Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tryckfrihet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
75
Tryckfrihet
76
ser samt politieföreskrifter för de näringar,
som för skriftens tryckning och försäljning behöfva
anlitas. Det dröjde lång tid efter boktryckarkonstens
uppfinning, innan man lyckades träffa riktiga ledande
principer för denna lagstiftning, sådan den bör vara,
nämligen att bevara allmänt lugn, utan att återhålla
allmän upplysning. Och det dröjde länge, innan själfva
tryckfriheten såsom sådan vann erkännande. Till en
början sökte man tillse, att ej andra än allmännyttiga
skrifter utspredos. Man anordnade en särskild
uppsikt af offentlig myndighet öfver pressen. Därvid
begagnades först det medel, som kyrkan användt för
att hindra religionsfientliga skrifters spridning,
nämligen censur (se d. o.), innan skriftens tryckning
tilläts, i samband hvarmed för utöfning af boktryckar-
och bok-handslsyrkena fordrades särskildt tillstånd
af offentlig myndighet. De bojor, med hvilka pressen
sålunda fjättrades, bibehöllos i de flesta länder
långt in på 1800-talet. England var det första
land, som af skaffade censuren (1694), och där
gjordes gällande den grundsatsen, att hvar och en
är berättigad att trycka skrifter med ansvar för
den, som ger skriften något slags offentlighet,
samt att detta ansvar kan utkräfvas blott efter
allmän lag och inför domstol, sedan åtal i laga
ordning skett och jury yttrat sig i saken. Censurens
upphäfvande hade till påföljd, att tillståndsbref
som villkor för anläggning af boktryckeri borttogs,
men vissa föreskrifters iakttagande förbands med
yrkets utöfning. I Nord-Amerikas förenta stater
gjorde sig liknande grundsatser gällande och fingo
sitt uttryck uti en till konstitutionen i dec. 1791
fogad tilläggs-artikel, hvilken förbjöd kongressen att
stifta någon lag, hvarigenom tal- eller tryckfriheten
inskrän-kes. I Sverige blef redan dessförinnan,
2 dec. 1766, en särskild tryckfrihetsförordning
utgifven och fastställd som grundlag. Genom
densamma blefvo i afseende på rättigheten att
utge skrifter samma grundsatser som i Englands
lagstiftning antagna. Ansvaret ålåg författaren,
och boktryckaren kunde freda sig från ansvar,
om han kunde bevisligen uppge författaren. Denna
frihet led dock intrång genom de inskränkande band,
som skråväsen och privilegier lade på boktryckeri-
och bokhandelsyrkenas idkande. I Frankrike kom genom
revolutionen tryckfriheten som allmängiltig grundsats
till erkännande, i det den upptogs i art. 11 af
"Déclaration des droits de rhomme et du citoyen"
(1791) bland de allmänna medborgerliga rättigheterna
och ytterligare garanterades uti tit. I. af 1791 års
konstitution, hvarigenom hvar och en berättigades att
genom tryck offentliggöra sina tankar, utan att hans
skrifter kunde undergå någon censur eller inspektion
före deras offentliggörande, samt under ansvar för
tryckfrihetens missbruk endast i de uti lag bestämda
fallen. Den tryckfrihet, som sålunda i lagstiftningen
erkändes, slog ej för tillfället någon kraftig rot på
Europas fastland, icke en gång i Frankrike. Där man
icke ville öppet använda censur, begagnade man sig af
koncessions-och privilegiisystem, med därtill hörande
uppsikt öfver boktryckeri och bokhandel, för att
hålla pressen i ledband. För rätt att utge tidningar
erfordrades särskilda tillståndsbref; för öfvervakande
af det sätt, hvarpå rättigheten begagnades, anordnades
särskild uppsikt af offentlig myndighet, hvil-
ken tillades rätt att indraga misshagliga nummer,
ja h. o. h. fråntaga utgifvaren all rätt att utge
samma eller annan tidning. I Frankrike, där Napoleon
redan som förste konsul förklarat, att franska folkets
lynne ej tillät tillämpningen af pressens frihet på
tidningar och ströskrifter, utvecklades detta system
så, att genom begränsning af det antal tidningar, som
finge utges, samt begagnande af indragningsmakt mot
misshagliga tidningar och f. ö., då så behöfdes, äfven
af censur kejsaren behärskade hela pressen. Början
af 1800-talet visar öfverallt, med undantag af
Storbritannien och Nord-Amerika, censur eller annan
uppsikt öfver pressen och tryckerierna i förening med
indragning och undertryckning af för de makthafvande
misshagliga skrifter. Hvad Sverige beträffar under
denna tid se Censur.
I den mån som det konstitutionella statsskickets
grundsatser slagit rot i folkmedvetandet, lärde de
styrande sig inse fåfängligheten af bemödanden att
genom tvångsmedel öfver pressen vinna det inflytande
på allmänna meningen, som eftersträfva-des, samt
nödvändigheten att lossa på pressens tvångsband. Först
vände man sig mot censuren. Sverige gick i spetsen
för denna reform. Sedan i 1809 års R. F. § 85
Tryckfrihetsförordningen blifvit bestämd att vara en
af rikets grundlagar och i § 86 uttalats grundsatsen
om tryckfriheten såsom hvarje mans rättighet att
utan några af den offentliga makten i förväg lagda
hinder utge skrifter, blef i den därefter (9 mars
1810) utfärdade första Tryckfrihetsförordningen §
l, mom. 2° såsom ett sedan dess alltid iakttaget
bud föreskrifvet, att någon tryckningen föregående
granskning af skrift eller något förbud mot tryckning
däraf ej finge ega rum. Några år därefter (1814) blef
i Norges grundlag samma frihet garanterad. Den efter
restaurationen i Frankrike 1814 utfärdade oktrojerade
författningen (la charte constitutionnelle)
garanterade rättigheten för franska medborgare
att offentliggöra och låta trycka sina tankar,
dock i öfverensstämmelse med lagarna, hvilka borde
tillbakavisa ("reprimer") denna frihets missbruk, och
genom lagen af 21 okt. s. å. blef censur påbjuden för
alla arbeten under 20 ark. Tidningarna, som belades
med särskild stämpelskatt, kommo i full afhängighet
af styrelsen, hvilken äfven bibehölls vid sin makt
öfver boktryckeri och bokhandel. Genom lagen 17 maj
1819 upphäfdes denna censur, och lagstiftningen
bestämde sig för repressiva i st. f. preventiva
åtgärder, dock ej h. o. h., ty för att förskaffa sig
garantier emot den periodiska pressens själfsvåld
införde man i Frankrike liksom samtidigt i England
borgenssystemet. Genom lagen af 7 juni 1819 bestämdes,
att hvar och en, som ville ge ut en tidning eller
periodisk skrift, som behandlade politiska eller
nationalekonomiska ämnen och utkomme oftare än en
gång i månaden, skulle deponera en penningsumma,
hvilken summa, då den var på sin höjdpunkt, uppgick
till 50,000 frcs. Detta system var olika med det
engelska däniti, att i England den åsyftade garantien
söktes ej i form af deposition af penningar, utan i
form af borgen utaf 2 eller 3 personer för en viss
summa, uppgående till 400 pund st., då tidning utgafs
i London, eljest 300 pund, såsom säkerhet för att
tidningens utgifvare skulle betala ådömda böter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
