- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 29. Tidsekvation - Trompe /
771-772

(1919) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trippelallians

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Depretis och utrikesministern Mancini, i italienska
kammaren tillråddes (nov.) allmänt,
bl. a. af Sonnino, ett förbund med Tyskland och
Österrike-Ungern, och detta afslöts 20 maj 1882 i
Wien, sannolikt i form af tre identiska protokoll,
utväxlade mellan österrikisk-ungerske utrikesministern
Kálnoky samt ambassadörerna prins Reuss och grefve
Robilant. Fördragets innehåll hemlighölls; dess
afslutande föranledde i italienska deputeradekammaren
gillande uttalanden från alla fem ledarna för den
monarkiska vänsteroppositionen (13 mars 1883).

Trippelalliansen förnyades 1887 på fem år, 1891 till
1897, 1897 till 1902, 1902 sannolikt till 1914 och 5
dec. 1912 – enligt officiell kommuniké i oförändrad
form – till 8 juli 1920, hvarvid stadgades om
eventuell uppsägning först ett år dessförinnan. Säkra
upplysningar föreligga ej om de smärre förändringar,
som vid några af dessa förnyelser torde ha vidtagits,
men efter förbundets sprängning 1915 offentliggjordes
från Wien artiklarna 3, 4 och 7 i fördraget i den form
de egde vid Italiens utbrytning. Art. 3 stadgade: "I
händelse att en eller två af de höga kontrahenterna
utan direkt utmaning från deras sida angripas af
två eller flera stormakter, som icke ha undertecknat
ifrågavarande fördrag, och invecklas i krig med dessa,
så inträder samtidigt casus fœderis för alla de höga
kontrahenterna". I art. 4 stadgades: "I händelse att
en stormakt, som icke har undertecknat ifrågavarande
fördrag, skulle hota en af de höga kontrahenternas
statliga säkerhet och den hotade därigenom skulle
tvingas att förklara denna makt krig, så förplikta
sig de båda andra att emot sin allierade iakttaga
välvillig neutralitet. Hvar och en förbehåller sig
att deltaga i kriget och göra gemensam sak med sin
bundsförvant, om han så anser lämpligt". Art. 7
reglerade Österrike-Ungerns och Italiens ömsesidiga
Balkanpolitik. De förpliktade sig där att söka hämma
hvarje territoriell förändring i Orienten, som vore
endera kontrahenten till skada, i hvilket syfte de
skulle "ge hvarandra alla upplysningar, som äro egnade
att klargöra deras afsikter sinsemellan liksom också
emot andra makter." "Skulle likväl det fall inträffa,
att under händelsernas lopp upprätthållandet af status
quo på Balkanhalfön eller på ottomanska kusten och
öarna i Adriatiska och Egeiska hafven omöjliggöres och
att – antingen till följd af tredje makts förfarande
eller på annat sätt – Österrike-Ungern eller Italien
nödgas att å sin sida förändra status quo genom ett
tillfälligt eller permanent besättande, så skall
detta besättande ega rum blott efter en föregående
öfverenskommelse mellan de bägge makterna, hvilken
skall hvila på grundsatsen om ömsesidig kompensation
för alla territoriella eller andra fördelar, som
hvar och en af dem skulle uppnå utöfver det nuvarande
status quo, och skall tillfredsställa bägge parternas
intressen och berättigade anspråk." Artiklarnas
formulering tyder på, att trippelalliansen sedan 1887
haft formen af tre fördrag mellan kontrahenterna två
och två, hvilket bestyrkes af Friedjung på grundval
af meddelande från utrikesministeriet i Wien.

Bismarck, hvilken alltid varnat för att "spränga den
bro, som leder till Petersburg", torde redan 1884 i
samband med trekejsarmötet i Skierniewice,
ha skaffat Tyskland en "återförsäkring"
från Ryssland; denna tog 1887 formen af en
öfverenskommelse, hvars giltighet utlöpte 1890
och som då ej förnyades. Dess innehåll är kändt
endast genom antydningar i en artikel i "Hamburger
nachrichten" 24 okt. 1896; där omtalades, att till
1890 "båda rikena voro fullt ense om att, då ett af
dem angrepes, det andra skulle förbli välvilligt
neutralt". Huruvida ofverenskommelsen innehöll
några ytterligare aftal, t. ex. i Balkanfrågan,
är omstridt. Till trippelalliansens utanverk
hörde äfven Österrike-Ungerns aftal med Rumänien
af 1883 om ömsesidig vapenhjälp vid oprovoceradt
angrepp från tredje makt, hvilket biträddes först
af Tyskland och sedan af Italien. Enligt Hammann
förnyades dessa aftal 1892, 1902 och 1913. Det
tysk-österrikisk-ungerska fördraget af 1879
publicerades 3 febr. 1888, enligt officiell uppgift
"för att göra slut på de tvifvel, som på olika
håll hysts om de båda regeringarnas rent defensiva
intentioner", faktiskt som en varning mot fortsatta
ryska rustningar.

Italiens affall från trippelalliansen var länge
förberedt under fransk påverkan, särskildt genom
Delcassé och franske ambassadören i Rom (sedan 1897)
Barrère. Italienarnas ställning i Tunisien reglerades
gynnsamt 1895, en fransk-italiensk handelstraktat
afslöts 1898, en konvention af 1901 tillförsäkrade
Marokko åt Frankrike och Tripolis åt Italien i
form af ömsesidiga löften om désintéressement,
och Italien gjorde 1902 äfven en utfästelse, som
berättigade Delcassé att i ett interpellationssvar
(5 juli 1902) yttra, att "under inga omständigheter
och i ingen form kan Italien biträda vid eller
bli redskap för något anfall mot Frankrike". Det
var detta italienska närmande till Frankrike,
som föranledde tyske rikskanslern Bülow att (8
jan. 1902) i riksdagen lugnande yttra, att "i ett
lyckligt äktenskap får mannen ej genast bli ursinnig,
om hans hustru för en gång dansar en oskyldig extratur
med en annan". Extraturerna blefvo allt tätare, på
Algeciraskonferensen 1906 tog Italien Frankrikes
parti, och vid kejsar Nikolaus’ besök hos konung
Viktor Emanuel i Racconigi (okt. 1909) torde viktiga
aftal om de båda rikenas Balkanpolitik ha träffats. I
Medelhafsfrågor torde äfven ett engelsk-italienskt
närmande ha förekommit, hvarjämte den italienska
irredentarörelsen och sträfvandena efter italiensk
expansion på Adriatiska hafvets östra kust alltmer
undergräfde Italiens allians med Österrike-Ungern.

Krisen kom vid Världskrigets utbrott 1914. Italienska
regeringen förklarade då, att den ej ansåg
casus fœderis föreligga, utan ämnade förbli
neutral. Som skäl angafs, att Österrike-Ungerns
ultimatum till Serbien vore en aggressiv handling
och att Italien i strid mot förbundstraktaten ej
på förhand därom underrättats. För sin neutralitet
under hela kriget kräfde Italien stora afträdelser af
österrikisk-ungerskt område (Trentino, Triest m. m.),
hvarom långvariga förhandlingar fördes samtidigt med,
att Italien i London förhandlade med Västmakterna och
Ryssland och inträdde i kriget på deras sida. Sedan
Italien mot löfte om betydande landutvidgning
förbundit sig därtill i ett hemligt fördrag af 25
april 1915, förklarade det 4 maj förbundstraktaten
med Österrike-Ungern

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 01:56:49 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfci/0412.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free