- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 30. Tromsdalstind - Urakami /
195-196

(1920) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Träsnidare ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

en särskildt för ändamålet snidad stock. Denna metod
används – vid sidan af tryck med rörliga typer –
ännu i Kina, hvilket har sin förklaring i bl. a. den
kinesiska skriftens rikedom på tecken, som kräfver
ett ofantligt stort och svårhandterligt stilförråd.
(G-g N.)

Trätjära. 1. Kem., tekn., ett tjockflytande
destillat, som bildas vid torrdestillering af trä,
antingen i ett slags milor, s. k. tjärdalar, eller
i ugnar (se Tjärbränning). Alltefter det träslag,
som torrdestilleras, samt det sätt, hvarpå detta
sker, erhållas tjäror af olika såväl fysikaliska
som kemiska egenskaper. Löfträ lämnar en fetare
tjära än barrträ. Den senare tjäran kännes mera
klibbig. Dalbränd tjära, t. ex. töretjära (se
Tjärbränning), är gulbrun till färgen och oftast mera
tjockflytande än den svarta kolugnstjäran, hvilken
vanligen framställes ur kådfattig ved. Eg. v. är dock
mindre för daltjäror än för ugnstjäror; i medeltal
1,067 för de förra, 1,111 för de senare. I kemiskt
hänseende skilja sig dalbränd och kolugnstjära
från hvarandra därigenom, att den förra är mycket
fattigare på fenoler, men rikare på hartssyror än den
senare. Ofta är den dalbrända tjäran t. o. m. grynig
af utkristalliserade hartssyror. Vid destillation
af dalbränd tjära erhålles betydligt mindre beck än
af kolugnstjära; becket är dock i förra fallet af en
mycket värdefullare kvalitet. Det består till största
delen af hartssyrornas oxidationsprodukter till
skillnad från de mörka sönderdelningsprodukter, som
utgöra ugnstjärornas beck. Tjärans kvalitet är också
beroende på väderleksförhållandena under bränningen
i tjärdal. Regnar det mycket under dalens anläggning
eller innan torrdestilleringen kommit riktigt i gång,
blir tjäran mycket vattenhaltig. Sådan tjära går under
benämningen vraktjära ("vrak"). Innan tjäran
utsläppes i handeln, "vräkes" den. Detta tillgår på
följande sätt. Tjäran uppsamlas på större, för export
lämpliga orter (s. k. tjärhof), sorteras af edsvurna
"vräkare", skiljes från medföljande vatten, som
alltid afsätter sig, sedan tjäran lagrats en tid, och
uppmätes. Trätjäran förekommer i handeln i heltunnor
om 125 l. och halftunnor om 62,5 l., bägge märkta af
de olika tjärhofvens varustämplar, och sorteras i tre
kvaliteter: fin, ordinär och grof. 1880 exporterades
från Sverige 9,434,000 kg. trätjära, 1913 7,995,824
kg. Största delen af exporten sker från Umeå. Den
s. k. Umeåtjäran utmärkes genom sin fina kvalitet. I
utlandet går den finaste tjäran ofta under benämningen
"Stockholmstjära" (Stockholm var nämligen till på
1870–80-talet världens förnämsta exporthamn för
trätjära). Trätjäran används i första rummet som
bestrykningsmedel och för impregnering af trä, men
dessutom mycket inom repslageriet. Vid destillation
af trätjära erhållas dels lätta, dels tunga träoljor
samt beck. Drifver man destillationen mycket långt,
stelna de tyngsta oljorna vid afkylning till en
hvit fast massa (tjärtalg), som i hufvudsak
består af kolvätet reten (se d. o.) och nyttjas
som smörjmedel. De lättaste såväl som de tyngre
tjäroljorna fingo under den genom Världskriget 1914–19
framkallade kristiden vidsträckt användning i Sverige
som ersättningsmedel för olika ändamål. Så användes
de som drifmedel för motorer, utspädningsolja för
vissa ersättningsfärger, brännolja för smältugnar m. m. De
tunga oljornas största användning var som
smörjoljesurrogat, enbart eller uppblandade med
mineralolja. Dessutom användes de som lösningsmedel
för kautschuk. Tjäroljorna äro mycket rika på sura
beståndsdelar, som hos de högre oljorna kunna uppgå
till öfver 60 proc. De kunna afskiljas ur tjäroljorna
genom dessas behandling med NaOH och Na-salternas
sönderdelning med syra. De ha dock ännu ej fått någon
större användning. En blandning af de lägre fenolerna
går under benämningen kreosot (se d. o.) och nyttjas
inom medicinen. Den enda rena tjärfenol, som fått
större användning, är den ur boktjäran isolerade
guajakolen. Om det vid trätjäran erhållna beckets
användning se Beck 1. – 2. Med. Den medicinskt använda
tjäran, pyroleum pini, förr kallad pix liquida
(flytande beck), fås mest genom torrdestillation af
ved och rötter af tall och gran såväl i norra Sverige
och Finland som i Ryssland, där tjära äfven beredes
af lärkträd (Larix sibirica). Mest används numera
ugnsbränd tjära. Denna är brunsvart, tjockflytande,
seg och klibbig med stark, egendomlig lukt, skarp
aromatisk smak och sur reaktion; eg. v. 1,111. Vid
antändning brinner den med starkt rykande låga. Tjära
löses blott till ringa del i vatten, fullständigt i
sprit, eter, kolsvafla, bensol, feta och flyktiga
oljor. Tjäran utgöres af en mycket komplicerad
blandning. Af syror märkas ättiksyra, myrsyra och
många andra fettsyror; vidare finnas metylalkohol,
fenoler, kolväten, hartsartade kroppar, kemiskt
indifferenta ämnen
m. m. Outspädd tjära verkar
starkt retande, t. o. m. etsande äfven på huden,
än mer på slemhinnor; tillika nedsätta fenolerna
känseln. Blandad med sprit eller fet olja, inmängd
i salfva eller såpa anbringas tjära som medel mot
diverse kroniska hudsjukdomar, bl. a. sådana, som bero
på parasiter (skabb, svampbildningar) på och i hudens
ytliga lager. Tjäran verkar härvid parasitdödande
(antiseptiskt), befordrar epidermis’ affjällning och
förnyelse samt lindrar klåda, som ofta förekommer vid
dessa åkommor. Nya medel, naftol, resorcin m. fl.,
användas nu oftare än tjära. Tjära har äfven brukats
vid kroniska luftrörskatarrer, särskildt sådana
med rikligt varigt sekret, samt vid blåskatarr;
härvid är det fråga om en sekretionshämmande och
antiseptisk verkan af terpener och hartssyror. Tjäran
ges härvid invärtes i piller, kapslar eller kakor
i dos af 0,25–0,5 gr. Vid luftrörslidande används
äfven inhalation af tjärångor. Tjäran försättes
(för att binda de retande flyktiga syrorna) med
litet krita eller aska i en skål och uppvärmes,
eller ock brukas särskilda apparater, i hvilka tjära
i tunna lager afdunstar från metallplattor. Genom
skakning af tjära med vatten och dettas afskiljande
från de olösta resterna fås tjärvatten,
aqua picis l. a. picea, infusum pyrolei pini,
innehållande metylalkohol, syror och en del fenoler
ur tjäran. Detta preparat nyttjas sällan invärtes vid
lungåkommor, stundom utvärtes såsom förbandsvätska.
1. I. B. 2. C. G. S.

Trættefiskefoss, norskt vattenfall, 4 m. högt i
Nidälfven, alldeles invid dess utlopp i hafvet v. om
Arendal. Kepresenterar 6,800 eff. hkr. K. G. G.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:31:43 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcj/0124.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free