brunmosstorf är en framför allt
i Norrland vanlig kärrtorfart, som sammansättes
af mer eller mindre sönderdelade brunmossrester
(Hypnum-arter, Amblystegium-arter o. a.). Den
bildar ofta god odlingsjord, men kan ock, på grund af
förekomsten af svafvelsyra i betydande mängd, vara
alldeles otjänlig för odling. Bland skogstorfslagen
är löfkärrtorfven den vanligast förekommande. Detta
torfslag är bildadt af affallet från sumpiga björk-
och alskogar och innehåller ofta i mängd bevarade
stubbar och vedrester af björk och al. Löfkärrtorfven
har nästan alltid hög huminositet och ger mestadels
god bränntorf. Hvitmosstorf (Sphagnumtorf) är
i de flesta fall en högmossbildning, och en
af dess mera konstanta egenskaper är dess låga
askhalt. Dess beskaffenhet och användbarhet växla
med den starkt varierande humifieringsgraden. Vid
låg huminositet förlänar hvitmossornas i torfven
bevarade anatomiska struktur torfven en betydande
vattenuppsugningsförmåga, och låghumifierad
hvitmosstorf ger vårt yppersta torfströ
(se d. o.). I själfva verket är det blott i
undantagsfall som torfströ och torfmull beredas
af andra torfslag. Äro hvitmossresterna mera
sönderdelade och huminositeten sålunda högre, blir
vattenuppsugningsförmågan mindre; torfven blir tätare,
och dess värmevärde ökas. Hvitmosstorf af de högre
huminositetsgraderna (fettorf), i synnerhet den
variant, som efter sin mest framträdande beståndsdel
kallats tufdunstorf, ger därför förstklassig
bränntorf. Hvitmosstorfven innehåller ofta knippen af
oförmultnade tufdunsfibrer. Någon gång kunna dylika
bilda torfvens hufvudmassa (fibertorf). Man har
försökt använda dylika fibrer som spånadsmateriel
(se Torffiber).

Rörande Sveriges tillgångar på för olika ändamål
(bränsletillverkning, ströberedning, odling
o. s. v.) användbar torf pågår sedan 1917, jämlikt
statsmakternas beslut, en omfattande utredning,
den åt Sveriges geologiska undersökning anförtrodda
torfinventeringen. Innan denna genomförts, kunna
endast rätt osäkra närmevärden framläggas (jfr
Bränntorf, sp. 423). Torfinventeringen afser,
utom fastställandet af de naturliga torfslagens
utbredning, myckenhet och beskaffenhet inom olika
landsdelar, att åvägabringa ett register öfver
landets torfmarker, i hvilket anges de enskilda
torfförekomsternas allmänna beskaffenhet och
användbarhet Se vidare Bränntorf och Mosse samt
Torfbriketter, Torffiber, Torfkol, Torfpulver och
Torfströ.
L. v. P.

Torfaeus, Tormodus (Þormóðr Torfason), isländsk
historieskrifvare, f. 27 maj 1636 på Engö, utanför
Reykjavík, d. 21 jan. 1719 på

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:23 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfci/0211.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free