- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 30. Tromsdalstind - Urakami /
79-80

(1920) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tryckfrihet - Tryckfriheten den välsignade, tidning. Se Lund, P. af - Tryckfrihetsförordningen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

79

Tryckfriheten den välsignade-Tryckfrihetsförordningen

80

och straffas för innehållet, därest han icke
kan styrka, att han handlat i god tro. Två
system ha annanstädes gjort sig gällande
ang. gärningsman-naansvar. Det ena är den i belgiska
lagstiftningen antagna s. k. responsabilité des
cascades, som utgår från successiv, eventuell
ansvarighet i nyss angifna ordning med uteslutande af
fjärmare an-svaring, då närmare kunnat öfvertygas,
så att man vid ansvarets utkräfvande vänder sig
först till boktryckare eller försäljare och därifrån
ledes till förläggare och sist till författare eller
utgifvare, medan vid fråga om ansvarsskyldigheten
författare eller utgifvare är den, som i första
rummet bör som ansvarig straffas. Det andra systemet,
som blifvit följdt i den 1874 utgifna tyska rikslagen
ang. pressen, sammanfaller med det belgiska i fråga om
den eventuella ansvarigheten för hvar och en af dem,
som i ofvannämnda egenskaper medverkat vid skriftens
utgifning, men detta ansvar drabbar ingen annan än
författaren eller utgifvaren som upphofsman till
den brottsliga skriftens offentliggörande; hvar
och en af de öfrige ålägges straff af lindrigare
art för bristande omtanke (fahrlässigkeit), när
icke tillräcklig vägledning af honom erhålles för
den verklige gärningsmannens inställelse inför
domstol. Bristfälligheten i alla tre systemen är,
att till följd af anonymitetsrätten eller rätten
för författare att förbli okänd, gärningsmannen
icke alltid’ träffas i den, hvilken uppges som
utgifvare, utan denne är en bulvan, i Tyskland
kallad strohmann, hvilken falskeligen uppges som
utgifvare. Tryckfriheten är därmed tillgodosedd, men
ej rättvisans kraf på den skyldiges bestraffning. Om
det hit hänvisade ordet tidningsstämpel se
Korsband, sp. 1085. - Litt.: H. L. Rydin,
"Om yttrandefrihet och tryckfrihet" (1859),
J. L. Bååth, "Tryckfrihetslagstiftningen" (1909). Om
tryckfriheten i Sverige se Tryckfrihetsförordningen.
H. L. R. (Rid.)

Tryckfriheten den välsignade, tidning. Se Lund, P. af.

Tryckfrihetsförordningen är en af Sveriges
grundlagar. Sedan det under frihetstiden rådande
tvånget öfver pressen och det godtyckliga sätt,
hvarpå censuren i det härskande partiets tjänst
handhades, känts alltmer förhatliga och insikten "af
den stora båtnad allmänheten af en rättskaffens skrif-
och tryckfrihet tillflyter" begynt klarna, blef en
af de fordringar, som i memorialet 12 nov. 1765 om
lagarnas verkställighet uppställdes, den om skrif-
och tryckfrihet. K. M:ts förordning ang. skrif- och
tryckfrihet utgafs därpå 2 dec. 1766, hvilken till
tryckfrihetens ytterligare betryggande förklarades
vara af grundlags natur. Först och främst afskaffades
genom denna censur, utom hvad angick religiösa
skrifter; vidare förklarades allt vara lofgifvet att
trycka, som ej genom uttryckliga stadganden i §§ 1–3
i förordningen bestämts som tryckfrihetsmissbruk. Och
till underlättande af den granskning och behandling af
alla offentliga angelägenheter, som sålunda frigafs,
medgafs rättighet för hvar och en att taga kännedom af
och allmängöra allt, som utgjorde föremål ej allenast
för ämbetsmyndigheters, utan äfven för regeringens
och rikets ständers åtgärder och beslut. Som missbruk
skulle anses enl. § 1, utom hädelse, hvad som
strider mot trosbekännelsen, enl. § 2 bestridande
eller anfäktande af rikets grundlagar och enligt §
3 smädelse mot konungen och konungahuset, mot rikets
råd, ständer, ämbetsmän eller någon annan medborgare,
smädliga utlåtelser om krönta hufvud eller deras
närmaste blodsförvanter och samtida regerande makter
samt hvad som stred mot sedlighet och ärbarhet. Med
undantag af hvad som rör kritik af grundlagarna utgöra
dessa bestämmelser uppränningen till stadgandena i nu
gällande T. F. 1766 års T. F. ställde tryckfrihetens
utöfning under laga rättegångsformer vid laga
domstol, hvarjämte ansvaret ålades författare,
men boktryckare fredades från ansvar, därest han
kunde styrka hvem som vore författare. Domstol egde
bestämma om kvarstad, och först efter slutlig dom
kunde skriften konfiskeras eller förstöras. Hvad
som uti denna förordning saknades var den garanti
för tryckfriheten, som ges uti boktryckeri- och
bokhandelsnäringarnas frihet. Dessas äfvensom
förläggares och utgifvares rättigheter och
skyldigheter funnos ej i T. F. angifna, utom hvad
rörde skyldigheten för boktryckaren att aflämna
friexemplar till offentliga samlingar samt att
utsätta namn å boktryckare, tryckningsort och
årtal. F. ö. voro boktryckare och bokhandlare
bundna af Boktryckerireglementet af 12 aug. 1752 samt
k. skr. till Kanslikollegium 1 febr. 1757, under hvars
uppsikt både boktryckeri och bokhandel voro ställda. –
Den för tryckfriheten gynnsamma, 1766 begynta
perioden varade ej länge. Med stadfästelsen af
1772 års regeringsform upphörde 1766 års T. F. att
ega gällande kraft. Tryckfrihetsförordningen nedsteg
därmed från sin trygga ställning som grundlag till att
bli en stadga, af natur att kunna af konungen allena
bestämmas. Konungen förklarade sig till alla delar
för tryckfrihetens bevarande och utfärdade 26 april
1774
"K. M:ts förnyade förordning och påbud angående
skrif- och tryckfriheten", hvilken till största delen
är en ordagrann afskrift af 1766 års förordning med
undantag af några få §§, bland hvilka bör märkas §
2, hvarest stadgades, att ingen må, vid äfventyr att
straffas som för högmålsbrott (d. v. s. med döden),
skrifva eller låta trycka något, som strider mot
arfföreningarna, ej heller något, som rörer eller
kväljer regeringsformen och konungaförsäkran af
21 aug. 1772 jämte konungens och rikets majestät,
höghet och rätt. Därmed var ett strängt band lagdt
på behandlingen af politiska ämnen, hvartill kom som
ytterligare tvångsband på dylika ämnens behandling
bestämmelsen om gärningsmanna-ansvar för boktryckaren
jämte författaren. Anonymitetsrätten inskränktes
genom bestämmelsen om boktryckarens skyldighet att,
när han blef behörigen tillfrågad, uppge auktors
namn. Under Gustaf III:s egen och hans efterträdares
regering utfärdades vidare bestämmelser, hvilka
gjorde skrifters utgifvare fullständigt beroende
af regeringsmakten, som äfven begynte utsträcka
censuren till andra arbeten än teologiska (se vidare
Censur och Indragningsmakt). 1809 blef det en af
grundlagstiftarnas förnämsta omsorger att med säkra
värn omgärda tryckfriheten. Uti 1809 års R. F. § 85
uppräknades därför förordning om allmän tryckfrihet
bland de lagar, hvilka skulle som grundlagar anses
och vid samma riksdag komma att af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 7 20:13:13 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcj/0056.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free