- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 29. Tidsekvation - Trompe /
861-862

(1919) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trolofningsbarn - Trolofningsring - Trolöshet mot hufvudman - Troman (Konungens troman) - Tromb - Tromb - Tromba marina - Trombetas - Trombidium - Trombin - Trombocyt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

861

Trolofninösring-TromboS

voro trolofvade eller efteråt ingått trolofning med
hvarandra. Ett barn skall anses som trolofningsbarn,
äfven om något äktenskapshinder står i vägen för
dess föräldrars äktenskap; men äro föräldrarna med
hvarandra besläktade eller besvågrade i rätt upp-
och nedstigande led, eller äro de hel- eller half
syskon, eller är endera gift med annan, så kräfves,
för att barnet skall få räknas som trolofningsbarn,
att åtminstone den ene af föräldrarna vid barnets
aflelse var i god tro, d. v. s. ej visste och ej
heller på grund af föreliggande omständigheter
borde inse, att ifrågavarande äktenskapshinder
förelåg. I olikhet med andra barn utom äktenskap
åtnjuta trolofningsbarn rätt att bära sin faders
släktnamn samt arfsrätt efter fadern, däremot icke
(såsom barn i äktenskap) efter andra släktingar på
fädernet. Begreppet trolofningsbarn har införts
i vår rätt genom lagen om barn utom äktenskap 14
juni 1917; tidigare räknades ifrågavarande barn
(liksom deras motsvarighet, braut-kinder, i äldre
tysk partikulärrätt) som äkta barn (se Oäkta
barn). I Finland är så alltjämt förhållandet.
C.G. Bj.

Trolofningsring, ring, som anger, att bäraren däraf
är trolofvad eller gift. Seden, att den kvinnliga
kontrahenten som ett tecken af gifvet äktenskapslöfte
eller slutet äktenskapsförbund bär en fingerring, går
i de gamla kulturländerna vid Medelhafvet tillbaka
till tiden före kristendomen. I det nordligare
Europa blef det däremot kyrkan, som införde detta
bruk. Först förekom ringen endast vid trolofning. Vid
reformationens införande hade dock vigselringen kommit
allmänt i användning äfven i Sverige. Enligt 1529 års
kyrkohandbok skulle prästen först viga ringen genom en
bön, hvarefter brudgummen tog den och under uttalande
af treenighetens namn satte den först på brudens
pekfinger, sedan långfinger och sist ringfinger,
där den fick förbli sittande. 1614 före-skrefs,
att denna ringpåsättning skulle ske på vänstra
handen, något som antyder, att detta förut icke
heller hos oss varit regel. Beträffande denna fråga
voro nämligen öfver hela Europa meningarna stridiga,
och bruket växlar än i dag i skilda länder. Seden att
äfven den manliga kontrahenten erhåller en ring synes
vara ung. I slutet af 1600-talet kom det i vårt land
vid furstliga bröllop först i bruk, att äfven bruden
å sin sida gaf brudgummen en ring. I en senare tid
har ock det bruket uppstått, att hustrun bär både
förlofnings- och vigselring. Litt.: S. Bselter,
"Historiska anmärkningar om kyrkoceremonierna"
(2:a uppl. 1783), och Troels-Lund, "Dagligt liv i
Norden i det sekstende aarhundrede" (l:a uppl. bd 9).
N. E. H.

Trolöshet mot hufvudman, jur., benämnes vanligen det
brott, som afhandlas i Straffl. kap. 22: 14. Den där
stadgade straffbestämmelsen afser endast personer,
som äro rättegångsfullmäktige eller "sysslomän",
med hvilket sistnämnda uttryck i lagen egentligen
torde förstås personer, som hos sig förena ett
på aftal grundadt uppdrag att för annans räkning
företaga rättshandlingar samt en fullmakt att
därvid företräda honom. Stadgandet tillämpas
emellertid äfven på personer, som allenast äro
uppdragstagare, t. ex. kommissionärer. Därjämte skall
det enligt uttrycklig föreskrift jämväl tillämpas på
"styrelseledamot i bolag eller för-

ening eller annan, som är satt att leda bolagets
eller föreningens angelägenheter". Utanför dess
tillämplighetsområde falla däremot alla ämbets-och
tjänstemän samt antagligen äfven andra personer,
som i kraft af offentlig myndighets förordnande
innehar uppdrag att vara rättsligt verksamma i annans
intresse, t. ex. en förmyndare. Ej heller afses
ett kränkande af på aftal grundade förpliktelser,
som afse något annat än ett uppdrag att företaga
rättshandlingar för annans räkning. Den straffbara
gärningen består i ett kränkande af någon i
uppdraget grundad förpliktelse, som innefattar
ett uppsåtligt främjande af egen eller annans
fördel "till hufvudmannens skada". Om innebörden i
sistnämnda uttryck synes man i rättspraxis ännu icke
vara fullt säker. Det riktiga torde vara, att häri
endast ligger ett kraf på, att (förmögenhets-)skada
verkligen genom gärningen tillfogats hufvudmannen,
icke ett kraf på, att handlingen skall ha företagits
i sådan afsikt. Förfarandet kan vara af de mest olika
slag. Det kan innebära, att en vinst icke tillföres
hufvudmannen, som rätteligen bort tillföras honom,
att en förmögenhetsförlust tillfogats honom antingen
genom en ökning af hans passiva eller en minskning
af hans aktiva. Innefattar den i sistnämnda fall
ett plikt-vidrigt förfogande öfver en hufvudmannen
tillhörig sak, som han i och för uppdraget fått
till sig öfverlämnad, innefattar gärningen ofta
förskingring (se d. o.). Straffet för ifrågavarande
brott är numera detsamma som straffet för förskingring
i Straffl. kap. 22: 11. Före tillkomsten af 1890 års
lagändring var det väsentligt lägre. N. S-g.

Troman (Konungens troman), förr bruklig, numera
ej använd titel på innehafvare af en viss rang i
Sverige. Troman benämndes den, som innehade någon af
graderna från generalmajor t. o. m. öfverstelöjtnant,
och till troman räknades landshöfdingar, Sveriges
ackrediterade sändebud, kommendörerna af de
k. riddarordnarna och riddarna af Karl XIILs orden
samt ledamöter af Svenska akad. och biskopar.

Tromb (fr. trombe, it. tromba, möjligen af lat. turbo,
hvirfvelstorm), skydrag. Se Luftströmmar.

Tromb (grek. throfmbos), med. Se Blodpropp. Jfr T r
om b os.

Tromba marina [trå’m-], it., mus. Se Trum-petmarin.

Trombe’tas [-taj], högerbiflod till Amasonfloden.

Trombi’dium, zool. Se Leptus autumnalis.

Trombln, kem. fysiol. Se Fibrinferment och
Koagulation.

Trombocyt, Trombogen och Tromb o-k i n ä s, fysiol. Se
Koagulation 2.

Trombcne [tråmbåne], it, mwsv basun (se d. o.).

Trombos [-ås], lat. throfmbosis, med., blodets
koagulation inom blodkärlen hos den lefvande
organismen. Vid koagulationen öfverföres blodet från
flytande till fast form. Den fasta blodbildningen
kallas tromb 1. blodpropp. Betingelserna för en
trombos äro förändringar af dels blodströmmen, dels
kärlväggen, dels blodets beskaffenhet. De närmare
företeelserna vid trombosen äro af dels fysikalisk,
dels kemisk natur. Trombos är en mycket vanlig sjuklig
företeelse. Många sinsemellan olikartade moment kunna
orsaka den-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:05:12 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfci/0457.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free