- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 29. Tidsekvation - Trompe /
549-550

(1919) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trafsport - Trafsällskap - Trafträning - Trafvare - Trafve - Trafvenfelt, Erik Karl

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

549

Traf sällskap-Trafvenfelt

550

klubben hade i främsta rummet att sörja för
galopp-löpningssportens utveckling, och därmed
blef den sydsvenska trafsporten åter hänvisad
till andra sidan af Sundet, där tack vare
totalisatorn trafsporten redan slagit djupa rötter
och är stadd i utvecklings-rikt framåtgående.
B- C-m.

Trafsällskap. Se Svenska t r a f s ä 11 s k a-p e t
och T r a f s p o r t.

Traftäfling, ett ord, som hellre bör nyttjas
än traflöpning, sportv., hastighetstäfling för
hästar i traf (se d. o.). Man skiljer mellan
traitäflingar "under sadel" (ridning) och "i sele"
(körning). Kappkörningen sker med tvåhjulig kärra
(sulky, se d. o. med fig.), fyrhjulig lätt vagn
(buggy] eller släde (om kappsläde se Släde). Det
vanligaste sättet för traftäfling är numera, att
hästarna köras med amerikansk sulky på såväl land-söm
isbana. Traf banan har vanligen form af en oval med en
kilometers omkrets samt med 80 m. radie i kurvorna,
mätt l m. från innerkant. Det är fördelaktigt,
om yttersidan i svängarna ligger något högre än
innersidan. Landbanan får ej vara mjuk, stenig eller
ojämn. Äfven isbanan skall naturligtvis hållas jämn,
hvilket sker med s. k. ishyfvel. Domartribunen
bör ha en betydlig höjd öfver banan, så att denna
med lätthet kan öfverskådas, ty hvarje häst skall
under hela loppet noga observeras, på det att ingen
må oanmärkt kunna gå i galopp eller olagligheter i
öfrigt må kunna begås under täflingen. Trafven skall
vara ren (jfr Traf). Häst, som faller i galopp (gör
"inslag"), skall genast åter bringas i traf, och
hvarje häst, som vinner på galoppen eller i galopp
når målet, är diskvalificerad. Huru många "inslag"
samt huru många galoppsprång, som för hvarje inslag
tolereras (vanligen 4 a 5) under täflingen, bestämmes
i traflöpningsregle-mentet. Tidtagningen är af största
betydelse, ty hästarnas kapacitet värdesättes efter
deras rekord, d. v. s. deras största snabbhet på l
km. Handikap (se d. o.) på traflöpningsbanan sker
vanligen därigenom, att de bättre hästarna få lämna
de sämre försprång, och utjämningen göres efter
olika principer, t. ex. efter visad snabbhet, vunnen
penningsumma eller efter hästarnas vikt, sistnämnda
införd i Svenska traf sällskapets afvelslopp för att
tillgodose sträfvandet att utveckla nordsvenska hästen
i storlek och mäktighet. Starten kan ske på olika
sätt: antingen s k. "flygande" vid körning "mot tid"
med hästarna vanligen en på h vardera långsidan, på
ett visst afstånd bakom utgångspunkten för distansen,
då tiden räknas från det ögonblick denna passeras,
eller s. k. "stående start", där alla de täflande,
antingen stilla eller under "voltning", hållas vid
utgångspunkten, tills startsignal ges. Se vidare
Trafsport. P-n.

Trafvare, 1. Ridk., en häst med stor snabbhet
i traf (se d. o.). Sedan lång tid tillbaka har
man eftersträfvat att producera snabba hästar, ej
blott för galopptäfling, utan äfven för traftäfling
(se d. o.). Härigenom ha uppstått särskilda traf
var-raser, som utmärka sig för en i högsta möjliga
grad vägvinnande trafaktion (se fig.). I England
var Norfolktrafvåren (se d. o.) allmänt känd och
värderad redan på 1200-talet. Ännu mot slutet af
1700-talet och i början af 1800-talet visade denna
ras aktningsbjudande snabb-

het, men genom järnvägarnas tillkomst minskades
efterfrågan på snabba landsvägshästar, och det blef
då mera modernt i England att uppföda hästar med
höga knärörelser, s. k. stepper (se d. o. med fig.),
på bekostnad af snabbheten i traf ven. I Frankrike
skapade man under början

af 1800-talet den Anglonormandiska rasen genom
att med utvalda Norfolkhingstar af den gamla
goda trafvartypen förbättra Normandiska hästen
(se d. o.), som sedermera förädlats genom riklig
tillförsel af fullblod. Ryssland har sin särskilda
trafvarras, den världsberömda Orlovaren (se d. o.),
som härstammar från en af grefve Aleksej Orlov 1775
importerad arabisk hingst. Amerika, som uppföder
hästar af snart sagdt alla tänkbara raser, har på
hästkulturens område vunnit särskild ryktbarhet
genom sina trafvare. Den amerikanska trafvaren
är af öfvervägande engelsk härkomst och har till
stamfader en fullblodshingst, som 1788 infördes till
Philadelphia. På mödernet anses den amerikanska såväl
som den ryska trafvarrasen leda sitt ursprung från
holländska trafvare. öfriga länders trafvare torde
mer eller mindre härstamma från någon af nu nämnda
trafvarraser. Snabbheten hos nutidens trafvare är
betydande, men dess glänsande resultat beror dock
icke helt och hållet på en förbättrad afvel. Äfven
ändamålsenligare traftäflingsbanor, förbättrad
konstruktion af seldon och fordon samt mera utbredd
kunskap och erfarenhet i till trafsporten hörande
ämnen ha bidragit till att förbättra trafvarens rekord
(se vidare Trafsport och Traftäfling). - 2. Sjöv.,
en ringformig ledare af tåg eller järn, hvilken,
fäst till ett rörligt tåg och påträdd ett annat
parallellt därmed löpande orörligt tåg, tvingar det
förra att under halningen eller firningen följa längs
med det senare. 1. B. C-m. 2. B. N.*

Traf ve, landtbr., det i södra Sverige vanliga namnet
på långskyl. Se S k y l n i n g.

Trafvenfelt, Erik Karl, läkare, f. 8 nov. 1774 i
Alsike socken, Uppland, d. 17 jan. 1835 i Stockholm,
blef student i Uppsala 1787, med. doktor (primus)
1797 och kir. magister 1799. 1797 -1801 tjänstgjorde
han som sekreterare i Colle-gium medicum och
erhöll vid sin afgång professors titel. 1812
blef han led. af Vet. akad. 1813 utnämndes han
till assessor i Sundhetskollegium och 1832 till
medicinalråd där. T. var den egentlige stiftaren
af Svenska läkaresällskapet (1808) och 1812-17 dess
sekreterare. Vid hans afgång från denna befattning
lät sällskapet öfver honom slå en medalj, och till
sällskapet donerade han en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:05:12 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfci/0295.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free