Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trämassa l. Träcellulosa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
papper af sågspån. Akademien ansåg detsamma
"användbart till nästan allt, hvartill vanligt grå- och
karduspapper brukas". Äfven löfbladspapperet ansågs
"fullt gagnbart". Det skulle emellertid dröja nära
ett århundrade, innan problemet att framställa
pappersmassa af trä praktiskt löstes.
Det var framför allt tidningarnas ständigt
växande behof efter mera och billigare papper,
som utgjorde driffjädern i sträfvandena att ur
träet utvinna det önskade råmaterialet. Till
problemets slutliga lösning arbetade man sig
fram efter två skilda linjer: dels den mekaniska,
d. v. s. vedens sönderdelning genom nötning mot
roterande slipstenar, uppslaget till nutidens
träsliperier, dels den kemiska, d. v. s. fibrernas
frigörande genom vedens sönderkokning i olika slag
af lut, ursprunget till våra dagars sulfit- och
sulfatcellulosaindustri. De båda metoderna uppstodo
i stort sedt oberoende af hvarandra, och äfven
deras senare utveckling har fortgått utan nämnvärda
inbördes beröringspunkter. Båda åsyfta emellertid
att tillgodose närsläktade industriella behof.
Den mekaniska massaindustrien framträdde något
tidigare än den kemiska, och dess upphofsman var tyske
väfvaren Fr. G. Keller (se denne). I barndomen hade
han iakttagit att, då ett trästycke slipades mot en
slipsten, det afnötta träet i tråget tillsammans
med vatten bildade en mjölkfärgad massa, påminnande
om mjölkvälling, som stänkte upp på stenen och där
torkade till blad, ej olika groft papper. Med denna
iakttagelse som uppslag lyckades det honom efter många
års experiment att 1844 framställa papper, beredt af
trämassa, som till en tredjedel blandats med lump. Med
hjälp af direktören för Bautzeners pappersbruk,
H. Voelter, patenterades uppfinningen i flera
länder. Voelter arbetade med energi på uppfinningens
tekniska förbättring, och första slipstenen bar
hans namn. Mot stenen, som där var anbragt på
en horisontal axel, pressades trästyckena genom
mekaniskt tryck. Endast en ringa del af stenens
periferi kom emellertid härvid till användning. Den
Voelterska slipstolen undanträngdes af maskiner,
där stenens slipförmåga bättre utnyttjades. Sådana
konstruerades på 1860-talet af tysken Siebrecht och
fransmannen Bergés. De satte stenen på en vertikal
axel, och veden pressades vid slipningen förmedelst
hydrauliskt tryck mot hela periferien. Den äldre
maskintypen har emellertid på senare tid, ehuru
undan för undan ändrad och förbättrad, åter kommit
till heders. Numera användas slipstolar med såväl
horisontal som vertikal axel. Under det att stenen
roterar, pressas veden mot densamma genom hydrauliskt
tryck, till sin styrka växlande mellan 2 1/2 och 8
atmosfärer, alltefter den kvalitet, som man vill
framställa. Vid lägre tryck blir slitningen icke så
stark, hvarför fibern skonas mera och massans kvalitet
blir bättre. Stenens rotationshastighet, som vid
svenska träsliperier växlar mellan 160 och 225 hvarf
i minuten, utöfvar likaledes inverkan på produktens
kvalitet. Är rotationshastigheten mindre, blir fibern
helare och massan därigenom starkare och finare. Å
andra sidan hinner stenen uträtta mera arbete vid
högre tryck och större hvarfantal. Vanligast verkar
stenen vinkelrätt mot fibern. En särskild slipstol
för vedens slipning
längs med fibrerna har emellertid konstruerats
af tysken Schmidt. Den s. k. långslipade massan,
som härigenom erhålles, utmärkes genom längre och
kraftigare fiber och är därför värdefullare, men
anläggningskostnaderna ställa sig högre vid denna
metod, som används äfven i Sverige. Till en början
använde man som material vid träsliperierna endast
finaste gran, som har den lämpligaste fibern. I senare
tid har man emellertid på grund af konkurrensen från
sulfitindustrien måst betjäna sig äfven af sämre
ved. Vid träsliperierna framställas två hufvudslag
af trämassa, brunmassa och hvitmassa. I Sverige
ingår t. ex. i s. k. brunmassa, hvarom mera nedan,
rötskadadt virke till 30 proc. Likaså begagnar
man vid tillverkning af detta slags massa torr
furu till 10 proc. äfvensom af blånadt virke. För
framställning däremot af s. k. hvitmassa duger endast
färskt virke, och man använder därvid gran, till
omkr. 10 proc. blandad med tall. Tall enbart lämpar
sig icke för framställning af massa på grund af sin
höga hartshalt, som gör papperet skört. Som material
till hvitmassa begagnas äfven asp. Detta träslag är
praktiskt genom sin hvithet, men å andra sidan är
fibern mycket kort, och tillverkningen ställer sig
dyrare, hvartill kommer, att tändsticksfabrikationen
lägger beslag på de bättre dimensionerna. Före
slipningen barkas veden i särskilda barkningsmaskiner,
då det gäller hvit massa mycket noga, då fråga är
om brun massa mindre omsorgsfullt. Veden behandlas
därefter enligt olika metoder, alltefter den
önskade kvaliteten hos massan. Vid tillverkning
af hvit massa slipas den sålunda omedelbart
efter barkningen. Länge hade denna slipning skett
under riklig vattenpågjutning, hvarigenom stenarna
gingo lättare. Dylik s. k. kallslipning försiggick
sålunda såväl i Voelters som i Siebrechts och Bergés’
slipstolar. Numera används ofta s. k. varmslipning,
en i Amerika uppfunnen metod, som sker under sparsam
tillströmning af vatten, hvarigenom utvecklas värme,
som underlättar vedens upplösning, utan att dock
temperaturen stiger så högt, att massan färgas
brun. Vid varmslipningen blir fibern mjukare och
längre än vid kallslipningen, emedan den i förra
fallet skadas mindre. Brunmassan framställes numera
genom den af tysken Behrend uppfunna och sedan vidare
utvecklade s. k. halfkemiska metoden. Veden "basas",
d. v. s. ångkokas under tryck och ganska hög temperatur
i stora kokare under 12–18 timmar, om den är nyhuggen
ända upp till 30 timmar. Härigenom uppmjukas den,
och fibrerna skiljas lättare åt vid slipningen. En
del bindande ämnen bortgår vid kokningen i gasform,
däribland terpentin, som kan tillvaratagas. Den
bruna färgen är en oundviklig följd af den höga
temperaturen och kan ej genom blekning borttagas. Å
andra sidan är brunmassan så mycket starkare,
i det att fibrerna lättare skiljas åt och alltså
skadas mindre vid slipningen, som i detta fall är
kallslipning. Sedan massan behandlats i slipstolarna,
lämnar den dessa i form af gröt eller välling, som får
passera kvistfångare, flissåll eller skaksilar, där
affallet (bark, kvistar, stickor o. s. v.) sorteras
ut. Den grofsorterade massan får därefter passera
knutsilarna (sorterare), hvilkas silplåtar ha en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
