- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 30. Tromsdalstind - Urakami /
15-16

(1920) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trondhjem ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

15

Tronföljd

16

tronföljden afgörande val, till följd hvaraf,
då tronföljaren icke blifvit förut vald, alltid
en mellantid där uppstår mellan föregångarens
afträdan-de och den nyvalde efterföljarens tillträde
till tronen, medan i arfriket (se d. o.) konungen,
såsom det heter, aldrig dör ("le roi est mört,
vive le roi!"). I valriket kan dock vara genom lag
eller sed bestämdt, att valet skall hålla sig inom
en viss släkt, så länge lämpliga medlemmar af denna
finnas. Denna förbindelse mellan arf och valrätt var
utmärkande för den gammalgermanska statsförfattningen
och fortfor i Sverige, äfven sedan detta land under
medeltiden förklarats för ett valrike. På en del
håll gaf den upphof till fullständigt arf-rike, men
då betraktades till en början successionen som rent
privaträttslig, och riken delades därför ofta som
andra gods. Statens fordran på enhet och odelbarhet
nödvändiggjorde emellertid en författningsenlig
reglering af arfsföljden i öfverensstämmelse
härmed, och med länsväsendets majo-ratsprincip
till förebild antogs då vanligen som grund för
successionsordningen inom dynastien förstfödslorätten
i rätt nedstigande led, den lineala primogtnituren,
d. v. s. företräde åt äldre gren framför yngre och
inom samma led för den äldre framför den yngre
med iakttagande af representationsrätt, enligt
hvilken t. o. m. den aflägsnaste descendent intar
förut afliden ascen-dents plats framför den förre
troninnehafvarens lefvande barn. Den skillnad,
som förefinns i tronföljdsordningen inom olika
stater, beror hufvudsakligen på, om och huru långt
successionsrätt inrymmes åt kognater, d. v. s. kvinnor
och deras afkomlingar. Tronföljdsordningen kan
därför vara antingen agnatisk, då successionen med
ovillkorligt uteslutande af kvinnlig stam öfvergår
blott på stamfaderns manliga bröstarfvingar, eller
kogna-tisk, då den öfvergår äfven på kvinnliga
bröstarfvingar, enligt regeln dock med företräde
för manliga bröstarfvingar, men allenast inom samma
led, hvadan, då successionen öfvergått på en linje,
troninnehafvarens döttrar gå före hans bröder eller
andra agnater, eller ock agnatisk-kognatisk, då
successionen, först sedan hela den manliga stammen
utgått, öfvergår på kvinnolinjen med företräde inom
denna nya dynasti för manliga bröstarfvingar, så länge
sådana finnas. I hvilken ordning de kvinnliga linjer,
som stå i lika nära släktskapsgrad till den siste
agnaten, skola vara suc-cessionsberättigade, kan vara
på olika sätt bestämdt i olika länder. Den agnatiska
arfföljdsord-ningen, hvilken ännu är bestämd efter den
franska saliska lagens grunder, var den, som alltmer
gjorde sig gällande och har blifvit införd i Sverige,
Norge, Belgien, Italien, Preussen och Danmark. Den
kognatiska blef rådande i Storbritannien, Spanien
och Portugal, den agnatisk-kognatiska i Holland,
Österrike-Ungern, Ryssland samt åtskilliga tyska
furstendömen. Som villkor för att en medlem af en
dynasti, som skall kunna komma i fråga till tronföljd,
må intaga tronen gäller, att han härstammar från
stamfadern, d. v. s. den, som för sig och sin ätt
förvärf vät kronan, och i regel (undantag Norge
under medeltiden) att han är af äkta börd, hvarjämte
dessutom på sina ställen fordras, att han skall vara
aflad i jämbördigt äktenskap äfvensom att bifall till
äktenskapet getts

af dynastiens regerande hufvud, stundom också af
folkrepresentation. Vidare kunna vara föreskrifna
personliga behörighetsvillkor, såsom bekännelse af en
viss troslära, normalt sinnestillstånd, frihet från
kroppslyten. De bestämmelser om successionsrätten och
successionsordningen, som sålunda ges, ingå i den
offentliga rätten, hvaraf de bilda en viktig del,
och ändras i den ordning, som för statsrättsliga
lagars stiftande är bestämd. På sina ställen har dock
som villkor för ändrings genomförande äfven krafts
bifall därtill af ättens successions-berättigade
medlemmar. Stadganden, hvarigenom afsetts att
ge större helgd åt en viss tronföljdsordning,
särskildt mot ofvannämnda slags anspråk, ha stundom
benämnts pragmatisk sanktion (se d. o.). Sverige
blef under medeltiden ett valrike. Det heter
nämligen i Landslagens konungabalk, kap. B: "Nu är
till konungsriket i Sverike konunger väliande oc ey
arf vande". Dock skulle helst en "af konungasynom"
utses till konung. Men på Västerås riksdag 1544
kom 13 jan. en arfförening till stånd (jfr Sverige,
sp. 1207), hvarigenom ständerna "lofvade och svuro"
att, så länge Gustaf l:s "konungsliga manskönssläkte
och lifsärfhärschaffter för honden och lefvandes
are", dem hålla för sina "rätte, naturlige konunger,
furster och herrer", först den äldste och "sedan
ifrån linien till linien". Sverige hade därmed fått en
tronföljdsordning med agnatisk lineal primo-genitur
(se d. o.). Om konungaätten utginge på manslinjen,
skulle val ske. Denna arfförening fick sin tillämpning
endast på Erik XIV, ej på hans son. Eiksens ständers
beslut 1569 fråndömde Erik och hans efterkommande
rättigheten enligt 1544 års arfförening till kronan,
som i dess ställe tillföll Johan III. Tronföljdsrätten
hade 1544 getts utan något förbehåll, men den
förargelse Eriks giftermål med hans frilla hade väckt
föranledde, att i den vid 1582 års riksdag beslutna
stadgan om "konungslig och furstlig rättighet"
intogs en bestämmelse, att successionsrätt skulle
förloras genom giftermål med ofrälse kvinna. Detta
upptogs dock ej i följande arfföljdsordningar förr
än under 1800-talet, men då utsträckt till förbud
mot giftermål med alla kvinnor af icke furstlig börd
(se nedan). 7 mars 1590 beslöto ständerna i Stockholm
antagandet af en ny arfförening, hvilken utgör en
förnyelse af 1544 års arfförenings bestämmelser om
agnatisk tronföljd för Johan III: s afkomlingar,
med sekundogenitur (se d. o.) för brodern Karl och
hans manliga efterkommande, men med det tillägg att,
därest hela manslinjen utginge och arf vingar af
kvinnliga linjen lefde, ständerna skulle anamma och
bekänna som drottning den "konungadotter, om hon till
är, eller ock furstedotter, som då äldst och oförssdd
(ogift) är", hvarigenom tronföljden sålunda nu blef
agnatisk-kognatisk. I hvilken ordning prinsessor
af olika grenar skulle vara arfsberättigade,
namnes icke. Dock bestämdes, att arfsrätt ej skulle
åtnjutas af dem, som ingingo giftermål med inländsk
eller utländsk herre utan ständernas samtycke. Denna
arfförening kom att tillämpas endast på Sigismund,
hvilken med hela sin ätt skildes från tronen
på Linköpings riksdag 1600. Därefter kom en ny
arfförening till stånd, på Norrköpings riksdag. 22
mars 1604. Genom denna fästes arfsrätten vid

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:35:15 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcj/0024.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free