Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tortera - Torticollis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ersättning i tortyren, och man tyckes ha vid bäggedera
förfaringssätten knutit den förhoppningen, att Gud
skulle styrka oskulden till att uthärda smärtor,
för hvilka en skyldig måste duka under. Kyrkan visste
emellertid att tillförsäkra sitt prästerskap frihet
från tortyr vid civil domstol. Detta barbariska
bevismedels användning nådde sin höjd genom den
religiösa vidskepelsen under 1500- och 1600-talen,
i kätteri- och häxeriprocesserna. Ryktbarast
bland tortyrdomstolar var inkvisitionen (se
d. o.). Dess viktigaste instruktioner härröra från
Torquemada (1484) och Valdes (1561). Enligt den
förre fick tortyren återupprepas, endast ifall
en aflagd bekännelse återkallades. Domarna funno
då på den utvägen att kalla en förnyad tortyr
"fortsättning". Vittnen kunde torteras, om domaren
misstänkte, att de dolde sanningen. Hela systemet
fick en typisk utbildning uti Italien (framställd
bl. a. i Farinaccius’ "Praxis et theoria criminalis",
1622). Man anlitade all grymhetens uppfinningsrikhet
för att uttänka tortyrsätt. Bland sådana märkas
sträckbänk (se d. o.), den vid händerna upphängda
kroppens uttänjning medelst vidhängda vikter, benets
eller tummens sammanpressning i skrufstockar med
aftrubbade taggar på insidan (spanska stöfveln,
se d. o.; tumskrufven), bränning med eld under
fotsulor och naglar eller i sidan, hunger
och törst, bespisning med salt mat utan dryck,
örfilande för att hindra offret att falla i sömn
(utsträckt till sex–sju dygn, plägade sistnämnda
tortyr ända med sinnesrubbning). Tillkallade
läkare skulle tillse, att marterna ej drefvos så
långt, att offret förlorade medvetandet eller gaf
upp andan. Torteringen föregicks af "territion"
(afskräckning), i det att bödeln förevisade redskapen
för den anklagade. Tortyren motsvarade ingalunda det
ändamål, som med densamma afsågs. Var den anklagade
oskyldig, fick han likväl undergå ett hårdt lidande,
endast af det skälet, att man ej visste, huruvida
han begått brottet. Ofta hände ock, att han, halft
vanvettig af smärtorna, pådiktade sig brottet,
falskeligen uppgaf medbrottslingar o. s. v. Å andra
sidan plägade bofvar på förhand systematiskt härda sig
mot sådana smärtor för att vid behof kunna framhärda
i sitt nekande. Och man kunde föga vänta, att den,
som ej kufvades af fruktan för att bli halshuggen
eller hängd, skulle rädas för tortyrredskapen. –
Genom kejsar Karl V:s rättegångsordning af 1532
(se Carolina, jur.) inskränktes tortyren i någon
mån. Men först 1700-talets humanitära idéer bragte
klarnad insikt om det orättfärdiga och omänskliga
i tortyrväsendet. Thomasius, Beccaria, Voltaire,
J. Möser m. fl. uppträdde med tungt vägande ord mot
detsamma. 1816 påbjöd ändtligen en påflig bulla,
att tortyren skulle afskaffas, rättegångarna bli
offentliga och angifvaren konfronteras med den
anklagade. Lagbestämmelserna om tortyrstraff upphäfdes
i Preussen (af Fredrik II) 1740 och 1754, i Sachsen
1770, i Ryssland af Katarina II, i Österrike 1775, i
Frankrike 1780 och 1789 samt i Bajern och Württemberg
1806. I Danmark afskaffades de af Struensee 1770,
men blefvo efter hans fall ånyo gällande, om ock med
stark begränsning, och aflystes fullständigt först
1837. Utom och mot lagen nyttjades tortyren emellanåt
i England
(mellan 1310 och 1640), så ock i Sverige. Att den
förekom i vårt land under Gustaf I framgår däraf,
att de Olaus Petri tillskrifna "Domarregler" beifra
tortyrens missbruk och söka inskränka den till
högmålsbrott. Under Erik XIV nyttjades tortyren
flitigt af Konungens nämnd, förbjöds af Karl XI,
men kom fortfarande någon gång till användning med
eller utan stöd af regeringens reskript, särskildt
i de pinliga förhör, som specialkommissioner plägade
anställa med personer anklagade för statsbrott. 1734
års lag förbjöd uttryckligen all tortyr, men medgaf
ett betänkligt undantag, i det att Rättegångsbalkens
17:e kap. 37:e § tillstadde domaren att i grofva
brottmål "varsamliga" försöka med "svårare fängelse"
för att få sanningen i dagen. Domstolarna under
frihetstiden gjorde ett omänskligt bruk af denna,
sålunda af själfva lagen stadfästa rätt, i synnerhet
i statsprocesserna. Sålunda dömdes 1756 åtskilliga
för sammansvärjning anklagade att "till tjufkällaren
eller smedjegården afföras för att genom hårdare
fängelse förpliktas att bekänna sanningen". Kapten
Erik Puke upphissades i källaren naken "med järnked
vid handklofvar midt i taket, så att han näppeligen
nådde med tårna ner på berghällen". Först fick han
hänga i två timmar och sedermera ytterligare en,
till dess kirurgerna märkte, att ryggbastet blef för
kallt. I Gustaf III:s k. br. af 27 aug. 1772 befalldes,
att alla pinorum och tortyrinstrument i riket skulle
förstöras, men lagföreskriften om "svårare fängelse"
upphäfdes först genom k. förordn. 12 sept. 1868. Under
upprörda tider tar sig i trots af lagstiftningen den
mänskliga råheten ännu under senare tider uttryck
i verkligt torterande. Att berättelser därom så
sent som 1904 ingått från Spanien, dock endast i
enstaka fall, är kanske mindre att undra öfver, än
de ohyggliga skildringar, som från tillförlitligt
håll nått oss från Finland under dess befrielsekrig
1918. En kyrkoherde korsfästes och uppskars, hvarpå
salt ströddes i såret; barn fastspikades vid tungorna;
personer begrafdes lefvande, andra fingo fötterna
sönderbrända i frätande syror, hvarefter de tvingades
att springa, innan de nedskötos. Torterande förekommer
ännu i vissa straffanstalter, såsom då i Amerika en
fånge inneslutes mellan trånga galler, som hindrar
honom att sitta eller ligga. o. s. v., eller då
lifdömda i afbidan på domens verkställande förvaras
så, att de måste se dem, hvilka föras förbi för
att afrättas.
V. A-t.
Torticollis (af lat. tofrtus, vriden, och co’llum,
hals) 1. C a’p u t obstlpum, med., snedställning
af hals och hufvud. Denna, i svårare fall särdeles
vanställande och besvärliga deformitet förekommer dels
som medfödd, vanligen beroende på felaktigt tvångsläge
af fostret i lifmodern och en därmed sammanhängande
stark permanent förkortning och skrumpning af ena
sidans halsmuskulatur, särskildt den sneda halsmuskeln
(musculus sterno-cleidomastoideus), dels äfven som
förvärf-vadt, akut eller kroniskt sjukdomstillstånd
vid lokala sjukdomar i halskotpelaren eller
dess muskulatur och i vissa nervsjukdomar, i
sistnämnda fall stundom i förening med besvärliga,
ej sällan särdeles smärtsamma kramprörelser
(s. k. nickkramp). Behandlingen är för de medfödda
fallen i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
