- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 30. Tromsdalstind - Urakami /
267-268

(1920) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tull ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Tulluppbörd Tulluppbörd
Årligen mill. kr. Pr inbyggare kr I proc. af införseln
1841–50 6,0 1,81 19,6
1851–60 10,3 2,82 15,1
1861–70 13,7 3,37 11,9
1871–80 23,7 5,10 9,5
1881–90 34,0 7,27 10,6
1891–1900 43,9 8,90 11,0
1901–10 57,4 10,80 9,8
1911 60,3 10,88 8,7
1912 64,4 11,53 8,2
1913 69,6 12,38 8,2
1914 59,0 10,13 8,1
1915 54,4 9,55 4,8
1916 59,9 10,11 5,3


Tulluppbörden 1917 uppgick till 41,9 och 1918 till
35,7 mill. kr.

Tullafgifterna äro mycket gamla statsinkomster. Redan
i Aten fanns in- och utförseltull (2 proc. af varans
värde), och det är sannolikt, att grekerna lärt
sig denna skattemetod från Orienten. Äfven i den
romerska republiken funnos åtminstone införseltullar
(portoria), ehuru deras storlek ej är känd. År
60 f. Kr. upphäfdes denna skatt i Italien, men
återinfördes af Cæsar till okändt omfång. Likaledes
funnos in- och utförseltullar i provinserna,
olika till sin storlek i olika provinser; äfven
antydningar om genomförseltullar förekomma. Uppbörden
af tullafgifterna var bortarrenderad till publicani,
som alltid voro romare. Under kejsartiden upptogs
tull dels vid riksgränsen (därför funnos bestämmelser
om de vägar, på hvilka in- och utförsel fick ske),
dels vid tull-linjer mellan provinserna, men vi känna
nästan ingenting om tulladministrationen. Från Rom
öfvergick tullväsendet till de germanska stater,
som uppstodo efter Romerska rikets fall. I det
merovingiska Frankrike uppbars tull vid alla
folkrikare orter, utan att landet var indeladt i
vissa tullområden. Den erlades till en början i
varor. Redan under den karolingiska ätten började
tullinkomsterna vid vissa orter skänkas bort, oftast
till kyrkan, och tulluppbörden verkställdes då af
dess tjänare. Därigenom var grunden lagd till det
förhållande, som under feodaltiden blef regel i både
Frankrike, Tyskland och Italien, att hvarje kronvasall
uppbar tull i sitt område och för sin egen räkning,
hvilket naturligtvis framkallade mycken förvirring och
i hög grad skadade varubytet. I Frankrike öfvergick
visserligen tullen åter till en kronans inkomst,
men många tullgränser mellan de olika provinserna
kvarstodo dock ända till franska revolutionen. I
Tyskland åstadkoms en förbättring först genom
Tullföreningen (se Tyska tullföreningen), men uti
Italien icke förr än genom landets enande till en
stat. – Öfverallt såg man i tullen till en början
blott ett medel att öka statsinkomsterna. Under den
tidigare medeltiden åsyftade man framför allt att
uppmuntra tillförseln af främmande varor och hindra
bortförandet af för staten behöfliga varor; tullar
åsattes alltså hufvudsakligen exporten. Först under
merkantilsystemet (se d. o.) fingo importtullarna
större betydelse.

Till Norden har tullen kommit från Tyskland. I
Knytlingasagan berättas, att Knut Lavard först
infört tull i ett nordiskt land. När tullafgifter
först börjas erläggas i Sverige är ovisst. Tullfrihet
ha, enligt Gottlandslagen, gutarna egt i Sverige
alltifrån den tid de först gingo under Sverige,
"redan innan helge Olofs konungs tid". Tullen
omtalas vidare i flera handlingar från 1200-talet,
och tullfrihet gafs Lübeck och Hamburg af Birger
jarl. Tullen skulle utgå "efter silftaal" till myntets
förkofran. Så stadgade Magnus Eriksson, att alla
köpmän, som förde specerier hit in i landet, skulle
för hvart värde af 40 mark föra en lödig mark silfver
till myntet och få igen 4 1/2 mark penningar, hvilket
innebar, att köpmannen måste i tull betala en half
mark. Denna förordning förnyades sedan flera gånger
(1453, 1476, 1483), ehuru den är svår att förlika med
den ofta bekräftade tullfrihet, som tidens viktigaste
köpmän, lübeckarna, åtnjöto. Några få bestämmelser
om tullavgifternas storlek finnas ännu från medeltiden
(under Kalmarunionens tid utgick införseltullen med 10
proc. af varuvärdet); af dem framgår, att man användt
både import- och exporttullar. Nyanlagda städer
erhöllo ibland tullfrihet eller tullnedsättning,
och städernas egna invånare hade alltid billigare
tull än köpmän från andra städer. – Tullen var
från äldsta tider ett regale, men omtalas dock
ej i de svenska lagarna. Under större delen af
Gustaf Vasas regering förekom endast införseltull,
hvilken enl. k. br. 30 maj 1536 till fogdarna
och tullskrifvarna i sjöstäderna i allmänhet var 5
proc. af varornas värde, "såsom de blifvit sålda här
i landet". Men genom en förordning af 1559 infördes
äfven "uttull" à 3 proc. af varuvärdet. Vissa
städer löste sig från tullen genom en årlig skatt,
och genom fördrag förunnades tullfrihet åt vissa
utlänningar, såsom danskar och lübeckare. "Intullen"
var alldeles upphäfd 1591–1600 samt upphäfdes
åter 1604 under motivering, att riket måtte
"desto mera tillföring bekomma och bättre näring,
handel och vandel hafva". Slutligen blef 1606 äfven
"uttullen" upphäfd, dock mot villkor, att en viss
mängd guld eller silfver inlämnades på myntet till
prägling, för hvilken betalning efter fastställd
"växelordning" gafs. Genom 1637 års tullordning
försvann "växeln", d. v. s. skyldigheten att mot
full betalning aflämna ädla metaller eller mynt
till kronan. 1613 och 1615 medgafs, att svenska
borgare skulle betala endast half tull. Exporttullen
skulle enligt dessa lagar den svenske säljaren, icke
köparen, betala. Tullagstiftningen under 1600-talet
var i allmänhet mera inriktad på att stärka statens
politiska och militära makt än på att främja handeln
och produktionen. Redan 1617 stadgades sålunda,
för att skapa en krigsduglig handelsflotta, att
halfva tullen skulle efterskänkas för de varor,
som infördes på svenska med styckeportar försedda
skepp, så stora, goda och värnbara, att de kunde
föra åtminstone 3 par götlingar, medan en tredjedel
efterskänktes vid utförseln. Denna tull-lindring,
hvilken 1645 inskränktes till sådana svenska, af ek
byggda skepp, som kunde föra 14 stycken, blef 1661
ytterligare inskränkt, så att den egde rum endast för
de ekfartyg, som voro byggda minst till 24 stycken och
af en rätt bestick 110 fot i längden, 25 i bredden
och 6 under öfverloppet. Dessa skepp, som kallades
"munderade", skulle tillgodonjuta en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 01:56:52 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcj/0160.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free