- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 29. Tidsekvation - Trompe /
685-686

(1919) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettioåriga kriget

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Adolf samtidigt konturerna till en lösning, som
i Nord-Tyskland skulle ha tillgodosett på en gång
Sveriges och dess trosförvanters intressen. Det gamla
tillståndet skulle där återställas, kustländerna
underkasta sig Sveriges protektion och mer eller
mindre tillfälliga ockupationer öppna möjlighet
för dess krigsmakt att trygga den framtvungna
uppgörelsen. Det visade sig dock omöjligt ej blott att
förmå kejsaren till en uppgörelse på denna grundval
(förhandlingarna i Danzig våren 1630), utan äfven
att vinna de protestantiska ständernas själfskrifne
ledare Sachsen, som då regerades af kurfursten
Johan Georg och som Gustaf Adolf genom fortsatta
och vidtgående anbud sökte draga öfver på sin sida
(Sadlers beskickning 1629–30 till Leipzigkonventet
våren 1631), Frankrike åter begagnade väl svenskarnas
angrepp till att för sig vinna en fördelaktig
separatfred (fördragen i Regensburg okt. 1630 och
i Cherasco mars och juni 1631), men skänkte icke
dess mindre genom förbundet i Bärwalde jan. 1631
Sverige ett viktigt finansiellt stöd. Gustaf Adolf
hade under tiden i slutet af juni 1630 landat i
Tyskland, och tack vare Wallensteins afskedande,
som på kurfurstedagen i Regensburg framtvangs af
de för kejsarens växande makt bekymrade ständerna,
samt Magdeburgs resning fick han jämförelsevis
ostörd i Pommern organisera den strategiska basen
för sin framryckning. Ett manöverkrig mot Tilly,
där han genom omväxlande framstötar mot Mecklenburg
och Oderlinjen behöll initiativet, öppnade genom
stormningen af Greiffenhagen och Garz (dec. 1630)
samt Frankfurt an der Oder (april 1630) för honom
sistnämnda framryckningsväg och satte honom i stånd
att vinna det af hans svåger Georg Vilhelm styrda
Brandenburgs anslutning (maj 1631). Då upprepade
försök att vinna äfven Kur-Sachsen afvisades, förmådde
han emellertid ej undsätta Magdeburg, som 10 maj 1631
stormades af Tilly. Stadens nästan totala undergång,
som väsentligt minskade den strategiska betydelsen af
den stora framgången, en förnyad, om än endast genom
hot om våld vunnen, uppgörelse med Brandenburg och
Gustaf Adolfs väl valda ställning i det befästa lägret
vid Werben, inför hvilken Tilly ryggade tillbaka (juli
1631), återställde jämvikten. Under tiden hade Gustaf
Adolf definitivt beslutit att undantränga Sachsen från
den ledarställning, det ej kunnat förmås att begagna
i den radikalt protestantiska politikens intresse,
och i stället underordna de tyske trosförvanterna
under Sveriges diktatoriska ledning, tills en
fullständig seger öfver katolikerna vunnits ("Norma
futurarum actionum", maj 1631). Sedan den växande
faran drifvit Sachsen i Sveriges armar, vann Gustaf
Adolf 7 sept. 1631 öfver Tilly den lysande segern vid
Breitenfeld, militärt fullföljd genom en diversion mot
den västerut vikande fiendens förbindelser med ligans
hufvudländer (tåget genom Franken och till Rhen), som
tvang Tilly att återgå till Syd-Tyskland; samtidigt
inträngde kurfursten af Sachsen framgångsrikt i
Böhmen. Segern gaf Gustaf Adolf tillfälle att fullfölja
sina sträfvanden att isolera Sachsen och underordna
de protestantiska ständerna under Sverige. Innan
årets slut upptog han därpå, i strid med tidigare
utfästelser, tanken att förklara den framväxande
protestantiska kamporganisationen
i permanens. Ledningen af det i fasta, mer
eller mindre statsliknande former organiserade
förbundet (corpus evangelicorum) skulle äfven
efter freden utöfvas af Sverige, förstärkt genom
omfattande eröfringar vid de nordtyska kusterna
och en dynastisk union med Brandenburg eller något
annat inflytelserikt protestantiskt furstehus. Då
riksförfattningen tänktes skola bestå, är det ej
osannolikt, att ett kejsarval för Gustaf II Adolf
framstått som den naturliga konsekvensen af den
eftersträfvade maktställningen i riket. Ett försök att
i fördragen med de särskilda ständerna infläta för
förbundets organisation grundläggande bestämmelser
måste på grund af den därigenom uppväckta oron
öfverges, och de underhandlingar om dessa planer,
som af Gustaf Adolf inleddes med tongifvande tyska
stater, hunno aldrig öfver de första antydningarnas
stadium. Sveriges dominerande ställning i Tyskland
hade emellertid uppväckt oro ej blott hos Danmark, som
jämte landtgrefve Morits af Hessen-Darmstadt förgäfves
sökte hejda dess segerlopp genom fredsmedling, utan
äfven hos dess bundsförvant Frankrike. Detta land
önskade balansera habsburgska huset ej endast med
hjälp af dess protestantiska fiender, utan äfven med
hjälp af den öfver ständerfriheten svartsjukt vakande
katolska ligan (bestämmelser i Bärwaldefördraget;
förbund med Bajern april 1631), men trots delvis
retade förhandlingar kunde Richelieu ej hindra, att
Gustaf Adolf vände sig mot Bajern, där han tilltvang
sig öfvergången öfver Lech vid Rain, hvarvid Tilly
dödligt sårades, samt eröfrade Augsburg och München,
men ej förmådde forcera Donaulinjen. Emellertid hotade
Wallenstein, åt hvilken kejsaren åter (dec. 1631)
uppdragit befälet öfver sina stridskrafter, efter
att hastigt ha organiserat en stark armé och rensat
Böhmen från sachsarna, den svenska hufvudhärens
förbindelser, en fara, som förmådde Gustaf
Adolf att med en mindre armé skynda norrut. Vid
Nürnberg fann han Wallenstein, som dragit till
sig kurfurstens af Bajern armé, med tredubbel
öfvermakt i sin väg, och då han efter att i ett
befäst läger ha inväntat nödiga förstärkningar vågade
angripa Wallensteins läger, blef han tillbakaslagen
(stormningen af Alte veste aug. 1632). Gustaf Adolf
vände sig åter mot Bajern, men tvangs att skynda
mot n. genom Wallensteins angrepp på Sachsen. Då
Gustaf Adolf här sökte det afgörande, som gått
honom ur händerna vid Nürnberg, stupade han i det
segerrika slaget vid Lützen (6 nov. 1632). Befälet
öfver svenska armén öfvertogs nu af hertig Bernhard
af Weimar och Gustaf Horn, den högsta ledningen af
krigsrörelser och politik åter af Axel Oxenstierna
som svenska kronans fullmyndige legat. Oxenstierna,
som ansåg det nödvändigt att koncentrera Sveriges
egna resurser mot dess opålitliga grannar Danmark
och Polen samt vid Östersjökusten, uppgaf Gustaf
Adolfs vidtutseende planer och inskränkte sig till
att söka förena de protestantiska ständerna till
krigets genomförande under Sveriges ledning. Det
lyckades honom att på konventet i Heilbronn (1633)
förena sydvästra Tysklands protestantiska furstar med
Sverige till ett evangeliskt förbund, hvars direktor
han själf blef. Segern följde ännu en tid de svenska
fanorna. Orsaken därtill var till stor

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:23 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfci/0369.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free