Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Transpiration
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
intercellulär transpiration), särskildt från bladen.
Transpirationens liflighet är i hög grad beroende
på yttre faktorer. Torr luft och luft i rörelse öka,
fuktig eller stillastående luft minskar transpirationen.
I af vattenånga mättad luft är den
obetydlig och ersattes här ofta af guttation (se d. o.).
Ju högre luftens temperatur är, desto starkare
blir transpirationen. Riklig tillgång på vatten
påverkar transpirationen i positiv riktning, beroende
på, att klyföppningarna öppna sig vid riklig
tillförsel af vatten, och på, att cellerna fasthålla
vattnet starkare vid minskad vattenhalt. En
föregående befuktning ökar transpirationen. Hvarje
växtsamlare vet, att man ej kan genom påstänkning
af vatten hålla de insamlade växterna friska.
Blommor, hvilkas kronblad alltid sakna
klyföppningar, hålla sig däremot friska efter påstänkning.
Belysning påskyndar transpirationen i hög
grad dels genom att förorsaka klyföppningarnas
öppnande, dels direkt genom ljusstrålarnas energi.
Transpirationen är därför starkast om dagen,
svagast om natten. I stark belysning blir transpirationen
ofta så stark, att växten slokar, emedan
den ej kan upptaga vatten ur marken lika hastigt,
som det afges; på aftonen och natten aftar
transpirationen, och växten återfår sitt friska
utseende. Genom transpiration kunna växterna afge
betydliga vattenmängder. Man har beräknat, att
en björk med omkr. 200,000 blad under heta
dagar afdunstar 300–400 kg. vatten, att en
hektar bevuxen med gräs afdunstar dagligen
31,000–73,000 kg. vatten och att en hektar
bokskog under sommarhalfåret afger åt luften 2,4–3,5
mill. kg. vatten. Genom för stark transpiration
kunde växtens lif äfventyras; har vissnandet gått
för långt, kan den ej räddas från undergång. På
många olika sätt försöka växterna värja sig mot
för stark transpiration. De flesta af våra träd och
buskar afkasta bladen före vinterns inbrott, då intet
eller endast obetydligt vatten kan tillföras från den
kalla marken, och på samma sätt förhålla sig
många liknande växter i de varma länderna under
torrtiden. Endast våra barrträd bibehålla sin
bladskrud och kunna till följd af bladens
anatomiska byggnad nedbringa transpirationen till ett
minimum (se Xerofyter). Våra öfriga vintergröna
högre växter, t. ex. erikacéer, gräs,
blåsippan och andra örter, äro dels xerofytiskt
byggda, dels äro de skyddade mot vissnande genom
snötäcket. Om xerofyternas yttre och inre byggnad
i relation till transpirationen se Xerofyter.
Hos många växter, i synnerhet förekommande
i länder med varmt och torrt klimat, äro
bladen så ställda, att de vända kanten mot
middagssolens heta strålar, såsom hos Australiens
gummiträd (se Eucalyptus, sp. 1021) och
kompassväxterna (se d. o.), hvarigenom en för
stark uppvärmning och vattenafdunstning undvikas.
Andra växters blad utföra rörelser för att uppnå
samma effekt. Flera gräs, särskildt stäppgräs,
rulla samman sina blad i mycket torrt väder,
hvarigenom dels den afdunstande ytan minskas, dels
klyföppningarna komma att ligga i en nästan
tillsluten hålighet. En för stark uppvärmning med
ty åtföljande stark transpiration undgås hos andra
växter, t. ex. ärtväxter, genom bladens paraheliotropiska
rörelser (se Paraheliotropism).
Raka motsatsen mot xerofyterna, som växa på torr
eller saltrik mark, äro de i fuktig mark och luft
växande hygrofyterna. För de senare äro
anordningar för kraftigare transpiration önskvärda, och
detta mål kan nås på olika vägar, såsom genom
förstoring af den transpirerande ytan (stora blad
hos Petasites ovatus, bladets uppdelning i många
flikar hos ormbunkar), genom förstoring af
intercellularrummen, genom inrättningar, som hastigt
bortleda vatten från bladytan (droppspetsar, se
d. o., hos en mängd växter i tropiskt, fuktigt
klimat), genom höjande af växtens egen temperatur
öfver omgifningens (rödfärgning af bladen
genom värmeabsorberande autocyan) och genom
nyktitropiska rörelser, hvarigenom ej endast
värmeutstrålning, utan äfven vätning (genom dagg)
förhindras. Man har äfven velat tyda det ständiga
dallrandet af aspens blad som ett medel att öka
transpirationen. Den stomatära transpirationen
regleras af klyföppningarna, som kunna sluta och
öppna sig alltefter behof. Den kutikulära
transpirationen är störst hos hygrofyterna och minst
hos xerofyterna, hos hvilka epidermiscellernas
yttervägg och kutikula ofta äro betydligt
förtjockade eller försedda med vaxaflagring. Man kan
påvisa transpirationen på olika sätt, t. ex. genom
Stahls koboltprof (se d. o.), genom viktsförlusten
af den transpirerande växten eller genom den
sugning, som därvid uppstår och som skall ersätta
det af bladen afdunstade vattnet (se fig.).
 |
| Försök ang. transpirationen som sugkraft: det löfvade skottet har lufttätt inpassats i det upptill klotformigt utvidgade glasröret, som h. o. h. fyllts med luftfritt vatten och hvars undre del ställts i kvicksilfver. Då kvisten transpirerar, gör sig en sugning gällande, och kvicksilfret stiger i glasröret. (Efter H. Molisch, ”Pflanzenphysiologie als theorie der gärtnerei”, Jena 1916, G. Fischers förlag.) |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
