- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 29. Tidsekvation - Trompe /
683-684

(1919) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettioåriga kriget

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

att upprätthålla möt katolikerna, men som äfven
kunde äfventyras, om de hotade småfurstarna i sin
nöd kastade sig i den rivaliserande danske grannens
armar. Utan att släppa detta närliggande realistiska
intresse ur sikte hade emellertid Gustaf II Adolf,
vägledd af sin varma protestantiska tro och geniala
vidsyn samt eggad af de med religionsmotsatsen
sammanvuxna stridigheterna inom Vasahuset och med
Polen, ensam bland Europas protestantiska statsmän
vågat fatta en universiell lösning af den europeiska
konflikten i sikte. Medan han utkämpade Sveriges strid
med Polen, var det hans länge fasthållna förhoppning
att med sina trosfränders hjälp kunna låta detta
krig växa ut till en mäktig diversion, hvilken genom
att i hjärtat hota de habsburgska arfländerna skulle
upprulla reaktionens ställning i Tyskland. Såväl i
de världsomspännande projekten som vid fyllandet af
ögonblickets trängande uppgifter var det för den
österut riktade svenska politiken en lifsuppgift
att hålla ryggen fri, och de polska planerna och
fälttågen kompletterades därför af en oaflåtlig, mot
katolikerna såväl som Danmark riktad uppmärksamhet på
de nordtyska förhållandena, en uppmärksamhet, som,
ehuru utprägladt defensiv till sin uppränning, lätt
kunde förbytas i offensiva åtgärder. Västmakterna
och Brandenburg funno alltså vid sin hänvändelse
1624 Gustaf II Adolf väl förberedd, och i rask följd
förklarade han sig villig, först att genomföra sin
stora polska diversionsplan och därpå, då denna
ej vann sympati, att som ett evangeliskt förbunds
direktor öfvertaga ledningen af ett krig i Tyskland;
förutsättningen var en fast organiserad sammanslutning
af bundsförvanterna, som ställde mycket stora
resurser till hans förfogande samt tryggade Sverige
mot hvarje angrepp, bl. a. från Danmark. Den stora
uppgiften tillföll dock ej honom, utan Kristian IV,
som med mera begränsade både syften och anspråk
för Västmakterna var en bekvämare allierad. Det
visade sig snart, att den danske konungen i sin
ifver försummat de diplomatiska förberedelserna:
Sverige drog sig tillbaka, i Brandenburg segrade
en betänksammare riktning, och hugenottkrigen i
Frankrike betogo, i förening med en mellan detta
land och England uppväxande kallsinnighet, som snart
skulle leda till öppen brytning, Richelieu hågen
till samarbete (freden i Monzón mellan Frankrike och
Spanien 1626). Endast England, Holland och Danmark
undertecknade i dec. 1625 det fördrag i Haag, som
slutgiltigt organiserade den antikatolska koalitionen,
och det understöd, Danmark däri lyckades betinga sig,
var otillräckligt. I Tyskland hade Kristian under
tiden vunnit de flesta bland nedersachsiska kretsens
furstar (kretsmötena i Lüneburg och Lauenburg i
mars och i Braunschweig i maj 1625) samt, trots sina
ännu ej afslutade rustningar, genom en rask uppmarsch
besatt Elbe- och Weserlinjerna; på hans vänstra flygel
intog den nu återuppdykande Mansfeld med sin här en
framskjuten ställning vid Elbe. Tilly åter framsköt i
s. och v. sin armé mot nedersachsiska kretsens gränser
och stängde på detta sätt, ehuru, liksom Kristian
IV, upptagen af kompletterande rustningar, för
motståndaren vägen till ligans hufvudländer. Samtidigt
framryckte den 1625 af Wallenstein skapade
kejserliga fälthären mot kretsens sydöstra sida. I
detta läge framsände Kristian IV Mansfeld för att
besätta Elbebron vid Dessau och sålunda skapa ett hot
i den kejserliga härens flank samt öppna möjligheter
till samverkan med Bethlen Gabor, som åter börjat
röra på sig, men den djärfve condottierens föga
välberäknade framstöt slutade med ett svårt nederlag
(april 1626). Då han fick tid att i Mark-Brandenburg,
dit han drog sig tillbaka, reorganisera sin armé,
kunde han dock ett par månader senare skynda Bethlen
till mötes, dragande Wallenstein efter sig. Tilly
åter, förstärkt med af Wallenstein lämnade trupper,
tillfogade Kristian IV det svåra nederlaget vid Lutter
am Barenberge (aug. 1626). I ö. hade Mansfeld under
tiden genomfört sin förening med Bethlen, ehuru först
i Ungern, men själf bortrycktes han kort därpå af
döden, och då den opålitlige bundsförvanten samtidigt
gjorde sin fred med kejsaren, blef det en lätt uppgift
för Wallenstein att förinta hans i sticket lämnade
trupper (1627). Försäkrad om Brandenburgs fullständiga
underkastelse, besatte han därpå Mecklenburg och
inbröt, medan Tilly rensade landet v. om Elbe,
i Schleswig-Holstein och Jylland; äfven Pommern
fylldes före 1627 års utgång af hans folk.

Besättandet af Nord- och Östersjökusterna syntes
öppna tillfället att förverkliga en plan, som först
framförts af Spanien och lifligt sysselsatte de
habsburgske statsmännen, nämligen skapandet af
en katolsk flottbas vid Nord-Tysklands kuster,
som skulle göra det möjligt att förinta Hollands
uppblomstrande handel samt att bryta Danmarks och
eventuellt Sveriges motstånd; en yttring af dessa
planer var Wallensteins utnämning i april 1628 till
"general des oceanischen und baltischen meeres", och
då han samtidigt erhöll de fördrifne mecklenburgska
hertigarnas land, skapades ytterligare ett stöd för
det vidtutseende företaget. Den näraliggande fara
för de fredliga tyska kustländernas omorganisation
till ett stöd för en fientlig makt, som Gustaf II
Adolf sedan länge sökt förebygga, tycktes alltså
skola förverkligas i sin värsta form och framkallade
från Sveriges sida energiska motåtgärder (förbund med
Danmark och undsättning åt Stralsund 1628). Gustaf
Adolf såg emellertid Danmark utnyttja det intryck
Sveriges hållning gjorde till att afsluta den
oväntadt gynnsamma freden i Lübeck (juni 1629) och
måste själf i Preussen upptaga kampen med von Arnim
(slaget vid Stuhm 1629), som Wallenstein ditsändt i
syfte att där fasthålla svenskarna, medan kejsaren och
katolikerna genom restitutionsediktet (se d. o.) drogo
den fulla konsekvensen af sin seger. En ljusning var
det, att generalstaterna vunno vackra framgångar
öfver spanjorerna (silfverflottans uppbringning
1628, s’Hertogenboschs eröfring 1629) samt att
Frankrike nu genom det framgångsrika kriget i Italien
återupptog sin antihabsburgska politik och bemedlade
stilleståndet i Stuhmsdorf mellan Sverige och Polen
(sept. 1629).

3) Det svensk-tyska kriget (1630–35) framgick
ur nödvändigheten för Sverige att tillbakakasta
de katolska arméerna ur de nordtyska länder, som
lågo inom dess närmaste intressesfär, och förhindra
flottrustningarna där. Med fasthållande af brytningens
universella karaktär uppdrog Gustaf

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:23 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfci/0368.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free