Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trojanska kriget - Trojanska leken - Trojasagan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
813
Trojanska leken-Trojasagan
814
oss bekant endast genom senare författares
meddelanden. Den romerske skalden Vergilius har i
".Eneidens" 2:a bok gett en utförlig och färgrik
skildring af Tröjas intagande och förstöring. - För
forntidens greker gällde berättelserna om Trojanska
kriget som en visserligen poetiskt utsmyckad, men dock
i det hela sann skildring af verkliga tilldragelser
från deras hjältetid, och enligt deras kronografers
tidsbestämning skulle detta krig ha egt rum under åren
1194-1184 f. Kr. Inför nutidens vetenskapliga kritik
gälla dessa berättelser hufvudsakligen som produkt af
en under lång tid fortsatt sagodiktning. Dock torde
det icke med fog kunna betviflas, att till grund
för denna sagodiktning ligger den förhistoriska
verkligheten af något krig, hvilket västerländska
greker en gång utkämpat mot någon stad i det asiatiska
Eolien och sannolikt just den sjätte af de städer,
som under vidt skilda tider byggts på kullen Hissarlik
(se Tröja). - Om medeltidens poetiska behandling
af sagan om Trojanska kriget och dess orsaker samt
Tröjas förstöring se T r o j a s a g a n. A. M. A.
Trojanska leken, lat. Indus Tro’jcz. Se Cirkus,
sp. 340.
Trojasagan [trå7ja-] är ett af medeltidens mest
omtyckta sagostoff och ett af de ämnen, som med
förkärlek gjorts till föremål för skalders och
prosaisters behandling. I likhet med många andra
medeltida bearbetningar af ämnen ur den klassiska
fornsagan hämtade Trojasagan sitt material ej direkt
från de grekiska och romerska originalkällorna,
sådana som Homeros och Vergilius, utan från senare
kompilatorer, tillhörande den efterklassiska
tiden. Trojasagan hämtade sitt stoff hufvudsakligen
från två latinska verk, som voro allmänt spridda och
lästa under den äldre medeltiden och för hvilka både
Homeros och Vergilius då så godt som hade fallit i
glömska. Som deras författare uppges Dåres Phrygius
och Dictys Cretensis. Dåres skall ha varit en trojansk
präst, hvilken själf som ögonvittne deltagit i de
strider han skildrat. Hans författarskap - om också ej
hans tillvaro - har emellertid betviflats af senare
tiders forskare och detta på goda grunder, men hans
namn begagnades af en obskyr författare från tiden
efter Konstantin, hvilken före-gaf sitt verk, Historia
de excidio Trojce, vara en af Cornelius Nepos gjord
öfversättning af Dåres, efter att dennes grekiska
originalskrift upptäckts i Aten. Allt detta meddelas
i ett den påstådde öfver-sättarens företalsbref till
Sallustius Crispus. Skyd-dadt af så stora namn, kom
den falske Dåres’ arbete att åtnjuta ett anseende
och en spridning, som det ej förtjänade. Den l:a
tryckta uppl. utkom 1477 i Milano. - Det verk, som
tillskrifvits D i c-t y s och bar titeln Ephemeris
belli trojani, är betydligt mera omfattande och bättre
skrifvet än Dåres’ "Historia". Det är affattadt på
latin och innehåller, jämte berättelsen om Tröjas
belägring och förstöring, en skildring af de grekiske
hjältarnas öden efter hemkomsten. Dess källa är
hufvudsakligen Homeros, men äfven andra skalder
och historiker ha fått lämna material. Originalet,
på grekiska, ehuru skrifvet med puniska (semitiska)
bok-stäfver, skulle enligt berättelsen, ha kommit
i dagen vid en under kejsar Neros tid inträffad
jordbäfning på Kreta och sedan blifvit öfversatt
af en viss Sep-timius. Det hela är emellertid utan
tvifvel ett fal-
sarium af samma art som Dåres’ opus och efter all
sannolikhet författadt flera århundraden efter
Konstantins tid af en numera okänd auktor. Något
grekiskt original af vare sig Dictys eller Dåres
har ingenstädes kunnat anträffas, trots de ifrigaste
efterforskningar.
Ur dessa två urkunder hämtade medeltidens skalder,
direkt eller indirekt, ämnena för sina skildringar
af Trojanska kriget. Där de ej räckte till, hämtades
episoder ur andra källor, såsom "medeltidens Homeros"
(väl att skilja från sin klassiske namne), hvarmed
menas det under det mystiska författarnamnet Pindarus
Thebanus till oss bevarade verket "Epitome Iliados
homericae", en latinsk dikt på hexameter från l:a
årh. e. Kr. Äfven klassiska källor, såsom Ovidius,
Vergilius, Statius (särskildt hans "Achilleis")
m. fl., togos till hjälp. .- De äldsta kända
Trojadikterna från medeltiden äro författade på latin
af franska andlige, såsom Ber-nardus Floriacensis
(1000-talet) och Simon Capra aurea (eller Chévre d’or;
omkr. 1150), hvilka i afseende på såväl form som
innehåll anslöto sig till de gamla traditionerna. Af
liknande skaplynne äro två latinska Trojadikter af
större omfång, af hvilka den ena hade engelsmannen
Josephus Iscanus (omkr. 1200), den andra tysken
Albertus Stadensis (1249) till författare. Den förres
dikt bar titeln De bello trojano och omfattade 6
böcker; den senares Troilus utgjordes af ej mindre än
5,320 vers. Bägge dessa skalder följde hufvudsakligen
Dåres och - där han ej räckte till - andra källor,
t. ex. Dictys, Ovidius o. a. Jämte dessa latinska
alster af lärd diktkonst framträder tidigt äfven en
annan behandling af Trojasagan, sedan ämnet tagits
om händer af medeltidsromantikens bärare, de på
modernt språk diktande hof skalderna. Personerna och
händelserna äro fortfarande till namnet desamma, men
miljön är förändrad. Forntidens hjältar ha blifvit
riddare, som dela sin tid emellan torneringar och
älskogsduster. Homeros’ gudar ha förvandlats till
trollkarlar, som utöfva sin kraft medelst ädelstenar
och kostliga örter. Den äldste af dessa romantiska
diktare och tillika källan för alla de följande
poetiska bearbetningarna af ämnet var den nordfranske
trouvéren Benoit de S : t e More (omkr. midten af
1100-talet), hvars dikt La destruc-tion de Troyes
utgöres af 30,000 vers. Hufvudkällan är som vanligt
Dåres; men äfven här fingo Dictys, Ovidius och
Vergilius lämna stoff, hvarjämte Benoit själf diktade
en mängd romantiska episoder i tidens smak. Bland
dessa förtjänar särskildt nämnas berättelsen om
Troilius’ och Briseidas kärleksöden, en episod,
som blifvit berömd genom Shaksperes "Troilus and
Cressida". Benoits franska text utgafs 1870 af
A. Joly; en del däraf offentliggjordes redan 1857 af
K. Frommann (i Pfeiffers "Germania", bd 2). - Benoits
under medeltiden mycket lästa dikt blef flitigt
bearbetad af andra skalder. Så öfversattes den under
1200-talet af Jacob van Maerlant till nederländska. På
tyska bearbetades den dels afHerbort von F r i t s l
å r, hvars Liet von Troye daterar sig från de första
åren af 1200-talet (den enda kända handskriften utgafs
1837 af den nyssnämnde K. Frommann) , dels af Konrad
von Wurzburg, hvars dikt om Tröja, Der trojanische
krieg (påbör-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
