Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredskodom - Tredäckare - Tree, Ellen - Tree, sir Herbert Beerbohm - Treeninghet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vara påkalladt; i dessa senare mål användes
tvångsmedel mot svaranden för att förmå honom till
inställelse: böter för utevaro, vitesföreläggande och
vitesutdömande. Denna praxis kan sägas ha erhållit
lagstiftarens sanktion genom förordn. 6 okt. 1882
ang. böter för svarandeparts uteblifvande från
underrätt. Enligt lag och stadig praxis var alltså
efter denna förordnings tillkomst läget detta; endast
i skuldfordringsmål af visst, ofvan angifvet slag
blef, då svaranden vid första rättegångstillfället
förfallolöst uteblef, med tillämpning af första
punkten i 12:e kap. 3:e § saken, utan ytterligare
handläggning, slutligen afgjord och afgjord så,
att käromålet bifölls; i alla öfriga mål kommo
tvångsmedel mot svaranden till användning, och målet
uppsköts en eller flera gånger, till dess svaranden
kommit tillstädes eller syftet med uppskofven, att
få svaranden hörd, uppgetts. Att denna ordning var
synnerligen otillfredsställande och betecknade en i
processrättsligt afseende synnerligen efterblifven
ståndpunkt, därom har inom de sakkunnigas krets
ej rådt mer än en mening. För att, i afbidan på en
genomgripande rättegångsreform, undanröja de svåraste
praktiska olägenheterna af det rådande systemet har
lagen af 24 juli 1914 gett 24:e kap. 3:e § följande
tilläggsstadgande: "Kräfver käranden fordran i
penningar och är det ej skadestånd; är grunden för
fordringen och tiden för dess tillkomst tydligt
och fullständigt angifven i stämningen eller i
räkning, som jämte stämningen delgifvits svaranden,
varde, ändå att bevisning ej blifvit förebragt, till
betalning dömdt, så vidt ej uppenbart finnes, att
kärandens anspråk icke är lagligen grundadt". Detta
stadgande jämte den förut nämnda ursprungliga
bestämmelsen, sådan den sedan gammalt tillämpas, anger
den omfattning, hvari enligt svensk rätt tredskodom
kommer till användning. – Om jag efter den föregående
framställningen söker ange hufvudbestämningarna
i begreppet tredskodom enligt svensk rätt, så har
jag att framhålla följande: tredskodom är den dom,
som jämlikt 12:e kap. 3:e § Rättegångsb. meddelas
i mål, hvari svaranden förfallolöst uteblifvit
å inställelsedagen i målet; det förutsättes, att
ingen senare handläggning af målet förekommer än å
inställelsedagen, att alltså målet icke uppskjutes
till ett annat rättegångstillfälle; tredskodom är
en dom, som går den uteblifne svaranden emot. –
En tredskodom kan öfverklagas med användning af
vanligt rättsmedel (vad), men lagen ger ock den
tredskovis dömde svaranden ett annat rättsmedel, hvars
tillämpningsområde är begränsadt till ifrågavarande
fall, nämligen återvinning (se d. o.).
E. K.
Tredäckare (Tredäcksskepp). Se Däck, sp. 1195,
och Linjeskepp.
Tree [tri], Ellen, skådespelerska. Se K e a n 3.
Tree [tri], sir Herbert Beerbohm, engelsk skådespelare
och teaterledare, f. 17 dec. 1853 i London, d. där
2 juli 1917, son af en tyskfödd köpman Beerbohm,
debuterade på tiljan i London 1876 och gjorde
sig efter hand uppskattad som ovanligt mångsidig
utformar e af såväl komiska som tragiska roller,
både i moderna, romantiska och Shakspere-pjäser. Han
öfvertog 1887 Haymarket-teatern och 1897 Her majesty’s
theatre samt följde Henry Irvings föredöme med
praktfulla och realistiska
iscensättningar al bl. a. Shaksperedramer. 1895 förde
han sin trupp till Amerika och 1907, på inbjudan
af kejsar Yilhelm, till Berlin. T. öppnade 1907
en teaterskola i London. Han adlades 1909. - Jämte
Irving räknades T. som Englands störste skådespelare i
senare tid. Han har betecknats som "engelska scenens
Meissonnier" på grund af den skarpa iakttagelse och
minutiösa fulländning, hvarmed han gestaltade vidt
skilda typer. Bland hans roller framhållas Gringoire,
Hamlet, Falstajf, Cali-ban i "Stormen" m. fl.
Treenighet, Trefaldighet, Trinitet (lat. trinitas),
teol. Enligt såväl romersk- och grekisk-katolska som
lutherska och reformerta kyrkans äfvensom de flesta
mindre kyrkosamfunds och kristna sekters lära är
Guds treenighet ("den heliga trefaldigheten") det
förhållande i Guds väsen att, ehuru detta väsen är
ett, det likväl i sig innefattar en trefaldighet,
eller m. a. o., enligt dogmatisk formulering,
det förhållande inom Gud, att i det gudomliga
väsendet, som är ett enda, finnas tre "personer"
(enl. det latinska uttryckssättet) eller "hypostaser"
(enl. det grekiska): Fadern, Sonen och den Helige ande
(se Person 2). Läran om Guds treenighet finnes redan
hos kyrkofäderna i 2:a och 3:e årh., men kyrkligt
formulerad och dogmatiskt bestämd blef denna lära
först efter de två första ekumeniska mötena i 4:e
årh. (i Nicæa 325 och i Konstantinopel 381). Ehuru
lärostrider om Guds väsen och Kristi person fördes
redan i 2:a årh., ja spåras t. o. m. i de apostoliska
skrifterna, var det dock först den genom Arius (se
Arianism) uppväckta striden om Kristi gudom, som
blef anledning till treenighetslärans utveckling
och dogmatisering. Sedan läran om Kristi gudom och
väsensenhet med Fadern blifvit på mötet i Nicæa
förklarad för kyrklig dogm, började en lärostrid om
den Helige ande, hvarefter mötet i Konstantinopel,
som bekräftade och kompletterade det nicenska
mötesbeslutet, uttalade sig för läran om den Helige
andes personlighet och väsensenhet med Fadern. Det
nicenska (niceno-konstantinopolitanska) symbolum är,
jämte det apostoliska symbolum i sin nuv. gestalt,
frukten af dessa mötesbeslut samt det korta uttrycket
för den ställning kyrkan på dessa möten intog till
treenighetsfrågan. Om den Helige andes väsensenhet
med Sonen hade ej kyrkan uttalat sig, hvarför på ett
kyrkomöte i Toledo 589 till bestämningen om den Helige
ande i den latinska öfv. af det nicenska symbolum:
qui ex patre procedit ("som utgår af Fadern"),
tillades filioque ("och af sonen"), hvilket tillägg
insköts efter "ex patre". Detta tillägg antogs
sedan af hela den västerländska kyrkan, men icke
af den österländska (grekiska), utan blef en af de
föregifna orsakerna till schismen (1054) mellan
de båda kyrkorna och har sedan varit en stående
tvistepunkt dem emellan. Bland kyrkofäderna ha i den
österländska kyrkan företrädesvis Basileios den store
(d. 379), Gregorius af Nyssa (d. 394) och Gregorius af
Nazians (d. 390) samt i den västerländska Augustinus
(d. 430) spekulativ-dogmatiskt bearbetat och utvecklat
treenighetsläran. Den sistnämnde, som i många
afseenden var grundläggare till den västerländska
kyrkans teologi, har äfven i fråga om treenighetsläran
genom sin bok "De trinitate" varit bestämmande för den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
