Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tryckfrihet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
77
Tryckfrihet
och skadestånd. Borgeussystemet utträngde ej
h. o. h. censuren. Oaktadt censurens afskaffande
blifvit 1819 i Frankrike påbjudet, tillät
lagstiftningen dess användning undantagsvis, till
dess Julirevolutionen (1830) medförde upptagandet
i den konstitutionella kartan af 14 aug. 1830
af ett uttryckligt förbud emot återinförandet af
censur. Borgenssystemet bibehölls dock, äfvensom
koncessions- och inspektionssystemen i afseende på
skrifters utgifning, tryckning och spridning.
Frankrike utöfvade ett ej ringa inflytande på
andra länders lagstiftning. 1814 års franska
lagstiftning ang. censur af broschyrer efterföljdes
i andra länder, särskildt i den på kongressen
i Karlsbad antagna provisoriska presslagen för
Tyska förbundet 20 sept. 1819. Borgenssystemet
vann äfven efterföljd. Större blef inflytandet af
1830 års reform. Detta visade sig först i 1831 års
belgiska grundlag, som garanterade pressen en frihet,
hvilken ej allenast innebar förbud mot censur och mot
borgenssystem för periodiska skrifters utgifning,
utan äfven utsträcktes till skydd för boktryckare,
bokhandlare och förläggare mot obefogade åtal
genom bestämmelsen att, om upphof s-mannen till den
brottsliga skriftens utgifning (författare eller
utgifvare af arbete, som han icke själf författat)
är känd och bosatt i Belgien, må ingendera af dessa
näringsidkare åtalas. I franska konstitutionen 4
nov. 1848 uttalades åter tryckfrihetens grundsats
med ovillkorligt förbud mot censur; äfven
borgenssystemet upphäfdes, men för att inom kort
återställas. För boktryckarens, bokhandlarens,
kolportörens ställning gjordes dock föga. Genom
1849 och 1852 års presslagar skärptes kontrollen;
varnings- och indragningsmakt anordnades. 1848 års
rörelse medförde för Tyskland upphäfvande af 1819
års presslag, och i tyska folkets "Grundrechte",
hvilka genom promulgationslagen 27 dec. 1848 gjordes
gällande, blef pressens frihet i hela sin vidd
erkänd. Grundrättigheterna stannade emellertid
på papperet, utom hvad censurens upphäfvande
beträffar, ty denna återinfördes ej. F. ö. gingo
de tyska staterna i Frankrikes fotspår i 1851 års
preussiska och 1852 års österrikiska presslag och i
Tyska förbundets beslut (6 juli 1854) ang. allmänna
bestämmelser till förhindrande af tryckfrihetens
missbruk. Borgenssystemet och rätt för styrelsen att
efter eller utan föregående varning indraga tidningar
upptogos äfven i lagstiftningen. I Danmark blef
efter tingens nya ordning, som infördes genom 1849
års grundlag, trycktvånget upphäfdt, och genom lagen
ang. pressen 3 jan. 1851 garanterades tryckfriheten. I
1848 års schweiziska förbundsförfattning garanterades
tryckfriheten. Äfven i Frankrike började Napoleon
III på 1860-talet mildra presstvånget, och genom
nationalförsvarsregeringens dekret af 10 sept. 1870
samt lag af 15 april 1871 fullbordades frigörelsen;
dock kvarstod ännu borgenssystemet jämte skatt på
papper, som användes för kautionspliktiga tidningar,
till dess alla preventiva hinder borttogos genom
presslagen af 29 juli 1881. I England, som äfven
frigaf kolporteringen, hade redan 1869 borgenssystemet
för tidningar af-skaffats, sedan stämpel och andra
afgifter, som drabbat tryckta skrifter, blifvit
1855-61 borttagna. Efter Tyska rikets bildande
(1871), hvar-
vid presslagstiftningen gjordes till en
riksangelägenhet, utfärdades presslagen för Tyska
riket 7 maj 1874, hvarigenom alla de preventiva
hinder, som förut förefunnos för skrifters utgifning,
boktryckeri, bokhandel och kolportering, blefvo
undanröjda och samtliga de i de tyska "Grundrechte"
innehållna löftena om pressens frihet och skydd af lag
vid ansvars utkräfvande för missbruk af tryckfriheten
förverkligade. I de flesta öfriga länder äro dessa
grundsatser äfven genomförda.
Sedan man sålunda i allmänhet öfvergett tanken på
att genom pressen styra den allmänna meningen,
har man uppställt som ledande grundsats för
lagstiftningen att med skydd för tryckfriheten
tillse, att dess missbruk bli straffade och att
såväl gärningsmännen som de, hvilka som delaktiga
medverkat vid den begångna förbrytelsen, träffas
af straffet, att lagligheten af tryckt skrifts
innehåll blir opartiskt bedömd af laga domstol,
för hvilket ändamål man i allmänhet anser rättegång
med jury af nöden, samt att parterna må åtnjuta
laga rättegångsförmåner. Det, som vid stiftandet
af presslag möter största svårigheten, är att med
ansvar träffa rätta personer, till följd däraf, att
i en skrifts utgifvande och offentliggörande i tryck
flera personer kunna deltaga, nämligen författare,
utgifvare af annans arbete, redaktör af periodisk
skrift eller samlingsverk, hvari såväl egna som andras
litterära alster sammanföras, boktryckare, bokhandlare
och vid sina tillfällen särskild förläggare, som
mot eller utan ersättning åtar sig med utgifningen
förenade ekonomiska bestyr och kostnader. Enär
den skadegörande verkan, som en skrifts utgifning
medför, består i den sinnesstämning, som däraf
alstras hos allmänheten, faller ansvaret på den,
som offentliggör skriften, lika mycket som på den,
som författat den. I allmänhet gäller som regel, att
författaren äfven måste ansvara för offentliggörandet,
enär detta ej kan ske utan hans vetskap eller ock
åtminstone hans tysta samtycke. Fall kunna dock
inträffa, då gärningsmannens ansvar kan åligga
annan person än författaren, t. ex. om denne är död
eller utgifningen skett utan hans vilja eller vetskap
eller ock författaren vill vara anonym och ej på eget
ansvar utge skriften. I dessa fall är utgifvaren att
anse som gärningsmannen, likasom ock utgifvare eller
redaktör, som bestämmer innehållet af en periodisk
skrift eller ett samlingsverk. Som delaktig straffas
den, som med vetskap om skriftens brottsliga innehåll
medverkat till att frambringa den skadegörande verkan,
som kännetecknar förbrytelsen. Som emellertid med
tillämpning af denna princip tryckfrihetsförbrytelser
i en mängd fall och just i dem, där ansvars
utkräfvande vore af vikt för samhället, skulle
kunna bli ostraffade, har man ansett sig böra
supplera dessa allmänna rättsregler i afseende
på ansvarsskyldigheten och rättsförfarandet med
särskilda bestämmelser därom. Med afseende på dessa
förhållanden har lagstiftningen ang. pressen stadgat
särskilda regler om ansvarighet för offentliggörande
af tryckt skrift af brottsligt innehåll, där man
icke, såsom enligt det engelskamerikanska systemet,
ansett tillämpningen af allmän lag göra till fyllest,
därvid utgående från den grundsats, att hvar och en,
som medverkat vid skriftens tryckning eller spridning,
kan tilltalas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
