Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trädgårdskonst, Trädgårdsanläggningskonst, Trädgårdsarkitektur - Trädgårdskonsulent. Se Länsträdgårdsmästare - Trädgårdskrasse, bot., namn på Lepidium salvium - Trädgårdslöparen, zool. Se Jordlöparsläktet - Trädgårdsmollan, bot. Se Spenatväxter - Trädgårdsmyran, zool. Se Myror, sp. 110 - Trädgårdsnattviol, bot., namn på Hesparis matronalis - Trädgårdsnejlika, bot., namn på Dianthus caryophyllus. Se Dianthus, sp. 314 - Trädgårdsnunnan, zool. Se Löfskogsnunnan - Trädgårdsodling (Hortikultur)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
141
Trädgärdskonsulent-Trädgårdsodling
142
sträckning, äfven på platser där de voro allt
annat än lämpliga. Det dröjde ej länge, innan
dessa blomster- och tapetgrupper användes äfven
i trädgårdar med naturlig stil, och där voro de
än mindre berättigade. Längst i öfverdrift gick
man i Tyskland. Där verkade under förra hälften
af 1800-talet bl. a. furst Piickler (se d. o.),
som gjort sig känd som en skicklig utöfvare af
engelsk naturförsköningskonst (fig. 10). Men såväl
han själf som hans efterföljare använde tapet-
och blomstergrupper af ännu mera fantastisk form än
de engelske trädgårdsanläggarna, t. ex. stjärnor,
hjärtan, njurar, snäckor och ymnighetshorn, och
dessa förlades på de mest olämpliga platser. En dylik
användning af blomstergrupper med konstlade former
i en f. ö. oregelbunden anläggning har varit ett
utmärkande drag för den s. k. tyska trädgårdsstilen,
som skiljer sig från den engelska hufvudsakligen
genom större symmetri i anläggningen. Den tyska
smakriktningen kom till Sverige med hitflyttade tyska
trädgårdsmän, af hvilka D. Muller (se d. o.) torde
ha utöfvat det största inflytandet, och blef där
under större delen af 1800-talet den förhärskande
(se fig. 11). En bekant utöfvare af denna stil var
K. Forsberg. - Mot öfverdrifterna i användningen af
blom-och tapetgrupperna kämpade W. Robinson i England
under senare delen af 1800-talet, och tack vare
dennes verksamhet kommo de mångåriga blomsterväxterna
åter till heders, i synnerhet sedan man lärt känna,
att dessa lämpade sig äfven för plantering i mera
regelbundna anläggningar. Efter engelskt föredöme
har man sedermera inom de flesta europeiska
länder upptagit odlingen i stor utsträckning af
dessa mångåriga (perenna) växter. - Den moderna
smakriktningen inom trädgårdskonsten har starkt
påverkats af framstående arkitekter och konstkännare
i England (E. Blomfield, Inigo Trigg m. fl.) och i
Tyskland (A. Lichtwark, se d. o., P. Schultze-Naumburg
och J. M. Olbrich). Dessa ha framhållit, att det
s. k. naturliga i den engelska trädgårdsstilen vore
endast en långt drifven förkonstling. Sambandet
mellan boningshus och trädgård måste tydligare
framhäfvas, så att anläggningarna i husets närhet
mera öfverensstämma med dess arkitektur, hvilket
icke hindrar, att områden af större utsträckning,
särskildt på kuperad mark, ordnas efter den engelska
parkstilens principer. Äfven i Sverige har man taffit
intryck af denna åskådning, ehuru landet hittills
lidit ganska kännbar brist på mera framstående
utöfvare af trädgårdsanläggningskonsten.
En säregen trädgårdsstil har utbildats i Kina
och Japan. Som redan nämnts, hade i Kina uppstått
en trädgårdsstil, som sökte efterlikna naturen,
men på grund af de små områden, som trädgårdarna
fingo upptaga i detta land, måste allt utföras
i ytterst liten skala. Detta blef i ännu högre
grad fallet i de trädgårdar, som anlades i Japan
efter en stilart, som vuxit fram ur den kinesiska
trädgårdsstilen. Japanernas trädgårdskonst (se pl. I
till art. Japan) har blifvit mera känd i Europa än
den kinesiska i synnerhet på de sista årtiondena. Dess
mest utmärkande detaljer äro: miniatyrberg, planterade
med egendomliga dvärgträd, små vattendrag, öfver
hvilka leda hög-
hvälfda broar. Blomsterplanteringarna utgöras af
vissa speciella japanska blommor, trädgårdsgångarna
bestå af en rad flata stenar, lätta tehus och massiva
stenlyktor utgöra en vanlig prydnad. Äfven i Europa
förekomma dessa miniatyrträd-gårdar efter japanskt
mönster, ehuru mest som kuriositeter. I England äro de
dock ej så sällsynta. Litt.: A. Amhurst, "A history
of gardening in England" (1896), R. Blomfield och
I. Thomas, "The formål garden in England" (1901),
T. H. Mason, "The art and craft of garden making"
(3:e uppl. 1907), G. Riat, "L’art des jardins" (1906),
A. Grisebach, "Der garten" (1910), F. S. Meyer
och F. Ries, "Gartentechnik und gar-tenkunst"
(1911), Marie Luise Gothein, "Ge-schichte
der gartenkunst" (1914), och C. W. Schnitler,
"Trädgårdskonstens historia i Europa" (1917).
C. G. D.
Trädgårdskonsulent. Se Länsträdgårdsmästare.
Trädgårdskrasse, bot., namn på Lepidium
salivum.
Trädgårdslöparen, zool. Se Jordlöpar-släktet.
Trädgårdsmolla, bot. Se
Spenatväxter. Trädgårdsmyran, zool. Se Myror,
sp. 110. Trädgårdsnattviol, bot., namn på Hesperis
ma-tronalis.
Trädgårdsnejlika, bot., namn på Dianthus ca-ryophyllus
Se D i a n t h u s, sp. 314. Trädgårdsnunnan,
zool. Se Löf skogsnunnan.
Trädgårdsodling (Hortikultur) i den mening, hvari detta ord nu
tages, har knappast bedrifvits i Sverige förrän
under medeltiden, äfven om det ej är osannolikt,
att äppelträd varit föremål för odling redan för
omkr. 4,000 år sedan. Säkerligen redan på 1100-talet
infördes af munkarna frön och plantor söderifrån (se
Fruktodling), och af landskapslagarnas bestämmelser
om straffpåföljd för åverkan i trädgårdar framgår,
att verkliga trädgårdar, om än af liten omfattning,
funnos tämligen allmänt i landet. Man vet äfven,
att under midten af medeltiden odlades ej blott
äpplen, utan äfven päron och att en del af våra
enklare rotfrukter samt kål och lök likaledes
varit i odling sedan denna tid. Vid midten af
1400-talet omtalas kålgårdar invid Stockholm, och
100 år senare odlades kål, lök, persilja, morötter,
palsternackor, rofvor, gurkor, rödbetor, ärter,
pumpor, meloner, pepparrot och många andra kryddväxter
äfvensom de vanliga fruktslagen. Omkr. 1600 omtalas
äfven krusbärsodling. Verksamma befordrare af
trädgårdsskötseln voro Gustaf Vasa och hans
söner. Sålunda inkallade Erik XIV en fransk
trädgårdsanläggare, J. Allard, som i Kungsträdgården
i Stockholm uppförde det första växthuset i
Skandinavien, afsedt för odling af vindrufvor,
oranger m. m. Karl IX drog på allt sätt försorg om
trädgårdarna på sina många slott och gårdar. Med
den ökade välmågan under 1600-talet steg intresset
för trädgårdsskötseln, och i synnerhet från krigen i
Tyskland hemkomna svenskar voro angelägna att vid sina
hem skaffa sig trädgårdar efter den mer utvecklade
smaken i Tyskland. Större sådana torde dock ha anlagts
endast på förnämligare gods. Kunskap om träd-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
