Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Turkiet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
son Murad III (1574–95) nödgades perserna 1590 efter
14 års strid afträda Georgien och Aserbeidjan, medan
å andra sidan Valakiet, Moldau och Siebenbürgen
under ledning af Valakiets vojvod, Mikael den
tappre (d. 1601), kastade turkarna för några år
tillbaka öfver Donau. Murads son, Muhammed III
(1595–1603), som firade sin tronbestigning med mord
på sina nitton bröder, tvangs af storvesiren att
personligen taga del i det krig mot Österrike, som
börjat redan under faderns regering (1593), men han
var nära att fly från det slagfält, Keresztes, där
osmanerna okt. 1596 vunno en lysande seger öfver de
kejserlige och siebenbürgarna. Trots landvinningar
och segrar visade sig emellertid efter Sulejmans död
tydliga spår till förfall inom riket. Det skakades
af flera soldatuppror. Sultanerna öfverlämnade sig
åt veklighet och lättja och stannade inom harem,
hvars intriger fingo ersätta en kraftfull ledning af
statsärendena. Yppighet och lyx med däraf följande
besticklighet grepo hejdlöst omkring sig. Under Achmed
I (1603–17) måste T. till Persien (1612) återlämna
alla sedan Sulejmans tid eröfrade landområden och
i freden med Österrike i Zsitvatorok (nära Komorn,
1606) afstå från den österrikiska årstributen. Denna
märkliga fred, som förberedde freden i Karlowitz, har
stor betydelse i historien om de statsrättsliga och
diplomatiska förbindelserna mellan T. och det öfriga
Europa, emedan sultanen där för första gången måste
gå in på att bemöta en kristen furste som en jämlike,
ej längre som en nådesökande.
Begynnande förfall. – Eröfringarnas definitiva
upphörande (1600–99). Med Mustafa I
(1617–18 och 1622–23), som enligt sin broder Achmeds
förordnande uppsteg på tronen med förbigående af
Achmeds son, Osman, började tillämpas den sedan
dess gällande tronföljdsordningen i T., nämligen
att sultanens äldste manlige anförvant, ej hans
äldste son, är närmaste tronarfvinge. Efter tre
månader störtades Mustafa genom en intrig, och den
14-årige Osman II (1618–22) uppsattes på tronen. För
att sysselsätta de orolige janitscharerna började han
krig med Polen. Det slutade efter turkarnas fruktlösa
försök mot Chotin (1621), men blef ödesdigert för
polackerna, emedan det lockade Gustaf II Adolf
till angrepp på dem. Sedan Osman mördats under
ett janitscharuppror – "det första härskarmord,
som besudlat den osmanska nationen" –, drogs den
svagsinte Mustafa fram att regera; men han afsattes
efter 15 månader, och till padischah utropades
Osmans då 14-årige broder, Murad IV (1623–40). Ett
sådant barn var ej egnadt att dämpa anarkien: till
janitscharernas själfsvåld, för hvilket styrelse och
generaler måste böja sig, och provinsernas resning kom
ett krig mot Persien, hvarunder Bagdad gick förloradt
(1621). Sedan janitscharerna nästan inför Murads
ögon mördat hans utmärkte storvesir, Hafiz pascha
(febr. 1632), och kort därefter börjat tala om hans
egen afsättning, utvecklade han en oväntad kraft,
som liknade de gamle osmanske sultanernas: han lät i
sin åsyn afrätta janitscharernas tillskyndare (maj
1632), hvarefter de, utan ledning, återgingo till
lydnad. Med denna gärning slog Murad in på den väg
af grymhet och blod, som skänkt honom
en sorglig ryktbarhet. Men han blef ock rikets
återställare – för en tid. Från perserna återtog
han i egen person Bagdad (1638), men återlämnade
Erivan, hvarefter gränserna mot Persien i freden
1639 fastställdes så, som de förblifvit till våra
dagar. Det var under Murads regering, som begynnelsen
till diplomatisk förbindelse gjordes emellan Sverige
och T.: Gustaf II Adolf skickade 1631 P. Strassburg
som envoyé till Konstantinopel för att, liksom
förut Frans I, draga sultanen in i kampen mot huset
Habsburg. Försöket misslyckades. Äfven under den
snikne, vällustige och blodtörstige Ibrahim I
(1640–48), Murads broder, som slutligen afsattes,
och under förra delen af hans vid tronbestigningen
minderårige son Muhammed IV:s (1648–87) regering
undvek Porten försiktigt hvarje anledning
till brytning med Österrike, hvilket hindrade
Sverige att indraga Porten i sin intressesfär
(Portens hot tvang Rákóczi I af Siebenbürgen att
upphöra med kooperationen med Torstenson 1645;
de svenske sändebuden Kl. Kålamb och O. Vellingk
höllos nästan fångna 1657, och Porten krossade
Karl X Gustafs allierade Rákóczi II). Orsakerna
därtill voro dels Portens krig med Persien och med
Venezia, hvilket senare förlorade Kandia (1645–46,
hufvudstaden dock först 1669), dels militärrevolter
och uppror. Styrelsen fick en kraftig hållning, sedan
den kommit i händerna på storvesiren Köprili-Muhammed
(1656–61), stamfader för en dynasti af storvesirer
("Köpriliernas tidehvarf", se Köprili 1–5). Hans
son Köprili Achmed (1661–76) angrep 1663 Österrike,
som understödt den med turkarna stridande fursten
af Siebenbürgen, Johan Keményi. Köprili Achmed blef
med fransk hjälp slagen af Montecuccoli vid klostret
S:t Gotthard (1664), men återvann åt T. i freden
i Vasvár (s. å.) det eröfrade starka Neuhäusel och
andra delar af Ungern. 1669 tvang han staden Kandia
efter två års energisk belägring att ge sig. Sultanen,
kallad till hjälp af Ukrainas kosacker, som ställt
sig under Portens öfverhöghet, drog i egen person i
fält mot Polen (1672), som trots Sobieskis segrar
(bl. a. vid Chotin 1673) måste i freden i Zurawna
(1676) afträda större delen af Podolien och nöja
sig med erkännandet af polsk suzeränitet öfver
västra Ukraina. Den osmanska staten hade åter höjt
sig till makt och glans, men den gjorde inom kort
ett fruktansvärdt fall. I den österrikiska delen af
Ungern hade ett uppror utbrutit; dess ledare, Emerik
Tököly, kallade, i samband med anbud att erkänna
T:s suzeränitet öfver Ungern, Porten till hjälp,
och Porten ingrep (1683). Storvesiren Kara Mustafa
(Köprili Muhammeds måg), berusad af några lätt
vunna framgångar, drömde om att förvandla Tyskland
emellan Donau och Rhen till ett turkiskt lydrike
under sin ledning och började (juli 1683) belägra
det af grefve Starhemberg tappert försvarade Wien,
men blef utanför dess murar 12 sept. s. å. slagen
af en polsk-tysk här under Sobieski och Karl af
Lothringen. Nu följde en tid af tröstlösa motgångar
för den osmanska makten. Venezia och Ryssland sällade
sig till dess fiender. Efter att ha eröfrat Buda (2
sept. 1686) och slagit storvesiren vid Harkány nära
Mohács (12 aug. 1687) samt intagit Belgrad (1688)
voro österrikarna, förda af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
