- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 29. Tidsekvation - Trompe /
825-826

(1919) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trolle, Gustaf Eriksson - Trolle, Tire Arvidsson - Trolle, Karl Axel - Trolle, Nils Axel Arvid

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

anslöt sig med lif och själ till dem, som verkado för
Kristian II:s hyllning. Belöningen härför kom, sedan
Kristian hösten 1520 slutligt betvingat Sverige:
T. återfick ärkebiskopsämbetet och verkställde i
denna egenskap konungens kröning 4 nov. T. synes icke
vid konungens uppgörelse med Kristina Gyllenstierna
för egen del ha lefvat att nedlägga sin talan mot
Sturepartiets medlemmar för de honom tillskyndade
lidandena, och 7 nov. framställde han inför konungen
kraf på skadeersättning, hvarvid han namngaf de
personer, som framför andra ansågos ha varit vållande
till öfvergreppen mot honom. Detta T:s uppträdande
måste ha berott på föregående aftal mellan honom och
Kristian, och han beredde konungen genom anklagelserna
en förevändning till Stockholms blodbad 8 nov.,
som framför allt gick ut öfver de af T. utpekade
"våldsverkarna". Trots detta kan han knappast anses
bära något ansvar för blodbadet, sådant det utfördes;
äfven om han icke ogärna såg, att hans vederdelomän
hårdt straffades, har han säkerligen menat, att det
hela skulle försiggå under mera juridiskt oanfäktliga
former, och det är otroligt, att han kunnat tillråda
exempelvis de båda biskoparna Matts’ och Vincents
afrättning. Vid konungens afresa till Danmark
kort därefter blef T. medlem af den tillförordnade
regeringen i Sverige. På denna verksamhetspost hade
han icke lycka med sig. Han blef oense med sin kollega
Didrik Slagheck, hvars grymhet och hänsynslöshet han
torde ha ogillat, och i sina sträfvanden att förmå
Gustaf Vasa och dalkarlarna att ingå förlikning
hade han lika liten framgång som i sina försök att
med makt nedslå upproret. I sept. 1521 fann han
sig föranlåten att lämna Sverige, som han sedan
aldrig återsåg. De närmaste åren uppehöll han sig
i Danmark, där han stannade, äfven sedan Fredrik
I bestigit tronen; 1524 fick han t. o. m. äran att
kröna denne. Men då det visade sig, att han icke,
såsom han väntat, med Fredriks hjälp kunde återfå
sitt ämbete i Sverige, började han ånyo fästa sina
förhoppningar vid den fördrifne konung Kristian och
begaf sig 1526 till Nederländerna för att sluta sig
till denne. Med Kristian delade han nu i flera år
landsflykten och sökte på allt sätt medverka till
konungens restitution i de nordiska rikena. Det
berodde säkert till god del på T:s inflytande,
att Kristian 1530 af svor sina lutherska böjelser,
en förutbetingelse för att han vid den planerade
återeröfringen af Norden skulle få stöd af kejsar Karl
Y och de rättrogne katolikerna i de skandinaviska
länderna. Kristians 1531 igångsatta expedition till
Norge, i hvilken T. deltog, misslyckades emellertid,
och T. föll 1532 i dansk fångenskap. Efter Fredrik
I:s död (1533) återvann han sin frihet. Med glädje
hälsade han utbrottet af Grefvefejden 1534, hvars mål
var att återuppsätta Kristian II på Danmarks tron. Af
företagets ledare, grefve Kristofer af Oldenburg,
insattes han s. å. som biskop på Fyn. T. kom så att
bli en af de grefliga truppernas anförare i slaget
vid öxnebjerg 11 juni 1535, men föll svårt sårad i
de segrande fiendernas händer och dog efter några
veckor i fångenskap. Han blef begrafven i Slesvigs
domkyrka. Olaus Petri har fällt det omdömet om T., att
han var "en styf och ensinnad man, som ingen mans råd ville
lyda" och som därigenom vållade "både sitt och meniga
rikets fördärf". Sanningen af dessa ord lär icke kunna
jäfvas. Men trots detta är måhända den dom, som af
historieskrifningen merendels fällts om honom, väl
hård, och tilläfventyrs skulle den ha blifvit något
mildare, om man mera opartiskt sökt utröna motiven för
hans handlingssätt vid de kritiska tillfällena. Både
som medlem af den svenska adelsaristokratien och som
en förkämpe för idén om kyrkans frihet och om dess
tjänares okränkbarhet och oberoende af den världsliga
makten kom han i en ovillkorlig motsatsställning
till Sten Sture d. y.; en fiendskap utbröt, som
delvis låg i tingens natur och för hvilken de i
öfrigt båda buro skulden. Denna konflikt kom så att
med logisk konsekvens bestämma hela hans följande
bana. Jfr K. Ahlenius, "Sten Sture den yngre och
Gustaf Trolle 1514-1517" (i "Hist. tidskr." 1897), och
E. Hildebrand, "Dokumenter till Stockholms blodbads
förhistoria" (i "Hist. tidskr." 1918).

5. Ture Arvidsson T., son till T. 2,
riksråd, f. omkr. 1490, d. i mars 1555 på Bergkvara,
framträder i det politiska lifvet först 1517, då han
på nationellt håll misstänktes för danska sympatier.
Han var den tiden bosatt på Bergkvara, som
sedan alltjämt var hans sätesgård. Under
Gustaf Vasas befrielsekrig flydde han till Danmark,
där Fredrik I slog honom till riddare vid sin kröning,
men togs redan 1524 till nåder af konung Gustaf och
kunde återvända till fäderneslandet. Han var sedan
konungen .trogen till sin död. På 1530-talet
inkallades han i riksrådet, men spelade aldrig
någon mera betydande roll. Under Dackefejden
var han en tid fördrifven från Bergkvara, där Dacke
själf tog sitt residens. – T. var sedan 1525 gift med
Magdalena Eriksdotter (Gyllenstierna), d. omkr. 1580.
Han hade i detta äktenskap många barn. En af
sönerna, Erik T., f. 1533, d. 1560, upprätthöll
släktens lärda traditioner och studerade i Rostock, Wittenberg
och Paris. En annan son, Arvid T., blef riddare 1561,
deltog som underamiral i sjöslaget vid Öland 31 maj 1564,
men tillfångatogs och dog i dansk fångenskap dec.
1568. Han var den siste manlige medlemmen af den
släktgren, som kvarstannat i Sverige. Af Ture T:s
döttrar var Brita gift med riksmarsken Lars Siggesson
Sparre och blef moder till Erik Sparre,
som från hennes släkt utan tvifvel ärfde sina
lärda intressen och sin kulturella läggning.

6. Karl Axel T., son till den i släktöfver-sikten,
sp. 820, omnämnde kammarherren friherre Nils T.,
landthushållarei och politiker, f. 17 juli 1810
på Klågerup i Hyby församling, Malmöhus län, d. 22
dec. 1879 i Lund, student 1820 i Lund, där han
1829 aflade examen till rättegångsverken,
tjänstgjorde några år i hofrätt samt förvaltade
sedan 1838 och egde sedan 1840 Klågerup (sedan
1842 därjämte Bjällerup). Han var 1850–67 vice
ordf. i Malmö hushållningssällskap, 1853–62
ordf. i skånska hypoteksföreningens styrelse och
1866–73 led. af Första kammaren för Malmöhus län.
Sedan 1859 var han kammarherre. T. blef 1861 led. och
1874 hedersled, af Landtbruksakad.

7. Nils Axel Arvid T., friherre, den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:23 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfci/0439.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free