Print (PDF) - On this page / på denna sida - Trozellis fond ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
55 Trumbyggnader-Trumma 56 Detroit, Michigan. Se Nordamerikanska litteraturen, sp. 1172. - 3. John T., son till T. l, målare, f. 6 juni 1756 i Lebanon, d. 10 nov. 1843 i New York, deltog någon tid i frihetskriget som adjutant åt Gates och Washington, utbildade därefter sina konstnärliga anlag hos Benj. West i London och frambragte hufvudsakligen historiemålningar med ämnen mestadels från nämnda krig: Slaget vid Bunkerns Mil (1786), Montgomerys död (s. å.) och Washington före slaget vid Princeton (1792). T. var en samvetsgrann och alsterrik konstnär. Under sitt presidentskap för konstakademien i New York (1816-25) bidrog han mycket till dennas höjande. Af hans arbeten finnas 57 i Yale colleges T.-galleri och några på Kapitolium i Washington. - 4. Lyman T., politiker, f. 12 okt. 1813 i Colchester, d. 25 juni 1896 i Chicago, blef 1837 advokat i Belleville, Illinois, var 1848-53 domare vid Illinois' högsta domstol och 1855-73 senator för Illinois. Han tillhörde urspr, det demokratiska partiet, men ogillade Douglas' Kansas-Nebraska bill och öfver-gick därför till det republikanska partiet. 1860 var han påtänkt till republikansk presidentkandidat, men förordade i stället Lincoln, till hvars förtrognaste rådgifvare han hörde under inbördeskriget. T. var i senaten ifrigt verksam för slaf-varnas frigörelse, röstade vid riksrätten mot president Andrew Johnsson 1868 för dennes frikännande, återgick senare till det demokratiska partiet, återupptog 1873 i Chicago sin advokatverksamhet, slöt sig 1894 till populistpartiet och väckte s. å. stort uppseende genom att trots sin höga ålder åtaga sig försvaret af de strejkande järnvägsmännen i Chicago. - 5. James H a m-mond T., historiker och språkvetenskapsman, f. 20 dec. 1821 i Stonington, d. 5 aug. 1897 i Hartford, var 1847-52 och 1858-61 biträdande samt 1861-66 ord. statssekreterare i Connecticut och 1863-89 president i Connecticut historical socie-ty. Bland T:s arbeten märkas The composition oj indian geographical names (1870), The best methods af studying the indian languages (1871) och The true blue laws of Connecticut (1876). T. utgaf "The colonial records of Connecticut" (3 bd, 1850-59). - 6. Gurdon T., målare, f. 5 maj 1841 i Stonington, d. 1903, gjorde sina studier i Hartford och i New York under James Hart, hvarpå han slog sig ned i Hartford. Bland hans verk nämnas Moriskt vakttorn på Spaniens kust samt några intressanta fiskbilder med benämningarna A critical moment, Plunge for lif e och Över the falls, hvilka - såsom det heter - "vittna om grundliga iktyologiska studier". l, 4 o. 5 V. S-g. 3 o. 6 (G-gN.) Trumbyggnader. Se Kloak. Trumeau [trymå], fr. Se T rym å. Trumeld (ty, trommelfeuer), en under Världs- kriget uppkommen benämning, hvarmed man velat beteckna den ytterst intensiva masseld från artilleripjäser, företrädesvis gröfre, hvilken förekommer i ställningskriget vare sig på den anfallandes sida, en viss tid före anfallets igångsättande, eller på försvararens sida, vid anfallets af slående. I senare fallet har elden äfven fått det mera karakteristiska namnet s p ärr el d (se d. o.). G. af Wdt. Trumf (fr triomphe, eg. triumf, seger), i kortspel den färg, som sticker öfver de andra; kort af högsta färg. Trumgräshoppan, zool. Se Gräshoppor, sp. 479. Trumhinnan (membräna tyfmpani), anat. Se Hörselorgan och öronsjukdomar. Trumhålan (ca1 vitas ty'mpani), anat. Se Hörselorgan. - Trumhålans sträng. Se H j är n ner ver, sp. 850. Trumma. 1. Mus. (it. tamburo, cassa, fr. tam-bour, caisse, eng. drum, ty. trommel, af fnhty. trumba), ett urgammalt slaginstrument, bestående af en trä- eller bleckcylindeir, hvars båda ändar äro öfverspända med hudar (pergamentkalfskinn), som fasthållas af träringar och kunna (för att få tonen klarare) mer eller mindre åtdragas medelst en stämnyckel och läderslingor i snören, som löpa i sicksack mellan träringarna, eller medelst ett system af skrufvar, hvilken senare metod nu brukas mest. På de mindre arterna löper tvärs öfver den undre huden en stark tarmsträng, den s. k. sejaren 1. sångsträngen, genom hvars skallrande den skrällande tonen uppkommer. Den öfre fallen anslås med små träklubbor, trumpinnar, hvarvid endast rytmiken, men ingen bestämd ton af ses. Fallens vibrationer fortplantas till den i cylindern inneslutna luften och vidare till den undre fallen. Hvirfveln noteras, liksom för pukan, såsom drill eller tremolo. Man skiljer mellan tre arter af trumma: stor trumma, utan sejare, med cylinder af trä, mässing eller aluminium, utgör ett orkesterinstrument och anslås med en enda trumpinne (försedd med stor, skinnbeklädd knopp), Militärtrumma, vanligen i förening med bäcken samt ger en kort dof ton, r ulltrumma, något mindre och tämligen långsmal, samt militärtrumma (se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
