Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Turgenev ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Själfva titeln (nakanunje = kvällen före en högtid
eller tilldragelse) antyder, att förf. väntar en
förändring. Den nya generation, som de ändrade
förhållandena efter Krimkriget ammat, tilltalar
emellertid T. ej synnerligen. I Otsy i djeti (1861;
"Fäder och söner", 1878), hvilken liksom
"Nakanunje" och "Dym" utgafs först i Katkovs "Russkij
vjestnik", skildras den skeptiska ungdom, som
uppfödts med naturvetenskap, evolutionsläran och
Buckle: medicinaren Bazarov är den förste
"nihilisten". Nu brast dock stormen lös. Vänskapen
med Nekrasov och Herzen var redan sliten; de
liberale, som icke ville vidkännas porträttet,
behandlade T. som affälling. Med konstnärens
divination hade han emellertid, medan nihilismen ännu
blott låg i sin linda, riktigt karakteriserat den
förening af teoretisk skepsis och praktisk dogmatism,
som senare skulle spela en så betydande roll i
Rysslands inre historia. Själf förklarar T., att
udden är riktad mot adeln och att han i Bazarov
blott velat teckna en ärlig demokrat.
Bondeemancipationen gjorde till en början ingen ändring
i de högre klassernas lif. I Dym (1867; "Rök",
1869, 1877) gisslas de förnämes moraliska idioti.
Deras lif framställes som absolut blottadt på allt
verkligt innehåll. Potugins kritik återger
författarens tankar. I "Rök" äro nihilisterna färdiga, men
spela i romanen blott en underordnad roll. I Nov
(1876; "Obruten mark", 1878) gör nihilismen
ömkligt bankrutt. T. tror endast på det lugna
reformarbetet (Solomin). Emellertid har T. utan
tvifvel dömt nihilisterna för hårdt; han synes ej
vilja erkänna, att bland dem funnos äfven hjältar.
I alla de nu nämnda romanerna är det de högre
klassernas, "intelligensens", lif, som skildras,
medan i serien "Ur en jägares dagbok" folkets lif
är det egentliga temat. Före, mellan och efter
dessa romaner faller till tiden något mer än ett
trettiotal noveller och berättelser, som fylla fyra
delar af T:s samlade skrifter. Några af dem kunde
alltför väl ha fått plats bland "Ur en jägares
dagbok", t. ex. Mumu (skrifven i arresten 1852; sv.
öfv. 1868, 1894) och Lukeria (sv. öfv. 1896).
Andra (och flertalet) förete hvarken med dem eller
med romanerna någon inre släktskap; flera täfla i
omfång med romanerna. Till de mera bekanta
höra Jakov Pasynkov (1855), Faust (1856; sv. öfv.
1868, 1892), Asia (1858), Pervaja ljubov (Min
första kärlek, 1860, 1868, 1887), Nestjastnaja
(Den olyckliga, 1868; "Susanna Ivanovna", 1872),
Vesjnie vody (1871; "Vårböljor", 1876, 1886),
som påminner om de två första romanerna. Till
T:s sista år, då sjukdom redan brutit hans kraft,
höra Klara Militj ("Klara Militsch", 1884), Den
triumferande kärlekens sång (sv. öfv. 1882) och
en samling aforismer (Senilia; sv. öfv. 1883, som
T. kallade "dikter på prosa"). — Från det
tidigaste skedet af T:s författarskap förskrifva sig
åtskilliga komedier, som visserligen ej stå i
jämnhöjd med de berättande alstren af hans penna,
men i alla fall intaga en ganska respektabel plats
inom Rysslands dramatiska litteratur. Äldst är
Oförsigtigt (1843), med spanskt ämne. 1848—51
utkommo I andras bröd, Ungkarlen, En månad
på landet och några andra. (Hans uppsluppna
lustspel "Arfskiftet" gafs 1891 på Dramatiska
teatern i Stockholm.) T. författade äfven
åtskilliga litteraturhistoriska och kritiska uppsatser (om
Bjelinskij, Gogol, N. Turgenev) samt
recensioner. Hit kunna räknas äfven hans tal om Hamlet
och Don Quijote (1860), hans tal vid aftäckningen
af Pusjkins minnesvård i Moskva (1880) samt
uttalanden om egna arbeten (i synnerhet om "Fäder
och söner"). Slutligen öfversatte han till ryska
ett par berättelser af Flaubert, till franska (i
förening med Louis Viardot) Pusjkins dramer (1862).
— T. är det ryska samhällets historiker, som med
intresserad blick följer skiftningarna i dess lif; att
denna historia i mycket liknar en sjukdomshistoria
är ej hans fel. Emellertid kunde han på
afstånd knappast alltid rätt bedöma företeelserna
i Ryssland. Som konstnär var T. realist, men
sökte ej upp ytterligheter eller abnormiteter
(åtminstone ej i sina tidigare alster). Han låter gärna
hvar och en gälla det mesta han kan; han håller
af sitt folk. Språket behärskar han som få. — Han
begrofs 9 okt. 1883 under en ofantlig tillslutning
af allmänheten i Petersburg på Volkovska
kyrkogården, där så många andra af Rysslands litterära
storheter hvila. — Af T:s samlade arbeten utkom
1891 9:e uppl., i 12 bd, och s. å. 2:a uppl. af
hans poesi. 1901 utgåfvos i Paris hans bref till
de franske vännerna af Halpérine-Kaminski. En
första samling af hans bref utgafs 1885. Nästan
alla T:s romaner, noveller och berättelser finnas
öfversatta till sv. (dels direkt från ryskan af H.
Almkvist, signaturen K. F., och E. Nordenström,
dels från fr. och ty.), till da., ty., fr. och eng.,
några äfven till andra språk. Lefnadsteckningar
och kritisk-historiska uppsatser om T. finnas i hans
samlade skrifter samt af Vengerov, Strachov,
Burenin o. a., vidare af O. Miller, i "Russkie
pisateli" (I; 4:e uppl. 1890), och Vogüé, "Le roman
russe" (2:a uppl. 1888). En framstående rysk
T.-forskare är N. M. Gutjar. På tyska finnas
monografier af E. Zabel (1883) och E. Borkowsky
(1903), på franska af Halpérine-Kaminski (1901,
1907) och E. Haumant (1906), på danska af F.
Thomsen (1915). Jfr K. Tiander, "T. i dansk
aandsliv" (1913 och i "Finsk tidskr." s. å.),
Helena Nyblom i "Nord. tidskr." (1887) och A.
Jensen i "Finsk tidskr." (1888) samt i "Ord och
bild" (1894). Utländska omdömen om T.
utgåfvos samlade af Rogozin 1884.
4. Petr Nikolaj T., skulptör, f. 1864, d. 1912
i Paris, var elev af Frémiet och bosatt i Paris,
gjorde förträffliga häststudier. Bland monumentala
arbeten märkas monument öfver Jalabert och öfver
Alexander III (det senare i kejserl. akademien i
Petersburg). T. erhöll grand prix på
världsutställningen i Paris 1900.
1—3. Lll. (A—d J.) 4. G—g N.
Turgescens, bot. Se Turgor.
Turgescent, bot. Se Turgor.
Turgor (lat., af turgere, svälla),
Turgortryck, Saftspänning, Safttryck, bot.,
cellinnehållets osmotiska tryck (se d. o.) på
cellväggen, hvarigenom denna utspännes, ofta med en
mycket betydlig kraft; hos vissa ökenväxter kan
det osmotiska trycket uppgå till 100 atmosfärer.
Genom spänningen blir cellväggen och hela växten
fastare, den blir turgescent. För cellväggens
utspänning är en viss kvantitet vatten nödvändig.
Minskas vattenmängden, t. ex. genom
transpiration, och intet nytt vatten tillföres, blir cellväggen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
