- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 29. Tidsekvation - Trompe /
645-646

(1919) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Treeninghet - Trefa - Trefaldighet - Trefaldighetsafton

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

romersk-katolska och de protestantiska kyrkornas
uppfattning. Augustinus drog ut till sin spets
konsekvenserna af den mening, som Athanasios
förfäktat under den arianska striden; och det långt
efter bådas död, i slutet af 5:e årh. författade
Symbolum athanasianum, som gör tron på den
däri framställda uppfattningen af treenigheten
till villkor för saligheten, är ett resultat af
Augustinus’ spekulation. – De bibelställen, som ligga
till grund för treenighetsläran, äro hufvudsakligen
instiftelseorden till döpelsen i Matt. 28: 19 samt den
s. k. apostoliska välsignelsen i 2 Kor. 13: 13. Det
oäkta stället i 1 Joh. 5: 7 om "de tre vittnena i
himmelen" har också ofta fått tjäna som dogmatiskt
bevisningsställe. Men därjämte ha de bibelställen,
som tillägga både Sonen och den Helige ande gudomliga
namn, egenskaper och handlingar, varit afgörande för
den kyrkliga tron på Fadern som den förste personen,
Sonen som den andre personen och den Helige ande som
den tredje personen i gudomsväsendet. Det kyrkliga
tänkandet har nämligen ej kunnat stanna därvid,
att Gud endast i sitt förhållande till världen
uppenbarat sig på tre olika sätt, nämligen som fader
i skapelsen och försynen, som son i återlösningen
och som helig ande i helgelsen (eller återlösningens
tillämpning), utan har häraf dragit den slutsatsen,
att detta Guds trefaldiga uppenbarelsesätt (den
s. k. "transcendenta eller ekonomiska treenigheten")
måste ha en motsvarighet i en trehet i Guds väsen
(den s. k. "immanenta treenigheten", treenigheten i
egentlig mening). Omöjligheten att adekvat uttrycka
treenighetsförhållandet i Guds väsen betonade redan
Augustinus, särskildt framhållande bristfälligheten
och det för tanken lätt vilseledande i uttrycket
"tre personer", försvarligt endast genom språkets
brist på ett mera adekvat uttryck. Att f. ö. alltifrån
äldsta till nuv. tid treenighetsläran uppfattats och
framställts på många olika sätt af enskilda teologer
och teologiska skolor ligger i sakens natur. Den
ortodoxa högern har därvid stått på det athanasianska
symbolums ståndpunkt och den rationalistiska vänstern
på de gamle "modalisternas". Ehuru grekisk-katolska
kyrkan räknar äfven symbolum athanasianum bland sina
bekännelseskrifter, har dess dogmatiska uppfattning
af treenigheten en subordinatiansk anstrykning,
ett gammalt arf från den österländska kyrkans
store kyrkolärare Origenes. Om motståndare till
treenighetsläran se Antitrinitarier och Triteism.

*     *
*



Då den äldre kristna konsten ville ge en åskådlig
bild af treenigheten, valde den vanligen något af
följande framställningssätt. Kristus afbildas i
mänsklig gestalt eller symboliseras af ett kors
eller ett lamm, öfver honom sväfvar den Helige
andes dufva, och öfverst synes Gud Fader antingen i
bröstbild eller endast antydd medelst en ur molnen
framsträckt hand. Senare (se fig.) framställas både
Fadern och Sonen i helfigurer (Kristus igenkännes då
af bl. a. spiksåren i händer och fötter), och mellan
dem sväfvar dufvan, hvars hufvud, liksom de två
första personernas, omges af korsglorian. Slutligen
afbildas alla tre personerna i mänskliga gestalter,
sittande bredvid hvarandra: Fadern i midten, prydd
med kejsarkrona eller den påfliga tiaren, på hans
högra sida Kristus, med konungakrona, och till
vänster den Helige ande, en yngre gestalt än de båda
andra. Framställningen af den Helige ande i en dufvas
skepnad förblef dock den vanligaste,

illustration placeholder
Heliga treenigheten, målning af P. P. Rubens.

(München, gamla pinakoteket.)


såsom den lättast förstådda. Man ser äfven Fadern (i
kejserlig ornat) hålla i sina utsträckta armar korset
med den korsfäste och öfver dem dufvan (så t. ex. i
Dürers "Den heliga trefaldighetens tillbedjan"). –
Som symboler af treenigheten har konsten nyttjat
bl. a. klöfverbladet, tre i hvarandra sammanslingade
ringar (se fig. 2 å pl. I till art. Symbol), tre
stjärnor och, vanligast, en liksidig triangel,
som antingen är omskrifven af en cirkel eller
ställd i midten af en sol eller i sin midt har,
såsom sammanhållande enhet, en sol eller ett öga
eller Jehovahs namnchiffer (jfr ock fig. 1 till
art. Symbol). I gotiken kan man t. o. m. få se
de tre personernas väsensenhet försinnligad i en
människokropp, som antingen har tre hufvud eller
ett hufvud med tre ansikten (det mellersta rakt
fram, de två yttersta i profil). Framställningar af
sistnämnda art förbjödos 1628 af påfven Urban VIII.
J. P.

Trefa. Se Koscher.

Trefaldighet, teol. Se Treenighet.

Trefaldighetsafton (Heliga trefaldighets afton),
aftonen före trefaldighetssöndag. Då brukade man
fordom besöka heliga källor för att där genom
drickning och tvagning vinna bot för sjukdomar och
krämpor (se Källkult, sp. 562). Då folk numera
på trefaldighetsaftonen samlas vid dylika källor,
sker det endast för att under stoj och lek tillbringa
en del af den ljusa vår- eller försommarnatten ute
i det fria.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:35:03 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfci/0347.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free