Print (PDF) - On this page / på denna sida - Turgenev ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Turgortryck-Turgot 364 slappare och växten förlorar sin styfhet, sin t u r-g e s c e'n s, den slokar och börjar vissna. Så länge cellerna äro lefvande, kan turgescensen återställas genom tillförande af vatten, som genom endosmos (se O s m o s) intränger i cellerna och ånyo utspänner dem. Dessa förhållanden betingas af den lefvande protoplasmans egenskap af att vara en semipermeabel membran (se Osmotiskt tryck); dödas protoplasman, t. ex. genom att växten lägges i kokande vatten, upphör saftspänningen och kan ej återställas. Turgorn kan upp-häfvas äfven därigenom, att man lägger cellerna i en lösning med högre osmotiskt tryck. De utspända cellväggarna sammandraga sig därvid, och slutligen kan protoplasman lösgöra sig från cellväggen och kontrahera sig till en rund blåsa, s. k. D Fig. 1. A ung saftspänd cell (v cellvägg, « cellsaft, p protoplasma); B-D samma cell i en allt starkare salpeterlösning, hvarvid cellväggen sammandrar sig, protoplasman lösgör sig från väggen och slutligen antar formen af en rund blåsa, plasmolys. plasmolys (se fig. 1). Läggas plasmolyserade celler i vatten, kan plasmolysen gå tillbaka och den ursprungliga turgorn återställas. Genom förändringar af turgorn kan växten utföra rörelser, såsom kly f öppningarnas öppnande och slutande, hvilket beror på slutcellernas gestaltförändring Fig. 2. Klyföppning af Hellebnrus, tvärsnitt: A sluten, B öppen. (se fig. 2), och de seismonastiska rörelserna hos Mimosa (se Rörelsefenomen hos växterna, sp. 208). G.L-m. Turgortryck, bot. Se T ur gör. Turgot [tyrgå], Anne Robert Jacques, baron de 1'Aulne, fransk statsman, nationalekonom, f. 10 maj 1727 i Paris, d. där 18 mars 1781, tillhörde en gammal normandisk feodalsläkt, som tidigt öfvergick från svärds- till ämbetsadeln. Hans fader hade som borgmästare (prévöt des marchands) i Paris förvärf vät stort anseende. T. bestämdes först för det andliga ståndet och studerade med stor framgång vid Sorbonne, men då hans filosofiska studier gett honom en deistisk uppfattning, slog han 1751 om och ingick på den civila ämbetsmannabanan. 1752 blef han parlamentsråd i Paris och 1753 maltre des requétes, d. v. s. en af de tjänstemän, som skötte föredragningen i statsrådet och deltogo i utöfningen af dettas domsrätt. Genom skriftställarverksamhet vann han tidigt anseende inom de tongifvande litterära kretsarna. Ett föredrag om "människoandens framsteg", som han redan 1750 höll i Sorbonne och hvari han framställde framåtskridandet som historiens princip, är af grundläggande betydelse för vetenskapen "historiens filosofi". Intimt förbunden med encyklopedisterna (se d. o.) utan att dela deras materialism och ateism, skref han åtskilliga artiklar af vikt i deras encyklopedi. Men den af upplysningsfilosofiens skolor, till hvilken han egentligen slöt sig, var fysiokraternas (se d. o.), hvars stora reformtankar: en rättvisare fördelning af skattebördorna samt handelns och arbetets frigörande från otillbörliga skr ankor, han omfattade på samma gång som dess ensidigheter. Det förnämsta af de arbeten, i hvilka han utförde den fysiokratiska nationalekonomien, är Reflexions sur la formation et la distribution des richesses (1766; "Tankar om rikedomens uppkomst och fördelning"). 1761 intendent i Limoges, verkade han där med sådan kraft för ett praktiskt genomförande af sina idéer, att de franske reformvännerna, då han 1774 af Ludvig XVI utnämndes först till sjöminister och sedan till finansminister (contröleur general des finances), allmänt hälsade honom som Frankrikes blifvande Solon. T. sökte nu också dels genom sparsamhet upphjälpa Frankrikes förstörda finanser, dels medelst det kungliga enväldet utföra det ekonomiska reformarbete, som revolutionen sedan förverkligade. Möjligen hade dennas olyckor kunnat förekommas, om hans verk ej i otid af brutits. 13 sept. 1774 utfärdades ett edikt, som inom Frankrike fri gaf spannmålshandeln. Det mottogs på många håll med hänförelse (i Sverige efterbildades det af Gustaf III genom en förordn, af 22 mars 1775), men väckte också häftigt missnöje, hvilket, då 1775 ett missväxtår inföll, t. o. m. utbröt i folkupplopp (det s. k. mjölkriget). Att döma af en broschyr, som en hans medhjälpare, Boncerf, utarbetade, ämnade han äfven borttaga de feodala bördorna. Ja, han ville upprätta ett system af vid förvaltningen medverkande, öfver- och underordnade, landets jordegare representerande församlingar med en sådan för hela riket som spets, hvilket visserligen ej skulle ha inneburit en inskränkning af konungamakten, men kanske kunnat leda därtill. Dessa två reformer stannade dock vid förberedelser, men 1776 genomdref han ett nytt reformverk, hvaraf det viktigaste var en rättvisare fördelning af vägunderhållsskyldigheten (les corvées) och skråväsendets upphäfvande. Då reste sig emellertid till motstånd de privilegierade klasserna, som genom T:s reformer sågo sin undantagsställning hotad, och Parisparlamentet, trädande i spetsen för rörelsen, vägrade inregistrera de nya edikten. Genom en "lit de justice" tvangs det dock härtill 12 mars 1776, men längre förmådde ej Ludvig XVI motstå de mot T. fientliga bearbet-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
