Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trämassa l. Träcellulosa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att smältan innehåller hufvudsakligen natriumkarbonat
och svafvelnatrium. Den smältande massan rinner ned i
vatten och löses, hvarefter släckt kalk tillsättes
för kaustisering. Sedan kalkkarbonatet (mesan)
frånfiltrerats, är luten efter lagom utspädning
(delvis med förut använd lut) åter färdig att pumpas
på kokarna.
I sulfitfabriken kokas veden vid 135–145° C. med
surt kalciumsulfit ("syra") med öfverskott på
svafvelsyrlighet, så att mot 1 CaO svara ungefär
4 SO2. För att kokaren skall kunna motstå den sura
varma lösningen, är den invändigt murad med syrefast
murning, och all armatur måste vara af syrefast
metall. "Syran" beredes af svafvelsyrlighet,
hvilken erhålles genom förbränning af svafvel
eller svafvelkis, kalksten och vatten. Då gasen
kommer från ugnarna, tvättas och kyles den väl,
ledes därefter in i bottnen af höga torn (omkr. 40
m.) fyllda med kalksten. Från toppen kommande
vatten löser nu gasen och stenen, så att färdig
"syra" afrinner vid bottnen. I st. f. tornen
användas äfven flera i serie kopplade kammare,
hvaröfver vattnet pumpas. Detta system, som först
byggdes af K. V. Flodqvist, har vidare utvecklats af
Magnus Hansson och N. K. F. Hansson. Utom dessa båda
metoder förekommer äfven den, att gasen pressas in
i kar, fyllda med kalkmjölk. Då koket är färdigt, afblåses
öfverskottet af gas i syran för nästa kok, och
luten aftappas i bottnen af kokaren, under påfyllning
af tvättvatten i toppen, hvarefter massan tappas i
massabingarna, där den färdigtvättas. Man kan äfven
släppa lut och massa tillsammans i massabingarna,
och då sker hela tvättningen där. Sedan vattnet
afrunnit, utgräfves massan (med maskin eller
för hand) och får passera en defibrör, som genom
måttlig mekanisk bearbetning skiljer fibrerna åt,
hvarefter vatten tillsättes. Därefter är behandlingen
densamma som den för sulfatmassan, då den kommer från
omrörarbingen under diffusörerna. Från diffusörerna
spolas sulfatmassan ned i en stor omrörarbinge,
hvarifrån den pumpas till kvistfångarna, där större,
halfkokta delar borttagas, vidare till sandfångarna,
där tyngre partiklar sjunka, och slutligen till
knutsilarna, där den under stor utspädning (ung. 1
på 300) silas ordentligt ren, så att endast rena,
väl åtskilda fibrer återstå. Nu skall endast vatten
tagas bort och massan öfverföras i lämplig form för
skeppning. Passerande urvattnare och omrörarbingar,
flyter massan ut på viran, en ändlös silduk, som
passerar suglådor och guskpress, hvarest vatten suges
och pressas ut. Därefter går massan på filten genom
ytterligare pressar och slutligen öfver ett stort
antal torkcylindrar, uppvärmda med ånga, där de sista
50 proc. vatten aflägsnas, för att erhålla lufttorr
massa med 10 proc. vatten. Sedan massan skurits
i lämpliga ark, packas den i balar. Sulfitmassan
tillverkas äfven af olika kvaliteter, stark och
lättblekt. Såväl sulfat- som sulfitmassan blekes med
klorkalk, då den skall användas för finare papper.
Vid sulfatkokets afblåsning erhållas genom
ångans kondensering terpentin och metylalkohol,
vid sulfitkokets afblåsning cymol och metylalkohol
(patent Bergström och Wallin); dessutom erhållas
borneol och furfurol i små kvantiteter.
Från sulfatluten afskiljes s. k. flytande harts
eller hartssåpa, som speciellt under Världskriget
haft stort värde för framställning af smörjoljor
m. m. Den därefter återstående s. k. svartluten har
ej haft någon annan användning än som bränsle för sin
egen afdunstning, hvarvid mer eller mindre ånga för
torkning äfven erhålles; utsikt finnes emellertid för,
att den kan bli råämne för framställning af aceton,
träsprit och oljor.
Sulfitaffallsluten (jfr Sulfitlut), som länge
fått rinna bort, börjar man nu alltmer tillvarataga
och däraf framställa etylalkohol (sulfitsprit
enligt Wallins och Ekströms patent – innehafvare
A.-b. Ethyl). Härigenom tillgodogöres det jäsbara
sockret, men fortfarande finnas omkr. 40 proc. af
veden kvar i luten (se Sulfitsprit). Denna
har man nu närmast tänkt sig använda som bränsle,
och härför ha utarbetats flera metoder, såsom
sulfitkol (Strehlenerts patent; se Sulfitkol),
hvarvid luten upphettas till så hög temperatur, att
ligninet utfaller, samt olika indunstningsmetoder
och utfrysningsmetoder (Öhmans patent). Vid dessa
processer erhålles äfven en del biprodukter,
såsom svafvelsyrlighet, metylalkohol, ättiksyra
m. m. Afloppslutarna torde dock med tiden visa sig
vara för värdefulla att brännas upp, utan i stället
bli utgångsprodukt för en stor kemisk industri.
Tillverkning af trämassa är numera Sveriges
viktigaste industri. 1916 tillverkades 988,404 ton
torr (våt beräknas som torr) kemisk trämassa eller
cellulosa samt 341,055 ton våt (torr beräknas som våt)
mekanisk massa med ett sammanlagdt värde af 300–400
mill. kr. Tages i betraktande, att en stor del
förädlas inom landet, och medräknas biprodukterna,
torde värdet af hithörande industriprodukter kunna
uppskattas till 1/2 milliard, en siffra, som nog
ingen annan industri kan visa. För att ge någon
föreställning om utvecklingen i Sverige må följande
siffror anföras:
| Med reduktion till torr vikt. | |||
| 1868–70 | (genomsnittstal) | 2,573 | ton |
| 1871–75 | » | 6,350 | » |
| 1876–80 | » | 11,663 | » |
| 1881–85 | » | 23,467 | » |
| 1886–90 | » | 62,081 | » |
| 1891–95 | » | 153,453 | » |
| 1896 | per år | 219,264 | » |
| 1901 | » | 334,332 | » |
| 1906 | » | 548,149 | » |
| 1911 | » | 958,220 | » |
| 1915 | » | 1,215,731 | » |
| 1916 | » | 1,158,929 | » |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
