Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tuberkulos (lat. tuberculosis; se Tuberkel), med.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
247
Tuberkulos
därpå, att en del af jufret synes förstorad, kännes
fast och hård, men ej ömmande, och de baktill, ofvan
jufret belägna lymfkörtlarna ansvälla. Förhårdnaden
tilltar långsamt, och mjölken är till en början
fullt normal, men kan dock innehålla massor af
tuberkelbaciller, hvarför denna form är särskildt
farlig för öfverförande af smitta; mjölk från en
enda ko kan, äfven om den uppblandas med mjölk från
100-tals andra, räcka till att med säkerhet nedsmitta
kalfvar och svin, som därmed ut-fodras. Först i
ett mera framskridet stadium antar mjölken vattnig
beskaffenhet med i vasslan simmande flockar af
stelnad ägghvita. Tuberkulosen förekommer dels i en
smittfarlig form (öppen tuberkulos), dels i en form,
som långa tider kan förbli ofarlig för omgifningen
(sluten tuberkulos). Genom sönderfall (smältning)
af tuberklerna bli nämligen tuberkelbacillerna fria,
och förekomma tuberklerna i organ, som stå i direkt
kommunikation med yttervärlden, kan smittämnet
komma ut och spridas till omgifningen. Vid den öppna
tuberkulosen utsöndras därför tuberkelbaciller genom
näsa, mun, ändtarm, mjölk, urin och flytning från
lif-modern. Luften i ladugården och gödseln bli därför
alltid i en kreatursbesättning, där öppen tuberkulos
förekommer, bemängd med tuberkelbaciller, och då
såväl djuren själfva som alla föremål i ladugården
ofta förorenas af gödsel, kan smittan lätt spridas,
och genom att gödselpartiklar vid mjölkningen komma
ned i mjölken, kan densamma bli smittfarlig, äfven
utan att jufvertuberkulcs föreligger. Förekomma
tuberklerna i organ, som ej stå i förbindelse med
det yttre, eller kunna bacillerna ej bryta sig ut
ur de till organismens skydd bildade tuberklerna,
kunna inga tuberkelbaciller afskiljas från kroppen,
och någon fara för smitta föreligger ej. Kraftiga
djur öfvervinna ofta sjukdomen därigenom, att de hvita
blodkropparna och småningom i blodet bildade motgifter
försvaga bacillerna och till slut döda dem, hvarefter
tuberklerna förkalkas. Tuberkulosen motverkas därför
bäst därigenom, att djurens motståndskraft starkes
genom ett mera naturligt lefnadssätt med i möjligaste
mån utsträckt betesgång, särskildt under uppväxttiden,
men äfven för de vuxna djuren, genom ljusa, rymliga
och väl ventilerade stallar och helst daglig motion
äfven under den kallare årstiden i därför lämpliga
motioneringsgårdar. Den inskränkta betesgången,
den nästan ständiga stall-fodringen, sträfvan efter
att pressa upp djurens produktionsförmåga till det
yttersta och det alltmer endast på produktionsförmågan
grundade urvalet af afvelsdjur, som den intensivare
husdjursskötseln fört med sig, ha i väsentlig grad
försvagat djurens motståndskraft och på samma gång
äfven mera utsatt dem för smitta och därigenom i
betydande grad bidragit till sjukdomens spridning,
såsom äfven tydligt framgår af tuberkulosens
väsentligt olika förekomst inom olika delar af vårt
land. Inom Malmöhus län med dess högt upp-drifna
boskapsskötsel utgjorde, såsom af tabell I framgår,
reaktions-procenten af 1908-12 undersökta djur 47
proc., då den däremot inom Gott-lands och Jämtlands
län uppgick till endast resp. 6,0 och 6,1 proc. Den
väsentligt större tuberkulosfrekvensen bland äldre
djur än yngre, såsom af tabell II framgår, belyser
äfven döt mera onatur-
liga lefnadssättets inverkan pä sjukdomens
spridning. Importen af afvelsdjur, som mången gång
äfven varit tuberkulösa, och det genom nutidens
bekväma kommunikationer underlättade utbytet af
kreatur mellan olika trakter ha äfven i väsentlig grad
bidragit till sjukdomens spridning. Tuberkulosens
betydelse för nötkreatursskötseln ligger
hufvudsakligen däri, att en mängd djur alltför
snart måste utgallras, och den sänkning af
djurens medelålder, som inom många besättningar
kunnat konstateras, är till stor del beroende på
tuberkulosen. De utgallrade djuren ha också lågt
saluvärde, då köttet alltid är af sämre kvalitet och
ofta till stor del eller t. o. m. helt och hållet
måste kasseras som människoföda. Genom mjölk och
mejeriaffall från tuberkulösa ladugårdar nedsmittas
äfven en mängd svin, hvilkas fläsk därigenom äfven
blir mer eller mindre värdelöst. Säkraste medlet
att diagnosticera tuberkulos hos nötkreatur är
undersökning med tuberkulin (se d. o.), som beredes
genom odling af tuberkelbaciller i glycerinhaltig
buljong under 6 veckors tid, hvarefter bacillerna
dödas genom upphettning och frånfiltreras. Yid
subkutan injektion af tuberkulin (i dos af: för
vuxna djur: 0,50 gr., för djur mellan l-2 år: 0,30
gr., för djur under l år: 0,15 och för dikalfvar:
0,io gr.) utspädd med 1,’-> proc. karbolsyrelösning
i förhållandet 1: 9 eller 1: 19 inträder efter
8-10 timmar hos djur, behäftade med tuberkulos, en
stegring af temperaturen, som efter några timmar kan
uppgå till l å 2 grader, hvarefter den småningom åter
sjunker till det normala, och djuren sägas då reagera
(s. k. termo-reaktion). En annan applikationsmetod är,
att några droppar tuberkulin indrypas i det ena ögat,
då hos tuberkulösa djur efter 7-8 timmar inställer
sig en inflammation i ögat, hvars slemhinna blir
röd och ansvälld, och från inre ögonvrån af söndras
ett gulaktigt var, som i större klumpar flyter ned
öfver kinden (s. k. ögon- 1. oftalmo-reaktion). Ännu
en tredje metod kan användas, nämligen insprutning
i själfva huden efter af rakning af håren på ett
handstort ställe (och utan att tuberkulinet kommer
in i underhuds-bindväfven som vid den subkutana
injektionen), hvarvid reaktionen visar sig genom
ansvällning af huden, som fastställes genom mätning
af ett hudveck på injektionsstället före och efter
injektionen (s. k. kutanreaktion). Den subkutana
injektionen är den mest använda och säkraste,
och tuberkuli-nets värde ligger särskildt däri,
att sjukdomen därigenom kan påvisas äfven i ett
tidigare stadium, då inga yttre symtom förefinnas. För
tuberkulosens bekämpande har i Sverige sedan 1897
användts det s. k. Bångs system (se Bång, B.). Genom
tuberkulinundersökning utpekas därvid de tuberkulösa
djuren, som, om de äro endast någira få, genast
af yttras, men om de äro flera, afskilias från de
friska och placeras i särskildt hus eller helst
på en från den öfriga besättningen skild ut-gård;
ladugården desinfekteras, all direkt kommunikation
mellan den friska och reagerande afdelningen undvikes,
och kalfvarna uppfödas med pastöriserad mjölk eller
mjölk från de friska djuren för att undgå smitta. För
att befrämja nämnda metod tillhandahäller staten
genom Landtbruks-styrelsen kostnadsfritt tuberkulin,
och enligt W kung. 25 febr. 1919 eger hvarje djurcgare
rätt till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
