- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 29. Tidsekvation - Trompe /
673-674

(1919) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tre rosor

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

i allmänhet i mycket godt förhållande. Han delade
länge dennes politiska uppfattning och sökte flera
gånger intressera honom för ett svenskt företag mot
Norge i syfte att från det danska beroendet frigöra
detta land, där han hade jordagods och vidsträckta
släktförbindelser. När Svante Sture 1510 uppsade
1509 års Köpenhamnsfred och återupptog kriget med
Danmark, gillade Ture Jönsson denna åtgärd och deltog
i Åke Hanssons expedition till Skåne s. å. Då denne
därunder stupade, torde han emellertid ha gjort sig
räkning på att i afsevärd utsträckning få öfvertaga
hans omfattande län i Västergötland, men detta
hopp gäckades, och riksföreståndarens unge son,
Sten Svantesson, blef i stället innehafvare af Åke
Hanssons förläningar, hvarjämte han utsågs till den
aflidnes efterträdare som Västergötlands höfvitsman
med förbigående af Ture Jönsson. Som en följd häraf
torde en kyligare stämning ha gjort sig gällande
i förhållandet mellan denne och Svante Sture under
dennes sista lefnadsår, utan att det dock kan bevisas,
att Ture Jönsson deltagit i rådspartiets försök att
afsätta Svante 1511. Sedan "unge herr Sten" efterträdt
sin fader som riksföreståndare, yppade sig tidtals en
viss spänning mellan honom och Ture Jönsson, hvarvid
frågan om de västsvenska förläningarna fortfarande
torde ha spelat hufvudrollen. Ture Jönsson stod
emellertid främmande för Trollepartiets intriger,
äfven om han i likhet med sin vän och själafrände
biskop Hans Brask ogillade riksföreståndarens
stränga åtgärder mot Gustaf Trolle. Några sympatier
för unionens återupprättande röjde han lika litet
nu som under Svante Stures tid. Däraf låter det sig
förklara, att Kristina Gyllenstierna efter Sten Stures
död i febr. 1520 i första hand hänvände sig till Ture
Jönsson med begäran, att han måtte öfvertaga ledningen
af rikets försvar mot den framträngande fienden. I
denna hennes anhållan instämde dalkarlarna, hvilket
likaledes tyder på, att Ture Jönsson fortfarande
åtnjöt ett visst förtroende på nationellt håll. Till
en början synes han också ha reflekterat på att åtaga
sig uppdraget, men efter de segrar, som danskarna
under den närmast följande tiden vunno, började han
misströsta om framgång och underkastade sig på våren
1520 Kristian II. Hans ställning under sommarens
krigshändelser är något oklar, men sedan Kristian II
i sept. betvingat Stockholm, är han helt dennes man,
och efter Stockholms blodbad visade han "tyrannen"
sin tjänstvillighet genom att gripa och till honom
öfverlämna Per och Lindorm Ribbing, som i Småland
underhållit upprorslågan och som nu i jan. 1521 med
lifvet fingo plikta för sitt tilltag. Men sedan Gustaf
Vasas befrielsekrig på försommaren s. å. spridt sig
till Västergötland, afföll Ture Jönsson i början af
juni från Kristian och blef den förste af det gamla
riksrådets medlemmar, som anslöt sig till Gustaf
Vasa. Han yttrar sig från denna tid mycket skarpt
om det danska bödelsregementet. Ett vid midsommaren
framställdt förslag af Gustaf Trolle, att Ture Jönsson
skulle efterträda den hatade Didrik Slagheck som
landets ståthållare och med lampor förmå allmogen att
hålla sig stilla, ledde under sådana omständigheter
icke till något resultat. Efter någon tid kom han i
åtnjutande af Gustaf Vasas fulla förtroende och erhöll på
våren 1523 en ledande roll vid de svenska försöken att
eröfra Norge, hvars allmoge synes ha uttryckt en önskan,
att han skulle bli Norges höfvitsman. I det sammanhanget
förlänades han med Älfsborgs slott och län, som
han dock snart öfverlämnade i andra händer. Sedan
Gustaf Vasa blifvit vald till konung, utnämndes Ture
Jönsson till rikshofmästare. Ännu en tid bortåt
var förhållandet mellan honom och konung Gustaf
ganska godt, och han var en af dennes följeslagare
till mötet i Malmö 1524. När sedermera en brytning
inträdde, berodde det framför allt på Gustaf Vasas
kyrkopolitik. Ture Jönsson, var nämligen under hela
sitt lif en öfvertygad och hängifven anhängare af
den katolska kyrkan och dess institutioner. Redan
under Sturetiden hade han lagt sina starka religiösa
böjelser i dagen, och många exempel härpå skulle kunna
anföras. Sålunda inrättade han ett helgeandshus på
Lindholmen och donerade till denna stiftelse icke
blott Lindholmens gods, utan ock en mängd andra
gårdar. Det var hans afsikt att på Lindholmen jämväl
uppföra ett helgeandskloster. Vidare kan det förtjäna
anmärkas, att han med lefvande intresse omfattade
Arcimboldus aflatshandel i Sverige och tog denne
i varmt försvar äfven mot en prelat som biskop
Vincent af Skara. Ett annat vittnesbörd om hans
personliga religiösa intresse är den pilgrimsfärd,
som han 1514 synes ha företagit till Santiago de
Compostela. I full konsekvens med hela denna åskådning
upprördes han af Gustaf Vasas alltmer framträdande
antikatolska och antihierarkiska tendenser. Västerås
riksdagsbeslut 1527, som Ture Jönsson i förening med
biskoparna förgäfves sökt afvärja, och det sätt,
hvarpå recessen af konungen genomfördes, blef den
förnämsta anledningen till hans 1529 igångsatta uppror
mot Gustaf Vasa. Detta synes ha varit väl planeradt
och hade sin härd i Småland och Västergötland, men med
förgreningar i många andra landskap. Sedan resningen
genom Gustaf Vasas klokhet blifvit kväfd, såg sig Ture
Jönsson nödsakad att jämte sin förnämste medhjälpare
biskop Magnus Haraldsson af Skara lämna landet (1 maj
1529). Efter ett års vistelse i Danmark begaf han sig
omsider till Nederländerna, där han anslöt sig till
Kristian II, som efter sin 1530 skedda återförening
med påfvekyrkan syntes honom vara rätte mannen
att rensa norden från det lutherska kätteriet. Han
deltog sålunda i Kristians expedition till Norge
1531, men blef därunder, troligen på Kristian II:s
egen befallning, aflifvad i Kungälf i jan. eller
febr. 1532. – Ture Jönssons politiska karaktär är
gifvetvis icke klanderfri, särskildt fläckas den af
hans roll vid Ribbingarnas gripande 1521. Men från
medvetet landsförrädiska sträfvanden och böjelser af
det slag, som Gustaf Vasa och den af honom inspirerade
samtida historieskrifningen tillvitade honom, kan han
utan tvekan frikännas. När han efter Sten Stures död
1520 i likhet med nästan alla de svenske stormännen,
äfven de mest aktningsvärde, öfvergick till Kristian,
var detta hans ståndpunktstagande förestafvadt af
nödvändighetens tvång, och hans anslutning till samme
konung 1530 betingades af hans önskan att rädda sitt
land åt katolicismen. Lika litet kan han, såsom så
ofta skett, stämplas som en politisk väderflöjel. Hans
handlingssätt är tvärtom på det hela taget fullt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:31:40 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfci/0363.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free