Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Turkiet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förvaltningen, äfven de högsta, har hvarje turkisk
undersåte teoretisk rättighet. Europeiska T. är
indeladt i 2 vilajet (Adrianopel och Konstantinopel)
och sandjaket Tschataldscha, Asiatiska T. i 22
vilajet och 11 "oberoende" sandjak. Hufvudstad är
Konstantinopel.
Rättskipningen har varit föremål för flera olika
reformförsök, bland hvilka det mest betydande var
inrättandet af fredsdomare 1913. I öfrigt finnas
i T. två slag af domstolar, mehākim-i-šerʿīje
och mehākim-i-nizamīje. De förra, uteslutande
för muhammedaner bestämda, scheri-domstolarna
(ofta, men oegentligt, kallade andliga domstolar),
döma i alla slags mål efter šerʿīet, d. v. s. den
gamla muhammedanska rätten, som hvilar på islams
4 grundvalar: koranen, sunna (se d. o.), iǧmā
("consensus doctorum") och kijās (analogislut grundade
på de tre föregående). Högsta scheri-domstolen är
arz-oda-sí ("appellationskammare") i Konstantinopel,
delad i fyra kammare, en för brottmål, en
för civilmål, en för kommersiella mål och en
för försättande i anklagelsetillstånd. Hvarje
vilajet, sandjak och kasa har en scheri-domstol,
mehkeme-i-šerʿije, i regel bestående af kāzi
eller nāib som domare, mūfti som lagtolkare samt
baš-katib (1:e notarien). Som ett slags nämnde-
eller juryman åhör mufti tyst kadins förhör och
ager sedermera den rättsgrund, koranspråk, tradition,
fetva (se d. o.) eller numera äfven paragraf i den
1859 utfärdade kodexen megélle-i-ahkâm-i-šerʿîje,
hvarefter kadin bör döma. Hvarje domstol i det större
förvaltningsdistriktet är appellationsdomstol för
det närmast mindre, och från vilajetdomstolen
vädjas till arz-oda-sí. De i nyare tider
införda nisamijjedomstolarna, oegentligt kallade
"värdsliga domstolar", som äro gemensamma för
alla religionsbekännare, döma på europeiskt vis
efter utgifna förordningar (nizamāt) och delas i
civila (hukūk-mehkemesi), kriminella (ǧezá m.) och
handelsdomstolar (tiǧarét m.), hvilka alla numera ha
sina bestämda lagböcker (meǧelle-i-ahkâm) att följa.
H. A. (E. A-t.)
Litt.: "Salnamé" (den officiella turkiska
rikskalendern), D’Ohsson, "Tableau général de
l’empire othoman" (3 bd fol. 1787–1820; 7 dlr i
8:o, 1788–1824; anses som klassiskt verk), Boué,
"La Turquie d’Europe" (4 bd, 1840), A. Ubicini,
"Lettres sur la Turquie" (2 bd, 1853–54),
A. v. Schweiger-Lerchenfeld, "Unter dem halbmond"
(1876) och "Der Orient" (1881; "Orienten", 1883),
E. Reclus, "Nouvelle géographie universelle",
I (1876), V. Cuinet, "La Turquie d’Asie" (5 bd,
1891–1900) och "Syrie, Liban et Palestine" (1896–98),
M. Bernard, "Turquie d’Europe et Turquie d’Asie"
(1899), Dupont, "Géographie de l’empire ottoman"
(1907), Z. D. Ferriman, "Turkey and the turks"
(1911), Sir E. Pears, "Turkey and its people" (s. å.),
K. Ramberg, "Profetens söner" (1912), A. Heidborn,
"Manuel de droit public et administratif de l’empire
ottoman" (2 bd, s. å.), A. Wirth, "Der Balkan"
(1914), A. Philippsohn, "Das türkische reich"
(1916), A. Frech, A. Häning och A. Säck, "Das
wirtschaftsleben der Türkei", I (s. å.), P. Krause,
"Die Türkei" (s. å.), F. C. Endres, "Die Türkei"
(4:e uppl. 1917), G. Jäschke, "Die welt des islams"
(s. å.), Salmud Emin, "Die Türkei" (1918).
Försvarsväsen. Sedan det turkiska härväsendet
efter janitscharernas fall (1826) började
ordnas efter europeiskt mönster, har T. sökt i
detta afseende hålla jämna steg med det
öfriga Europa. Efter fredsslutet 1878 underkastades
krigsväsendet en omfattande ombildning,
men ehuru detta arbete ställdes under ledning af
en tysk kommission, fortskred det långsamt och
med flera afbrott. Efter den genomgående
statshvälfningen underkastades krigsmakten en
ny, grundlig ombildning enligt förordningar af
1909 och 1910, men denna var, fortfarande ledd af
tyska officerare, icke fullt genomförd vid utbrottet
af de krig, som 1912–18 skakade Balkanhalfön. –
Sultanen är högste befälhafvare öfver armén och har
i sin militära omgifning militärkabinettet med arméns
general en chef i spetsen. Omsorgerna om arméns
förvaltning äro underställda krigsministern,
som föredrar arméärenden i ministerrådet och
hålles underrättad om alla i militärkabinettet
fattade beslut (krigsministeriet räknar 1,800
officerare och tjänstemän). – Enligt de nya
bestämmelserna sker arméns rekrytering hufvudsakligen
genom allmän värnplikt, som blifvit utsträckt
äfven till icke muhammedanska medborgare.
Dock utkräfdes icke denna värnplikt från vissa
aflägsna delar af riket, och var tjänstgöringstiden
i hela dess längd före Världskriget icke utsträckt
till icke-muhammedaner. Värnpliktstjänstgöringen
börjar med det 20:e lefnadsåret och omfattar 3 års
aktiv tjänst (vid aktiv trupp, nizam), 6 år
i reserven (ihtiat), 9 år i landtvärnets (redif)
första klass och 2 år i landstormen (mustafiz).
En del af de värnpliktige inkallas emellertid
icke till ofvan nämnda tjänst, utan endast till
en kortare tids utbildning i landtvärnets andra
klass. För hvardera varar värnplikten från
18:e till 45:e lefnadsåret med skyldighet att
under de tre första åren tjänstgöra på egna hästar
1–2 månader årligen. Den årliga rekrytkontingenten
uppgår till 60–70 tusen man. – De nya bestämmelserna
medförde en fullständig omdelning af armén,
grundad på tredelning. Enligt planen, hvilken vid
krigsutbrottet icke var fullständigt genomförd,
delades aktiva armén (nizam) i 4 arméinspektioner (2
i Europa med hufvudorter Konstantinopel och Saloniki,
2 i Asien, Erzingan och Bagdad) om 2–4
armékårer äfvensom en fristående armékår (i Jemen).
Antalet armékårer uppgår till 14, af hvilka 10 på 3
och 4 på 2 divisioner, hvartill komma 5 divisioner (af
hvilka en i Tripolis och en i Hedjas utom kårförband).
Divisionerna utgöras af 3 infanteriregementen på 3
bataljoner och 1 kulsprutekompani, 1 jägarbataljon
samt 1 fältartilleriregemente om 6 (3 europeiska
om 9) batterier. Vid hvar och en af de åtta
europeiska armékårerna och en asiatisk finnes
dessutom ett med infanteriregementena lika sammansatt
jägarregemente samt vid de flesta armékårer 1 eller
2 kavalleribrigader på 2 eller 3 regementen,
några ridande eller bergsbatterier, 1 pionjärbataljon
jämte telegraftrupper och träng. Aktiva
armén i sin helhet med ständigt underhållna
kadrer uppgår sålunda till 43 divisioner
och 14 kavalleribrigader med 189 infanteri- och
jägarregementen, 43 själfständiga jägarbataljoner,
41 kavalleriregementen på 5 skvadroner, 297 batterier
af olika slag jämte ett antal haubitsbatterier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
