- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 29. Tidsekvation - Trompe /
607-608

(1919) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Transvaal

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ledamot af sitt exekutivråd. – Boernas missnöje
med annexionen växte, så snart den omedelbara
faran för kafferinfall var afvärjd. Krüger och
P. Joubert sändes maj 1878 till London för att
framföra en protest, men fingo (aug.) till svar,
att annekteringens återkallande nu var omöjligt;
Krüger miste sin plats i exekutivrådet. Missnöjet
bland boerna växte, då den af Syd-Afrikas "high
commissioner" sir Bartle Frere utlofvade frisinnade
författningen uteblef. General Wolseley, som efter
Cetewayos besegrande öfvertog militärbefälet i
Syd-Afrika, tvang dec. 1879 Sekukuni till underkastelse
och sökte i offentliga tal öfvertyga boerna om,
att annekteringen var oåterkallelig, men den
skarpa kritik, som Gladstone under sin valkampanj
i Midlothian riktat mot annekteringspolitiken,
stärkte deras förhoppningar, i all synnerhet sedan
Gladstone (april 1880) blifvit premiärminister. Den
nye kolonialministern Kimberley meddelade emellertid
(maj), att den brittiska suveräniteten öfver T. "under
inga omständigheter kunde uppges". T:s brittiske
administratör, sir O. Lanyon, som 1879 efterträdt
Shepstone, begärde nov. 1880 med anledning af faran
för en resning garnisonens förstärkning, men fick
afslag. Ett stort boermöte i Paardekraal beslöt 13
dec. att proklamera republikens återupprättande och
utsåg till provisoriskt styrelsetriumvirat Krüger,
Joubert och Pretorius; tre dagar senare utbröt
resningen. Den brittiska garnisonen i Potchefstroom
belägrades, en på marsch stadd truppafdelning
öfverfölls och upprefs vid Brunkhorst spruit
(20 dec.), och mot de boer, som infallit i norra
Natal, tågade den brittiske öfverbefälhafvaren,
sir George Colley, med en underlägsen styrka om
1,400 man, hvilken led nederlag vid Laing’s nek (28
jan. 1881) och efter resultatlösa underhandlingsförsök
fullständigt upprefs vid Majuba hill (27 febr.),
hvarvid Colley själf stupade. Stillestånd ingicks (6
mars), men förtegs af P. Cronje, boerbefälhafvaren
utanför Potchefstroom, hvars lilla garnison därför
måste kapitulera (19 mars). Underhandlingar mellan
den brittiske befälhafvaren sir Evelyn Wood och
boerledarna resulterade (22 mars) i en uppgörelse,
i hvilken fullständig själfstyrelse under brittisk
suveränitet utlofvades, och efter långvariga
förhandlingar under medverkan af Oranjefristatens
president, Brand, afslöts 3 aug. konventionen i
Pretoria
, enligt hvilken T. från 8 aug., då styrelsen
skulle öfverlämnas åt Krüger, Pretorius och Joubert,
tillerkändes "fullständig själfstyrelse, underställd
Hennes Majestäts suzeränitet". Bland inskränkande
villkor märktes rätt för brittiska regeringen att i
T. tillsätta en brittisk resident, att transportera
trupper genom landet och att "kontrollera statens
utrikesförbindelser, däri inbegripet afslutandet
af fördrag och den diplomatiska förbindelsen med
främmande stater, hvilken förbindelse skall ske genom
Hennes Majestäts diplomatiska och konsulära tjänstemän
utomlands". Bestämmelserna af 1852 mot slafveri
bekräftades, T:s regering förband sig att ej vidga
statens gränser och erkände särskildt swasifolkets
oberoende inom Swasilands gränser.

Transvaalboerna började nästan omedelbart öfverträda
konventionens bestämmelser genom att upprätta
nybyggarsamhällen (republikerna
Goshen och Stellaland) i Betsjuanaland
och inblanda sig i där boende infödingars inbördes
tvister, och det behöfdes militärt brittiskt
inskridande för att mot dessa försök häfda
Pretoriakonventionens bestämmelser (se
Syd-Afrika, sp. 1358). Det styrande triumviratet i
T. öfverlämnade maj 1883 regeringsmakten till Paul
Krüger
(se d. o.), som valts till president. Han
sökte omedelbart bli fri från de inskränkningar
i T:s fulla själfständighet Pretoriakonventionen
stadgade och begaf sig i detta syfte hösten 1883
jämte S. J. Dutoit och N. J. Smit till London för
underhandlingar med brittiske kolonialministern
lord Derby. Boerna begärde bl. a. den brittiska
suzeränitetens upphörande, afskaffande af förbudet
mot negerslafveri och fullständig frihet i fråga om
förbindelser med utländska makter. Intet af dessa
kraf beviljades, men lord Derby medgaf, att i det nya
fördraget, Londonkonventionen af 27 febr. 1884, ordet
suzeränitet ej direkt nämndes; Pretoriakonventionens
artiklar ersattes af andra, men dess ingress, hvari
suzeräniteten stadgades, förblef enligt brittisk
uppfattning i orubbad giltighet. En gränsreglering
till T:s förmån vidtogs mot Betsjuanaland, och
T:s regering förpliktigade sig att hindra sina
medborgare från att göra intrång bortom de nyreglerade
gränserna. Om T:s utrikesförbindelser stadgades,
att "Sydafrikanska republiken" – utbytet af termen
"staten T." mot denna gamla benämning medgafs –
"skall ej afsluta något fördrag eller aftal med någon
stat eller nation förutom Oranjefristaten eller med
någon infödd stam ö. eller v. om republiken, förrän
detsamma gillats af H. M. drottningen". Bestämmelsen
från 1881 om swasifolkets oberoende återupprepades,
så äfven slafveriförbudet, och noggranna bestämmelser
gåfvos (i artikel 14) om T:s alla hvita inbyggares
rörelse- och handelsfrihet inom republiken och deras
fritagande från hvarje form af beskattning, som ej
samtidigt drabbade republikens egna medborgare. Trots
den nya konventionen fortforo boeröfvergreppen i
Betsjuanaland, och österut förvärfvade T:s boer
vidsträckta privilegier i Swasiland och Sululand
i tydligt syfte att införlifva dessa områden med
republiken; en del af Sululand blef verkligen med
brittiskt begifvande 1888 inkorporerad i T. som
"distriktet Vryheid". – T:s hela framtida utveckling
leddes småningom in på nya banor genom upptäckten
af rika guldfyndigheter inom dess område. Guld hade
påträffats i Lydenburg och Zoutpansberg redan 1869,
men systematisk guldgrufdrift vidtog först 1884 (i
Barberton), och 1886 började de rika guldfälten vid
Witwatersrand bearbetas, där s. å. staden Johannesburg
anlades. Med guldgruf driftens raska uppsving följde,
att till T. inströmmade tusentals utlänningar
(uitlanders) af olika nationaliteter, mestadels
brittiska undersåtar, och svåra slitningar uppstodo
snart mellan dem och T:s under Krügers patriarkaliska
ledning ytterst reaktionära regering. En grupp
holländska och tyska kapitalister erhöll 1884 monopol
på alla järnvägar i T.; järnvägen från Delagoa bay
till portugisisk-transvaalska gränsen, färdig 1887,
fortsattes 1895 fram till Pretoria och gaf T. en af
engelsmännen oberoende utfartsväg till hafvet. Med
hänsyn härtill motsatte sig Krüger

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:43:31 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfci/0328.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free