- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 29. Tidsekvation - Trompe /
605-606

(1919) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Transvaal

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

steg till 781,791 pd st. Af utgifterna gingo
1,097,877 pd st. till undervisningsändamål, 239,018
pd st. till sjukvård och välgörenhetsinrättningar,
179,671 pd st. till vägar och lokala byggnadsföretag
samt 67,127 pd st. till provinsförvaltningen.
V. S-g.

Historia. Landet bortom Vaal beboddes vid
1800-talets början af bantunegrer samt, längst
nere i s. v., af nomadiserande hottentotter och
buschmän. Kort efter 1817 förhärjades landet
af matabelefolket under höfdingen Mosilikatse,
som råkat i strid med den mäktige suluhöfdingen
Tschaka och mellan sina nya boplatser och Tschakas
rike ville åstadkomma en skyddsbarriär af obebodda
områden. De få kvarlefvande urinvånarna drogo sig
undan till bergstrakterna i norra T. (Waterberg
och Zoutpansberg). Vid boerfolkets stora utvandring
(1836 och följande år) från Kapkolonien (se d. o.,
sp. 866–867, och Syd-Afrika, sp. 1354–55) slogo
sig boerskaror under L. Trichard, J. van Rensburg
och A. H. Potgieter (se d. o.) ned i T., och undan
dem drog sig Mosilikatse med sina matabeler n. om
Limpopofloden. Potgieter grundlade 1838 staden
Potchefstroom och upprättade ett slags styrelse i
lösa former, i förbindelse såväl med stamfränderna
s. om Vaal (i Winburg) som med boerna i Natal. På
1840-talet utsträcktes kolonisationen österut till
Lydenburg och Zoutpansberg, dit Potgieter flyttade,
och andra boer slogo sig ned kring Potchefstroom,
där de 1848 fingo till ledare den förut i Natal
verksamme Andries Pretorius. Denne afslöt 17 jan. 1852
med brittiska myndigheter ett fördrag, Sand river
convention
, enligt hvilket boerna bortom Vaal fingo
rätt att "styra sig själfva enligt egna lagar utan
någon brittiska regeringens mellankomst" mot att de
förpliktigade sig bl. a. att ej hålla slafvar samt
att medge resande och handlande tillbörlig frihet inom
sitt område; dettas gränser i ö. och v. angåfvos ej i
konventionen. Äfven Potgieter godkände den kort därpå,
och den ratificerades i Rustenburg 16 mars s. å. af
den folkrepresentation (volksraad), som enligt en 1849
antagen författning, "de 33 artiklarna", skulle vara
Transvaalboernas högsta myndighet. De båda täflande
folkledarna Potgieter och Pretorius afledo 1853,
och den nya staten var en tid framåt delad i fyra af
hvarandra rent oberoende distrikt (Potchefstroom,
Lydenburg, Zoutpansberg och Rustenburg). Rådets
centralmyndighet var nominell, och faktiskt utöfvades
makten i hvarje distrikt af dess militärbefälhafvare
(commandant-general). Pretorius’ son,
Marthinus Wessels Pretorius (f. 1819, d. 1901) var
commandant-general i Potchefstroom och Rustenburg
samt ifrade framgångsrikt för upprättande af en stark
central myndighet; han valdes juli 1855 till den
förste presidenten i Syd-afrikanska republiken,
som den nya staten nu officiellt kallades, men
inre strider förlamade ofta hans myndighet, hvilken
dec. 1856 närmare bestämts i en af en folkförsamling
i Potchefstroom antagen författning. Denna godkändes
dock ej af boerna i Zoutpansberg och Lydenburg,
och Pretorius sökte då stärka sin ställning genom
att medelst ett väpnadt infall i Oranjefri-staten
(jan. 1857) tvinga denna till förening med
T. I detta "raid" tog Pretorius’ vän P. Krüger
framträdande del. Det misslyckades, men i T. fingo
enighetssträvandena åter ny fart, de fyra distrikten
återförenades, och det bestämdes, att den 1855
grundlagda, efter den äldre Pretorius uppkallade
staden Pretoria skulle bli centralregeringens
säte. Splittringen hade främjats genom kyrklig
söndring mellan den holländsk-reformerta kyrkans
anhängare och en gammaltroende sekt, doppers, bland
hvars medlemmar Krüger märktes. Pretorius fortsatte
sina sträfvanden för union med Oranjefristaten
och lät 1860 välja sig till dennas president samt
afsade sig, då unionsförsöken mötte motstånd i T.,
presidentposten där. Några år af förvirring och
partistrider mellan två tillförordnade presidenter i
T. följde nu, tills Pretorius 1863 nedlade sin nya
presidentpost, återvände till T. och där maj 1864
ånyo blef president med Krüger som hela republikens
commandant-general vid sin sida. Hans försök att vidga
T:s område åt ö. till hafvet vid Delagoa bay (1868)
stötte på både brittiskt och portugisiskt motstånd
och måste öfverges (se Syd-Afrika, sp. 1356). Lika
liten framgång hade hans annexion s. å. i v. af
Tati-guldfältet och andra delar af Betsjuanaland i
samband med upptäckten af diamantfyndigheter vid
Vaalfloden: de omtvistade områdena tillerkändes
genom Natalguvernören Keates skiljedom okt. 1871
griquahöfdingen Waterboer, som därefter blef brittisk
undersåte (se Syd-Afrika, sp. 1356–57). – Missnöjet
i T. med denna skiljedom förmådde Pretorius att afgå
(nov. 1871), och han fick 1872 till efterträdare
Th. Fr. Burgers (se d. o.), en välmenande, men
opraktisk reformifrare, under hvars styrelse T:s
finanser fullständigt fördärfvades och anarkien i
landet tilltog, i all synnerhet sedan T. till följd
af en gränstvist 1876 börjat krig mot kafferhöfdingen
Sekukuni vid Lydenburgdistriktets östra gräns. Burgers
af swasinegrer förstärkta trupper blefvo i grund
slagna, och detta nederlag för de hvite ökade
på ett betänkligt sätt stridslystnaden bland hela
Syd-Afrikas infödingsbefolkning; infall på T:s område
af Sekukuni var att vänta, och äfven sulukonungen
Cetewayo förberedde ett stort härnadståg mot boerna
i T. I denna kris sände brittiske kolonialministern
lord Carnarvon jan. 1877 som sin representant till
T. sir Th. Shepstone (se d. o.) med bemyndigande
att annektera landet, om läget där skulle befinnas
kräfva en sådan kraftåtgärd. Shepstone fann, att
boerna ej själfva kunde motstå Cetewayos redan
förberedda anfall, att statskassan bokstafligen var
tom och att befolkningen vägrade betala de skatter,
som regeringen pålagt. Ett förslag om federativ
förening med de brittiska kolonierna afböjdes
af folkrådet, och de alliansanbud, som Burgers
uppgafs ha ställt till Tyskland, oroade de brittiska
myndigheterna. Shepstone utfärdade 12 april 1877 en
proklamation om T:s annektering, åtföljd af löften
om att det skulle "förbli en särskild styrelse
med egna lagar och lagstiftning" samt åtnjuta
"de fullständigaste lagstiftningsprivilegier,
som äro förenliga med landets omständigheter och
befolkningens intelligens". Burgers protesterade,
men tog emot en brittisk pension; Shepstone öfvertog
som administratör styrelsen med Krüger som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:43:31 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfci/0327.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free