- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 29. Tidsekvation - Trompe /
681-682

(1919) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettioåriga kriget

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

blodiga religionskrig, erhöll i Tyskland ett särskildt
svåröfverskådligt förlopp genom mångfalden af stridiga
intressen i det splittrade landet. Habsburgska
husets försök att uppbygga en förstärkt kejsarmakt
och ständernas motstånd däremot, katolska och
protestantiska furstehus’ sträfvan att åt sina
medlemmar trygga besittningen af de indräktiga
kyrkliga ämbetena, de protestantiska staternas
ifver att genom sekularisering af omedelbara och
medelbara kyrkliga besittningar stärka sin makt och
afrunda sitt område, gamla territoriella tvister
och nyväckta förhoppningar sammanflätades på ett
oskiljaktigt sätt med tidens dominerande motsats,
tjänande denna eller utnyttjande den för sina
särskilda syften. Upplösningen af alla bestående
maktförhållanden lockade eller tvang slutligen
grannstaterna till ingripanden, som vidgade kriget
till en europeisk konflikt af dittills ej spord
omfattning.

Redan då de protestantiska ständerna 1608 bildade
evangeliska unionen (se d. o. 1) under ledning
af kurfursten Fredrik IV af Pfalz och de katolska
ständerna 1609 besvarade denna sammanslutning genom
den af hertig Maximilian af Bajern ledda katolska
ligan
(se d. o.), syntes kriget oundvikligt, ehuru det
väpnade utbrottet då undansköts genom kejsar Rudolfs
eftergifter (1609) åt de många protestanterna i hans
arfländer, särskildt i Böhmen (se Majestätsbref),
samt genom mordet (1610) på Henrik IV af Frankrike,
hvilken stod i begrepp att som protestanternas
bundsförvant återupptaga sitt lands traditionella
strid mot habsburgska huset. Det blef den fortsatta
söndringen mellan de bömiska ständerna och deras
katolske landsherre, som åtta år senare utlöste
den från alla sidor förberedda katastrofen. Den
beryktade "defenestrationen" (se d. o.) 23 maj 1618
(n. st.), då två af de kejserlige ståthållarna
(Martinitz och Slawata) i Böhmen af de förbittrade
ständerna utkastades genom fönsterna på borgen i Prag,
betecknade den fullständiga brytningen, som blef ännu
oförsonligare, då den gamle kejsar Mattias följande år
afled och efterträddes af den ärkekatolske Ferdinand
(II). Samtidigt med att denne valdes till kejsare
(aug. 1619), utsago bömarna den protestantiska
unionens dåv. ledare, kurfurst Fredrik V af Pfalz,
till sin konung, därmed skiljande sig från habsburgska
väldet. Liksom det protestantiska Tyskland på detta
sätt ingrep i striden i arfländerna, indrogs äfven
katolska ligan däri, då Maximilian i okt. 1619
förband sig att i spetsen för dess armé komma den
hårdt ansatte kejsaren till hjälp.

1) Det bömisk-pfalziska kriget (1618–22), den stora
fejdens första skede, afgjordes genom Maximilians
ingripande. Bömarna, som två gånger (i juni och
nov. 1619) hotat Wien, sista gången i förbund med
den orolige Bethlen Gabor af Siebenbürgen, blefvo i
grund slagna på Hvita berget 8 nov. (n. st.) 1620;
Fredrik förjagades och förklarades i akt, unionen
upplöste sig, protestantismen i Böhmen utrotades,
landet förenades oupplösligt med de habsburgska
arfländerna, och Bethlen ingick (1622) en visserligen
fördelaktig fred. Fredriks soldenär, den beryktade
Ernst af Mansfeld, drog sig med spillror af den slagna
armén tillbaka först till Ober-Pfalz och därifrån,
i okt. 1621, till Rhen-Pfalz. Jämte
två andra protestantiska krigshöfdingar, Georg Fredrik
af Baden och condottieren Kristian af Halberstadt
utkämpade han följande år med Maximilians och ligans
general Tilly en växlingsrik strid om detta land
(Tillys motgång mot Mansfeld vid Wiesloch och segrar
öfver Fredrik af Baden vid Wimpfen och öfver Kristian
af Halberstadt vid Höchst), hvilken slutade med,
att Fredrik af Baden uppgaf striden, medan Mansfeld
och Halberstadt togo tjänst hos Nederländerna,
lämnande ligans här som herre i fältet. De pfalziska
länderna och kurfurstevärdigheten gåfvos som belöning
åt Maximilian.

2) Det nedersachsisk-danska kriget (1623–29), krigets
andra skede, betecknar krigsskådeplatsens utvidgning
till norra Tyskland. Efter fullbordadt värf i
generalstaternas tjänst hade Mansfeld mot slutet
af 1622 tagit kvarter i Ostfriesland, medan hans
stallbroder Kristian af Halberstadt, som i jan. 1623
anslöt sig till honom, snart på egen hand inbröt i
nedersachsiska kretsen
– för att bli ett lätt byte för den
söderifrån anryckande Tilly, hvilken upphann och i
grund slog hans vikande skaror vid Stadtlohn (juli
1623). Tilly vände sig därpå mot Mansfeld,
som han cernerade i Ostfriesland, och tvang honom
genom uthungring att upplösa sin armé (jan.
1624). Bethlen Gabor, som, ehuru för sent, dragit i
fält för att samverka med Mansfeld och Halberstadt,
afslöt skyndsamt fred. Habsburgskt-katolska sakens
fullständiga seger äfven i Nord-Tyskland väckte
grannarnas oro och gjorde den tyska krisen till en
i eminent mening europeisk fråga. Af de västra
staterna hade dittills England af dynastiska skäl
– Jakob I var den förjagade Fredriks svärfader
– tagit lifligast del i protestanternas olycka,
men återhållits genom konungens spanskvänliga
politik. Efter prins Karls misslyckade friarfärd
till Madrid 1623 skärptes emellertid motsatsen
mellan England och katolikerna öfver hufvud.
Samtidigt (1624) erhöll åter Frankrikes politik i
Richelieu en energisk ledare, som med kraft upptog
dess antihabsburgska, nu framför allt af
spanjorernas framgångsrika försök att vinna
kontrollen öfver Alppassen (Valtellina-frågan)
betingade politik. Då de båda makterna, till
hvilka de i kamp mot Spanien stående Nederländerna
ej dröjde att ansluta sig (juni 1624), ej
voro beredda att direkt ingripa i Tyskland,
inleddes i stället en storartad diplomatisk aktion,
afseende att egga de tyske protestanterna
till fortsatt motstånd och att åt dem vinna
bundsförvanter, en aktion, hvilken för ett ögonblick
erhöll ett särskildt eftertryck tack vare
Brandenburgs, genom Bellins viktiga diplomatiska
verksamhet betygade, oförbehållsamma anslutning.
De förbundna Västmakternas så väl som Brandenburgs
närmaste mål blef att indraga Sverige och Danmark
i kriget. Af dessa träffades Danmark, genom
den med Tillys ankomst inledda omstörtningen
i de westfaliska och nedersachsiska kretsarna,
omedelbart i politiska och dynastiska
lifsintressen – konungahuset var bl. a. vant att
placera yngre medlemmar i de nordtyska stiften. I
Sveriges ställning åter var Nord-Tysklands
sönderdelning i små, kulturellt, religiöst
och dynastiskt befryndade stater ett väsentligt
moment, som det med ömtålig vaksamhet måste
sträfva

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:23 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfci/0367.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free