- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 29. Tidsekvation - Trompe /
687-688

(1919) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettioåriga kriget

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

del Wallensteins hållning. Efter ett af
underhandlingar afbrutet, men för svenskarnas
förbindelser ytterst hotande fälttåg i Schlesien
(segern vid Steinau öfver Duwall okt. 1633), hvarifrån
han återkallades genom Regensburgs eröfring af hertig
Bernhard (nov. 1633), låg han overksam i Böhmen under
fortsatta förhandlingar af tvifvelaktig lojalitet mot
kejsaren. Slutligen lät det kejserliga hofvet mörda
honom (1634), och hans armé lämnades till ärkehertig
Ferdinand, Gallas och Piccolomini. Därefter återtogs
Regensburg, och svenskarna blefvo i grund slagna vid
Nördlingen (1634), där Horn tillfångatogs. Nederlagets
verkningar blefvo så mycket svårare till följd
af de protestantiska stridskrafternas lösliga
organisation, sedan Oxenstierna dragit tillbaka
Sveriges hufvudstyrka. Hertig Bernhard lyckades med
en mindre kår rädda sig till Elsass, där han med
fransk hjälp fortsatte kriget, hufvudsakligen för
egen räkning. Heilbronnförbundet föll alldeles
sönder. Sachsen och Brandenburg slöto fred med
kejsaren i Prag (1635), och de flesta mindre staterna
följde exemplet. Då Sverige ej antog Pragfreden,
började Johan Georg fientligheter. Frankrike måste nu
mera direkt inblanda sig i kriget (tills vidare dock
endast genom att understödja hertig Bernhard) för
att hindra kejsaren att återfå sin gamla öfvermakt,
och därmed börjar krigets sista skede.

4) Det svensk-franska kriget (1635–48). Till
befälhafvare öfver den återstående delen af svenska
armén utnämndes Johan Banér, som genast anföll
kurfursten af Sachsen, hvars armé, ehuru förstärkt
med kejserliga trupper under Hatzfeld, blef slagen vid
Wittstock (1636). Då vände sig Gallas med öfverlägsen
styrka emot honom. Efter att nära 4 månader (mars–juni
1637) ha försvarat sig i det befästa lägret vid
Torgau tvangs Baner att söka sig väg till Pommern. Med
svårighet undgick han att bli afskuren därifrån, men
han kom dock fram. Den svenska regeringen uppbjöd nu
hela Sveriges styrka att undsätta Banér. Åren 1637–38
voro för Sverige de tyngsta under hela kriget, och det
såg ibland ut, som om svenskarna skulle nödgas utrymma
Tyskland. Emellertid led också Gallas armé svåra
förluster, och slutligen måste denne general draga sig
tillbaka ur Nord-Tyskland. Banér följde efter, slog
sachsarna och de kejserlige vid Chemnitz (1639) och
ryckte härjande in i Böhmen. – Medan kejsaren sålunda
använde största delen af sin armé mot svenskarna,
fick hertig Bernhard tillfälle att flera gånger tränga
fram öfver Rhen, att slå de kejserlige vid Rheinfelden
(1638) och att efter en lång belägring intaga Breisach
(s. å.), sydvästra Tysklands bålverk. Då han 1639
afled, öfvergick hans armé i fransk tjänst och
fick Guébriant till anförare. Med honom uppgjorde
Banér planen att gemensamt öfverrumpla Regensburg,
där kejsar Ferdinand III just höll riksdag, men ett
töväder förstörde isen på Donau (jan. 1641), och Banér
måste i hast rädda sig genom Böhmen till Sachsen,
där han afled (1641). Han hade återställt jämvikten
i kriget. Hans efterträdare, Lennart Torstenson,
vände sig emot de kejserliga arfländerna, Schlesien
och Mähren, hvilka försvarades af den försiktige
Piccolomini, som icke vågade ett fältslag. Men när
Torstenson drog sig tillbaka till Sachsen, följde
Piccolomini efter och blef
grundligt slagen vid Breitenfeld (1642). Åter
ryckte svenskarna in i Mähren och hotade Wien, men
vände (i sept. 1643) helt oväntadt om och tågade
mot Danmark. Denna stat, alltid afundsjuk öfver
Sveriges framgångar, ville gärna uppträda som medlare
vid den nu påtänkta fredskongressen. Detta förekoms
genom anfallet, som ursäktades äfven af den fientliga
hållning Kristian IV alltjämt intog. En kejserlig armé
under Gallas följde Torstenson i spåren. Men sedan
denne förjagat alla danska trupper från Jylland,
ryckte han hastigt ned mot Gallas, som blef slagen
vid Jüterbogk (1644), hvarpå Torstenson för tredje
gången inryckte i arfländerna, slog Götz och Hatzfeld,
hvilken blef fången i det stora slaget vid Jankow
(1645) i Böhmen, och kom åter till Wiens portar. Hans
plan var att förena sig med Siebenbürgens
furste Rákóczi; men då denne ej kom fram, återvände
Torstenson och öfverlämnade i dec. s. å., till följd
af sjuklighet, befälet till Karl Gustaf Wrangel. –
Under tiden hade fransmännen, ehuru icke med lika
framgång, kämpat i västra Tyskland. Guébriant hade
slagit de kejserlige vid Kempen (1642) och trängt
in i Württemberg, sedan han fått understöd af den
armé, som under Condé slagit spanjorerna vid Rocroy
(1643). Efter Guébriants död hade väl fransmännen af
de bajerske generalerna Mercy och von Werth blifvit
slagna vid Tuttlingen (1643), men Turenne, som nu fick
befälet, intog nästan hela Rhen-Pfalz. Kort därpå
slagen af Mercy vid Mergentheim (1645), besegrade
han i sin tur denne vid Allerheim (s. å.), hvarefter
han förenade sig med Wrangel om ett gemensamt infall
i södra Tyskland. Därigenom tvangs Bajern att öfverge
kejsaren och sluta stilleståndet i Ulm (1647). Men då
kurfursten bröt detta, inföllo de förenade härarna,
efter att vid Zusmarshausen (1648) ha slagit en
kejserlig här under Melander, som sårades till döds,
i Bajern, som fullständigt utplundrades, hvarefter
de drogo sig tillbaka till Württemberg. Samtidigt
opererade en annan svensk armé under Königsmark och
Wittenberg i Böhmen, och den förre lyckades intaga
den s. k. lilla sidan af Prag (1648). I sept. ankom
pfalzgrefven Karl Gustaf för att aflösa Wrangel. Han
fortsatte belägringen af Prag, hvilken strax därefter
afbröts genom underrättelsen, att fred (se Westfaliska
freden
) blifvit sluten. Så slöts kriget framför
samma stad, i hvilken det börjat. – Jämsides med
de nu skildrade krigshändelserna kämpade man under
nästan hela tiden i norra Italien och i Spanien, i
synnerhet sedan Portugal med fransk hjälp 1640 börjat
sitt befrielsekrig mot habsburgska huset i Spanien,
vidare i Belgien och Nederländerna samt i Ungern.

Litt.: Af den utomordentligt rikhaltiga litteraturen
om Trettioåriga kriget må anföras några sammanfattande
eller Sveriges deltagande i kriget särskildt berörande
skrifter: A) Samtida nyhetstryck: "Le soldat suédois"
(1633; se Spanheim 1), Arlanibæus, "Arma suecica"
(se d. o.), G. Priorato, "Historia delle guerre di
Ferdinando secondo etc." (4 bd, 1640–51; se Priorato);
B) Väsentligen på arkivmaterial grundade äldre
skrifter: B. Ph. Chemnitz, "Der königlich schwedische
in Teutschland geführte krieg" (4 dlr, 1648,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:23 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfci/0370.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free