Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 30. Tromsdalstind - Urakami / 153-154 (1920) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trädkryparsläktet, Certhia, zool. - Trädkult, Träddyrkan, etnol., relig. vet. - Trädkängurun, zool. Se Kängurudjuren, sp. 565 - Trädlärkan, zool. Se Lärkor - Trädlöparna, zool. Se Lepturinæ - Trädnymfer, grek. myt. Se Dryader - Trädoktorn. Se Engström, Jon

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

har ofvan bruna, hvita och rostgula näckar samt är
undertill hvitaktig. Längd 15 cm. Den förekommer
mycket allmänt, om sommaren parvis, om
vintern ensam, i södra och mellersta Sveriges
skogar och trädgårdar. I landets nordligare
delar är den mera sällsynt. Den klättrar med
stor skicklighet uppåt trädens stammar och
grenar, liksom hackspettarna stödjande sig
på den elastiska stjärten; däremot saknar den
nötväckans förmåga att
klättra nedåt. Under alla årstider lefver den
om ock ej uteslutande af insekter, som den
uppickar i barkspringor samt under mossa och
lafvar. Boet bygger den uti ihåliga träd. Äggen
(6–9) äro hvita, med brunaktiga prickar.
L-e.

Trädkryparen (Certhia familiaris).

Trädkult, Träddyrkan, etnol., relig. vet., dyrkan
eller helighållande af vissa trädarter eller
trädindivider (heliga träd). Ehuru äfven vissa arter
af andra växter hållas eller hållits i religiös
vördnad hos de flesta folk, är det dock framför allt
träd och, såsom därnäst mest i ögonen fallande,
buskar, som ådragit sig dylik uppmärksamhet, och
man talar därför särskildt om en trädkult. Denna
religionsföreteelse, hvilken förekommer hos de mest
skilda folk jorden rundt och möter fullt utbildad
redan i de äldsta urkunder och dokument, måste till
sin uppkomst gå tillbaka till en tid, som ligger före
sädesodlingen och den därmed förbundna äringskulten
(se d. o.). I likhet med djurkulten (se d. o.) bottnar
trädkulten i animism (se
d. o.), och likasom bland djuren blef det äfven bland
växterna vissa på grund af sitt utseende eller andra
egenskaper särskildt bemärkta arter
eller individer, som gjordes till föremål för religiös
vördnad. Framför allt synes detta ha inträffat med
de ätliga frukter bärande träden. I Medelhafsländerna
och Afrika var eller är sålunda det vilda fikonträdet
heligt; hos afrikanska och andra folk gäller detsamma
dadel- och kokospalmen, i Mindre Asien och Syrien
mandelträdet o. s. v. I Europa var förhållandet
liknande med de olika ekarterna, hvilkas ollon man
förtärde, likasom hos slaviska och äfven keltiska
folk med det vilda päronträdet. Bakom Sveriges gamla
lagars stadganden om skydd för "bärande träd" (se
d. o.) torde ock en religiös uppskattning af dessa
ligga som en icke särdeles aflägsen bakgrund. Äfven
sådana träd, som på ett afstickande sätt –
genom ständig grönska, genom tidig blomning eller
löfsprickning på våren, genom därur framsipprande
värdefulla safter o. s. v. – utmärkas framför andra,
blefvo kultföremål. Som enstaka individer dyrkades
åter sådana träd, som genom ovanlig storlek och
ålder, genom märklig växtplats eller på annat sätt
tilldragit sig särskild uppmärksamhet. Men äfven
hela lunder betraktades som heliga. Särskildt var
detta förhållandet hos germanerna, och flera af
våra landskapslagar förbjuda ännu dylik dyrkan. De
offer, som bragtes träden, utgjordes på primitivare
stadium af såväl människor som djur eller af de
senares hudar och skallar, men äfven af födoämnen och
drycker. I senare tid förekomma, särskildt i Orienten,
klädesplagg eller trasor upphängda på grenarna. Urspr.
var det träden i och för sig, hvilka dyrkades som
människan likställda eller öfverställda varelser;
senare ansåg man dessa träd bebos af vissa från dem
mer eller mindre själfständiga väsenden antingen
i djurskepnad, ofta fågel eller orm, eller ock i
mänsklig gestalt, t. ex. dryaderna (se d. o.) hos
grekerna, och slutligen förband man på många håll
äfven denna kult med dödskulten: träden ansågos vara
boningar för aflidnas andar, i Orienten helgons,
i Norden förfäders (jfr Vårdträd). När en verklig
gudsdyrkan utvecklat sig, egnades de heliga träden
åt gudomligheterna. Hos de klassiska folken tillades
sålunda eken Zeus-Juppiter (se Ek, sp. 78), oliven
Pallas-Minerva, lagern Apollon. Hos germanerna blef
det Donar-Tor, som blef ekens gud och påtagligen
äfven hasselns. Med ekens helighållande stod dyrkan
af den däri växande misteln (se d. o.) hos de
keltiska folken i nära sammanhang. Hos nordborna
likasom hos hinduerna och perserna gaf trädkulten
anledning och upphof till den djupsinniga och
imponerande myten om ett världsträd (se Mimameid
och Yggdrasil). Jfr vidare Fastlagsris, Frihetsträd,
Kryckeståt, Lifsträdet, Majstång, Naturkult. Litt.:
i art. Mannhardt och G. Frazer omnämnda verk,
R. Andree, "Ethnographische parallelen" (d. 1, 1878,
"Lappenbäume", d. 2, 1889, "Baum und mensch"),
och J. H. Philpot, "The sacred tree" (1897).
N. E. H.

Religiös ringdans kring heligt träd. Fornåldrig skulptur i lera, Cypern.

Trädkängurun, zool. Se Kängurudjuren, sp. 565.

Trädlärkan, zool. Se Lärkor.

Trädlöparna, zool. Se Lepturinæ.

Trädnymfer, grek. myt. Se Dryader.

Trädoktorn. Se Engström, Jon.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>