Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trivium - Trivulzio - Trixagus - Triör - Trnovo - Trnski, Ivan - Tro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
785
Trivulzio -Tro
(läran om klotet, d. v. s. astronomi). Dessa två
ämnesgrupper blefvo under 400-talet sammanställda
af Marcianus Capella från norra Afrika i
ett en-cyklopediskt verk, hvilket länge under
medeltiden stod i högt anseende som skolbok. En
annan för medeltidens undervisningsväsen viktig
sammanfattning af samma sju vetenskaper gjordes af
den något senare Cassiodorus. Hos dennes samtida,
Boetius, träffar man, så vidt kändt är, för första
gången benämningen "quadrivium". .- Den här ofvan
som "trivium" betecknade sammanställningen iakttogs
icke alltid i medeltidens skolor, utan som trivium
räknades stundom latin, räknekonst och sång.
S. N.*
Trivulzio [-vo’ltsiå; fr. Trivulce], en förnäm
mi-lanesisk familj, hvars högsta blomstring inföll
under 1500-talet. Då lefde Gian Giacomo T. (f. 1436,
d. 1518), som stod på fransmännens sida under deras
strider uti Italien och som deras guvernör i Milano
(1499-1512) utvecklade mycken kraft, men också stor
grymhet. Äfven hans brorson, Teodoro T. (d. 1531),
var en tid guvernör i Milano; han blef 1524 marskalk
af Frankrike och sedermera fransk guvernör öfver
Genua. - Gian Giacomo T. (f. 1774, d. 1831) skaffade
sig ett namn genom sitt intresse för litteraturen
och sitt dyrbara bibliotek. Han bekostade utgifning
af äldre italienska verk, och själf ombesörjde han
en uppl. af Dantes "Convito" och "Vita nuova". -
Om markisinnan C.ristina T. se B e l g i o j o so.
(R-n B.)
Trixagus, zool. Se Hallonskalbagge.
Triör. Se Sädesrensningsmaskin, sp. 65, med fig. 5.
Trnovo, stad. Se Tirnova.
Trnski, Ivan, kroatisk författare, f. 1819, d. 1910,
utgaf 1844 den för sin tid märkliga diktsamlingen
Zvekan (Dumbom) med satiriskt innehåll. Bland
hans patriotiska dramer märkes Nikola Zrinjski ili
Sigetsko junakovanje (1866). Dessutom skref han många
folkliga berättelser och öfversatte Pusjkins "Onegin"
på kroatiska. A-d J.
Tro, försanthållande af något, hvars visshet hvilar
på grunder, som visserligen för den troende själf ha
öfvertygande bevisningskraft (s. k. "subjektiva"
grunder), men icke äro allmängiltiga, d,
v. s. ega bindande bevisningskraft för hvarje
människa med normalt förstånd (s. k. "objektiva"
grunder). Härigenom skiljer sig tron från vetandet,
som är byggdt på objektiva grunder. Klart är
emellertid, att de subjektiva grunderna kunna såväl
i och för sig som för den troende själf vara lika
verkliga och därför lika pålitliga som de objektiva,
hvaraf följer, att tron för den troende kan innebära
samma orubbliga visshet som vetandet. Hvad vissheten
beträffar, kan alltså skillnaden mellan tron och
vetandet vara endast en artskillnad och behöfver
icke vara någon gradskillnad, enär skillnaden
mellan de subjektiva och de objektiva grunderna kan,
hvad vissheten beträffar, bestå endast däri, att de
förra äro ett slags privategendom, de senare allmän
egendom. Äro den troendes subjektiva grunder däremot
mindre säkra och har han själf ej full tillit till
dem, så blir hans tro liktydig med "förmodan",
"antagande" o. s. v., i hvilken mera oegentliga
betydelse ordet tro också mycket används. - Enligt
det reli-
giösa språkbruket är tro (lat. fi’des) det häfdvunna
uttrycket för omfattandet af en religiös lära,
åskådning eller sanning. För såvidt det religiösa
innehållet alltid till stor del är något osynligt
eller osinnligt ("öfversinnligt") och vissheten
om dess sanning aldrig h. o. h. kan hvila på
allmängiltiga, objektiva grunder, utan tvärtom
väsentligen måste vara af subjektiv art, är tro
här det riktiga uttrycket. Den religiösa trons
värde beror på, huruvida den omfattar den osinnliga
verkligheten eller endast mänskliga föreställningar
och fantasier om denna verklighet, något som
aldrig kan till fullo ådagaläggas på ett objektivt
afgörande sätt (däraf omöjligheten att med objektiv
visshet uppdraga gränsen mellan "den sanna tron"
och villfarelsen 1. "vantron"). Hvarje religiös
tro är åtminstone i någon mån "uppenbarelsetro",
d. v. s. tro på en öfversinnlig uppenbarelse om
den religiösa sanningen., och "auktoritetstro",
d. v. s. tro på en auktoritet, som fått och gett denna
uppenbarelse. Men om uppenbarelsen är verklig eller
endast inbillad eller föregifven och om auktoriteten
således är att lita på eller icke, det kan vanligen
ej med objektiv bestämdhet bevisas. - Bibeln talar
om tre slags sann religiös tro, den ena till graden
högre än den andra: 1) tron på att Gud är till och
vedergäller människorna enligt samvetets vittnesbörd,
hvilken tro äfven hedningarna kunna ha; 2) tron
på Guds omvårdnad om människorna genom särskild
uppenbarelse och ledning samt på hans löfte om en
kommande frälsning, den gammaltestamentliga tron;
3) den pånyttfödande tron på Guds nåd och frälsning
genom Jesus Kristus, den kristna tron. Härvid är
dock att märka, att, enligt bibeln, tron alltid,
när den är sann, till sitt väsen innebär en sedlig
afgörelse och bestämning, i öfverensstämmelse med
trosgraden. Och hvad särskildt den nytestamentliga
tron angår, anges den vara en ny lifsprincip i
människan, "pånyttfödande". Den betecknas egentligen
aldrig som tro på "Jesu lära", utan på Jesus själf
och hans gudomliga sändning, hvarigenom den till sitt
väsen blir ett personligt lifsförhållande till honom
och till fadern, som sändt honom. Sedan den kristna
läran af kyrkan blifvit satt i system, fordrades af
kyrkans medlemmar tro på kyrkans lärosystem. Mot
den förvridning af trons begrepp och väsen, som
därigenom mer och mer gjorde sig gällande, uppträdde
reformationen, sedan enskilda röster redan förut tid
efter annan höjt sig däremot. Och i motsats till den
katolska uppfattningen af tron som ett försanthållande
af kyrkans lära sökte reformationen framhålla, att
trons väsen är "en lefvande förtröstan på Guds nåd
i Kristus". Men äfven reformationskyrkorna uppsatte
sedan sina lärosystem och fordrade af sina medlemmar
tro på dem, sådana de i sammandrag framställdes i
bekännelseskrifterna. Med anledning däraf skilde
de lutherske teologerna mellan fides, qua creditur,
"den tro, med hvilken man tror", d. v. s. omfattandet
af kyrkoläran, och fides, quw creditur, "den tro,
som man tror", d. v. s. själfva kyrkoläran, som med
tron omfattas. I denna senare mening talar man om
kyrkans "tro och bekännelse". I samma mening brukar
också den apostoliska trosbekännelsen kallas "tron"
och dess tre delar "trons artiklar".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
